Aldrig fri

2004. Sveriges television förmedlar mordhot. Journalister hämtar sina frågor från rättegångsteve. Mehdi Ghezali är hemma. Annika Persson försöker få svar på de riktiga frågorna. 

”Ett skott i pannan. Och fort ska det gå”, säger en man på gatan i Aktuellt den 16 juli i år. ”Det är ett hån mot Sverige”, säger en kvinna i P1 morgon två dagar tidigare. ”Ska svenska staten, som betalt hans skolgång, hans advokater med resor till USA, ska vi nu också betala skadestånd till pojken?” frågar en annan. Plötsligt hörs folkets röst i de tyngsta nyhetssändningarna, och folket är förbannat. Det är för jävligt att Mehdi Ghezali – ”den svenske talibanen”, ”Kubasvensken”, ”Guantánamo-fången”, han som ”slogs för bin Laden”, fånge nummer US9SWE000166 – har flugits hem i regeringsplanet.

När åskstormen brakar loss i medierna sitter jag inregnad i sommarstugan. En journalist på semester. Min granne på landet tycker vid eftermiddagskaffet att regeringsplanet borde vara reserverat för ordentliga personer. Hennes man, som under stora delar av sitt yrkesliv arbetat med demokratifrågor ”vet att han inte har rent mjöl i påsen”. Ingen rök utan eld, han blev ju tagen i en buss med al Qaida-medlemmar under ett väpnat upplopp.

Jag vet inte hur jag ska förklara att man i ett rättssamhälle är oskyldig ända tills någon kan bevisa motsatsen, och att ingen har presenterat några bevis för att Mehdi Ghezali gjort sig skyldig till något. Jag trodde det var självklart.

Men kanske om jag får träffa honom? Om jag med min obegränsade öppenhet och förståelse får ställa frågorna. Vad gjorde du i Afghanistan? I Pakistan? I Londons moskéer? Då ska Ghezali svara att han sökte sanningen i islam, att han kände utanförskap i Sverige, att det är svårt att leva ortodoxt i väst. Att han hade tröttnat på hela skiten. Att han rörde sig i krigsområdena, men inte deltog. Att han bara ville vända på perspektiven. Då kan jag med alla kort på hand slå mig för bröstet och säga att den långa tiden i Guantánamo är rättsvidrig, och att de som tycker att det osar katt är fördomsfulla idioter. Då kan jag sträcka mig till att även om han hade varit talibankrigare, vore det fullt rimligt. Fast bara om han inte varit det. Vad jag ska göra om Mehdi Ghezali säger att Allah är stor och att al-Qaida kommer att segra har jag ingen aning om. Vad ställer man för följdfråga då?

 

Det vi fått veta under de två och ett halvt år Mehdi Ghezali har suttit fängslad får plats som handskrivna anteckningar på en A4. Ändå gick det ganska fort för medierna att ta sig framåt i dramaturgin.

Nils Funcke räknar på DN:s ledarsida dagarna som Ghezali sitter inspärrad. Mehdi Ghezalis pappa sitter i en bur på Sergels Torg. Men om Mehdi får vi inget veta och än så länge finns det inga tecken på ett frisläppande.

På julafton 2001 visar Aftonbladet bilder på Centralfängelset i Kohat, Pakistan, där den svenske talibanen sägs bli förhörd av CIA. En månad senare är han ”bin Ladins svenske soldat” i Expressen. Journalisterna ligger i betydligt hårdare än till exempel den svenske ambassadören i Pakistan som försökte utreda om ”talibanen med svenskt pass” verkligen var svensk eller möjligtvis dansk eller schweizare. När Mehdi Ghezali flögs till Camp X-Ray i Guantanamo Bay hade han fortfarande inte fått svar.

– Han är djupt troende, säger Ghezalis kompis till Expressen.

– Han kanske har blivit hjärntvättad, säger hans pappa i samma artikel.

– Han var en rolig kille, en riktig Casanova, säger hans gamla bästis.

– Hans största dröm var att öppna ett café, säger en annan till Aftonbladet.

– Han var ganska populär hos tjejerna när vi gick på disco, säger en vän till Göteborgs-Posten.

– Han var en av de få som, när jag skällde på dem för att de skolkat, sa att ”Jaja, Helge, det är sant som du säger”, säger hans klasslärare på industriprogrammet till Expressen.

– Han var glad och trevlig. Men han var en av de där killarna som inte var med och sålde bingolotter för att få in pengar. Jag betalade ibland för honom ur egen ficka, säger hans fotbollstränare till Aftonbladet.

 

I brist på relevant information publicerar man allt man får veta. I januari 2002 skriver Oisin Cantwell flera artiklar om ”den svenske talibanen” i Aftonbladet. I en text från den 24:e citeras att Mehdi Ghezali blivit allt mer hatisk mot väst. Ett exempel på det är att han ”hållit monologer” om att det är USA:s fel att palestinierna på Västbanken far illa. Det står också att ”Ali”, som han kallas vid den här tiden, gjort värnplikt i Algeriet och att hans pappa är imam i Örebros moské. Båda uppgifterna är felaktiga.

Tre läger har formerats. Det är ledarskribenterna, som vill prata rättssäkerhet, konstitution och principer. Det är reportrarna, som är fast övertygade om att allt hamnar rätt om man ställer ”alla” frågor och luskar efter all tänkbar information. Att ju mer fakta man lägger till desto sannare blir det. Och att eventuella felaktigheter kommer att korrigeras under väg. Och så är det Nerikes Allehanda som skriver personligt med respekt och försiktighet om örebroaren Mehdi Ghezali. I slaget om tolkningsföreträdet kommer vi att få se reportrarna vinna.

I februari kommer de första konkreta förstahandsuppgifterna, dels i ett brev från Mehdi Ghezali till sin far, dels genom det besök UD gör på Guantánamo. Då har han suttit fängslad i 37 dagar. Uppgifterna är emellertid mycket knapphändiga. Mehdi skriver till sin pappa att han blivit tillfångatagen av amerikanerna, att han ”mår ok”:

”Jag har haft förhör med dem och jag har frågat hur det kommer att bli. De säger att utredning pågår så om det stämmer att du kom till Pakistan för att börja i Islamiska universitetet och inte har någonting att göra med al-Qaida eller taliban så skickar vi hem dig till din familj.”

UD vittnar om att Mehdi Ghezali inte tycks utsättas för kränkande behandling eller tortyr. Emellertid har mötet skett med svenskspråkig amerikansk militär närvarande, så de uppgifterna är inte precis tillförlitliga. Medierna sprider de amerikanska myndiheternas uppgift, att Mehdi Ghezali gripits tillsammans med talibankrigare på flykt från Tora Bora-grottorna. Och att han varit med i en buss där fångarna gjort väpnat uppror mot fångvaktarna.

Efter hand som fångar börjar släppas kommer det samstämmiga vittnesmål om tortyr i fånglägret på Guantánamo Bay. De talar om ständigt dagsljus, att fångarna hindras från att sova, att de sitter inspärrade i trånga burar och att ljudnivån i fängelset stundom är outhärdlig. Agenda ägnar en kväll åt de svenska myndigheternas agerande i fallet. Men intresset är ljumt i Sverige. Den 30 september 2003 genomför EU-parlamentet som enda parlament i världen en hearing om Guantánamo. Ingen svensk journalist är där.

 

Istället vill vi att fallet Mehdi Ghezali ska förklara något för oss. Göra hotet mindre skrämmande. Vi vill veta något om de unga svenska muslimska män som vi inte vågar tala med, inte ens får chansen att tala med eftersom vi saknar kontaktytor. Dessutom är Ghezali svag, ensam och kan ställas till svars. Varför gör en ung svensk muslim den där trippen? Via London med sina rekryteringsbaser för al-Qaida till Afghanistan strax före 11 september?

Jag läser den 20:e flygkaparen, Zacarias Moussaouis, biografi, The Making of a Terrorist, skriven av hans bror Abd Samad. Moussaoui är den ende som åtalats för 11 september. Rättegången skjuts upp och skjuts upp. Moussaoui satt visserligen redan i fängelse när flygkupperna tajmade, men han misstänks för att vara den som skulle ha flugit det plan som störtade på en åker i Pennsylvania. När planen lyfte hade man redan tagit in honom för brott mot visumreglerna efter tips från en flygskola om att han ville lära sig flyga – bara jumbojet och bara från det att den redan var uppe i luften.

Kan Zacarias Moussaoui vara en spegelbild av Mehdi Ghezali? Hans familjebakgrund är splittrad. Han växer upp rotlös i ett rasistiskt färgat Sydfrankrike. Han är smart, bra i fotboll och han påbörjar högre utbildning. Men han slår huvudet i för många glastak. Och han ser mönstren. De unga muslimerna ser ut över världspolitiken och ser mest övergrepp. Gulfkriget, Bosnien, Algeriet, Palestina, Afghanistan. De ser muslimer offras över hela världen. ”Vem kan garantera att inte samma öde drabbar oss franska muslimer?” skriver hans bror. ”Och varför skulle världssamfundet vara mindre passivt då?”

Det är samma historia som i Hans Davidsen-Nielsen och Matias Seidelins Danskeren på Guantánamo om den danske Guantánamofången Slimane Hadj Abderrahmane. Slimane är bra i skolan, anordnar fester, dj:ar, men blir sedan allt mer religiös och bestämmer sig för att resa och slåss för tjetjenerna, via soldatträning i Afghanistan. ”I väntan på en bok om Mehdi Ghezali hjälper Danskeren på Guantánamo oss att förstå en ung muslims förvandling till en man som är villig att offra sitt liv för Allah”, skriver Svensk Bokhandel när de anmäler boken. Men hur är det nu? Gör den det? Antagandet förutsätter att vi vet att Mehdi Ghezali var i Afghanistan för att slåss för talibanerna, men det vet vi faktiskt fortfarande ingenting om. Av allt vi vet är det fullt tänkbart att han rest till Afghanistan för att prova att leva i ett ortodoxt muslimskt land eller för att han inte hade något bättre för sig eller för att han var kär.

Sex månader efter att Mehdi Ghezali gripits i Pakistan sänder Kalla Fakta en dokumentär där de försöker berätta hela historien. Det är Mehdi Ghezalis väg från pojkfotboll till fångläger. TV4-journalisten Fredrik Laurin säger att han var upprörd över mediernas fokus. Han ville skildra berättelsen om den svenske medborgaren Mehdi Ghezali som tillhör de 20 procent av befolkningen som är invandrare i första eller andra generationen.

Kalla Fakta-redaktionen gör ett enormt jobb. Reportrarna reser runt med bilden av Mehdi Ghezali i handen, visar och frågar om någon har sett honom. I London får Fredrik Laurin napp hos Omar Bakri, en ökänd ”reseledare” för europeiska jihadrekryter. Honom har Ghezali träffat. I gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan träffar Sven Bergman byäldste och affärsinnehavare som säger att Ghezali var en av männen i upproret i fångtransporten. Men den enda rättskunniga i programmet, en pakistansk advokat, säger att utlämnandet av Mehdi Ghezali till amerikanerna var rättsvidrigt. Att man inte hade kunnat koppla honom till något brott. Ingen av byborna var med vid bussolyckan. De har dragit sina slutsatser när Mehdi och en kamrat kom flyende in i deras by.

Trots redaktionens välvilliga uppsåt, trots att speakern inte en enda gång dömer Ghezali, så kan programledaren inte låta bli att säga det vid ett reklamavbrott. I filmen har vi just fått veta att Mehdi Ghezali sedan han tröttnat på att spela fotboll börjat intressera sig för disco, hyrbilar och flickvänner. ”Vad var det som fick honom att välja religionen i stället? Och till slut – det heliga kriget?” säger Elisabet Frerot. Att det heliga kriget inte behöver vara väpnat är inte det vi i förstone tänker på i den här kontexten. Från ungdomsallsvenskan i fotboll till jihad. Det är oemotståndlig mediedramaturgi.

Kalla fakta-dokumentären och böckerna om andra Guantánamofångar svarar på frågan om varför en generation unga människor är besvikna på världen. Men de säger ingenting om vad Mehdi Ghezali gjorde i Afghanistan, Pakistan, Portugal eller London. Det gör dem emellertid inte mindre intressanta att läsa. Zacarias Moussaouis bror ger en fullständigt begriplig bild av de fraktioner av muslimer som raggar unga identitetsförvirrade européer för sin jihad, som inte bara hotar väst utan också alla de muslimska länder som inte är rättroende. Det är kunskaper som de flesta västerlänningar inte besitter. Han skriver att den redan på 1700-talet utbrutna Wahhabisekten som tidigt blivit förknippad med al-Qaida har hur mycket pengar som helst. Att de europeiska bokhandlarna därför är fyllda av deras läror. Och att det lätt kan se ut som om 95 procent av muslimerna inte är fredsälskande sunniter.

I Storbritannien protesterar muslimer nu mot medias behandling av dem och just detta, att vi inte vet att den lilla militanta gruppen är så liten och att den stora moderata gruppen så stor. Muslimska rådet i London har sänt ut en folder till alla stadens muslimer där det står hur man skyddar sig mot terrorattacker – och hur man skyddar sig mot rasister under terrorattacker. Kvinnor uppmanas att inte gå ut ensamma med slöja under ett terrorhot.

 

Problemet med att närma sig fallet Mehdi Ghezali är att han är fångad i mitten av en rad brännheta frågor, och i valet av tolkningsramar speglar man bara sig själv. Han får representera allt från Sveriges relationer med USA till hotet från terrorismen, till islams utbredning i väst, till hotet från USA. Ju mindre vi får veta desto mer går vi i spinn. Någon talar om Guantánamo, en annan om brottsmisstankarna, en annan om ”hur det kunde bli så här för de unga muslimerna”, en annan om terrorhotet. Under tiden väntar vi rastlöst på Ghezalis frisläppande. Då ska vi äntligen få veta allt. Då ska historien bli hel.

Torsdagen den 8 juli kommer det. Pressmeddelandet från Pentagon som meddelar att den svenske medborgaren Mehdi Muhammed Ghezali är släppt, att beslutet är baserat på flera faktorer, bland annat huruvida fången har något vidare värde för underrättelsetjänsten, huruvida han utgör något hot mot USA och huruvida han begått några brott som han kan lagföras för. Svaret på alla dessa frågor är alltså nej. Strax därpå sker den ifrågasatta regeringsplanshämtningen. Mehdi landar äntligen på Skavsta flygplats utanför Nyköping. Han är en fri man. Han ska få åka hem.

Det är bara det att Örebro är fullt av journalister som vill fråga Mehdi Ghezali vad han gjorde i Afghanistan. Det går inte. Han kan inte flyga rakt ur två och ett halvt års fångenskap och in i mediernas gap. Så Guantánamogruppen tar i stället Ghezali till en hemlig ort i Mellansverige. Guantánamogruppen har bildats på initiativ av journalisten och författaren Gösta Hultén i oktober 2002 för att ”verka för ett frigivande av den olagligt frihetsberövade och inspärrade svensken Mehdi Ghezali”. En tvärpolitiskt sammansatt grupp med medlemmar från alla riksdagspartierna. Nu blir de Ghezalis pressagenter och snart får de första två journalisterna göra sina intervjuer. Det är Nils Funcke, ledarskribent på Dagens Nyheter, och Fredrik Furtenbach, reporter på Ekot. Nils Funcke har envist drivit frågan om rättsövergreppen alltsedan Mehdi Ghezali fängslades. Fredrik Furtenbach är en av de få svenska journalister som har besökt Guantánamo.

 

 

De missgynnade grymtar om mediestyrning och börjar tycka att Gösta Hultén är en tvivelaktig figur. Vem är han? Vad har han för rätt att styra medierna? Det luktar skumt, tycker reporterkollektivet. Flera gånger får trebarnsfadern och journalisten Gösta Hultén svara på varför han bildat påtryckningsgruppen för Mehdi. Han svarar att han tyckte synd om honom och levde sig in i pappans situation. Hultén är en gammal engagemangsräv och var en av dem som en gång bildade Svenska Afghanistankommittén.

Men det som Gösta Hultén i all välmening riggar åt Mehdi Ghezali som hans PR-agent är en katastrofal tvåstegsraket. De två första intervjuerna genomförs av journalister som är väl insatta i problemen med USA:s rättsövergrepp i kriget mot terrorismen och att Mehdi Ghezali inte är misstänkt för något brott. De är dessutom tillräckligt erfarna för att vara försiktiga med ett ovant och illa medtaget intervjuobjekt.

”Det gick ju bra”, måste Hultén ha pustat efter dessa första två intervjuer, för att sedan kalla till presskonferens i Örebro. Men vad återstår för reportrarna där? I P1 och DN har vi tagit del av Mehdis egen berättelse om hur han blev behandlad i Camp Delta och vi har hört honom mumla som svar på frågan vad han gjorde i Afghanistan. Sedan dess har mediediskussionerna i stort sett bara innehållit frågan: Vad är det som vi inte har fått svar på?

Någon enstaka noterar att USA inte tvingats bemöta det faktum att vittnesmålen om tortyren är så samstämmiga. Men den P1 morgon-sändning som anger den allmänna tonen är den där liberala Sydsvenskans Per T Olsson och radikala tankeverkstaden Agoras Ursula Berge, båda, visserligen efter långa principdiskussioner, går med på att det som nu återstår är att få veta vad Medhi Ghezali gjorde i Afghanistan. En redaktör säger att det är självklart att reportrarna känner blodvittring. I samma ögonblick som Mehdi mumlar och tvekar i ett svar så är det som att kasta ett köttben till en pitbullterrier.

Det som sker på presskonferensen är en medierättegång. Det står helt klart att Mehdi Ghezali är friad från alla misstankar. Ändå ställer reportrarna samma frågor som Ghezali blivit pumpad med i två och ett halvt år, deporterad, kedjad och i orange overall. Vad gjorde du i Pakistan? Vad tycker du om bin Laden? Vilka bodde du hos i Afghanistan? Vad gjorde du där? Vilka träffade du? Hur reagerade du när du hörde om 11 september? Det är uppenbart att de tror att Ghezali plötsligt ska börja nämna namn. Efteråt talas det om trovärdighet och om luckor i berättelsen. Språkbruket är hämtat från rättssalen.

När det gäller uppgifter om vistelsen i Pakistan och Afghanistan är det självklart att Ghezali, oavsett vad han gjorde där, inte kan svara. Vad händer med en person som hyst eller haft kontakt med en misstänkt al-Qaida-medlem? Och när det gäller al-Qaida, bin Laden och islamistisk terror frågar vi i själva verket om han har samma bild av dessa händelser som vi har som utsatts för tre år av propagandakrig.

För Mehdi Ghezali är informationsstyrning något mycket konkret, en del av fängelsevistelsen. För oss är det något man övar sig på att förstå. Vi ser inte dem som sorterar våra nyheter. De sätter inte våra händer i handfängsel och vi är inte rädda för dem. Vi glömmer att de finns. Men det är det glappet som avgör om vi – tittarna, lyssnarna och läsarna – ska döma honom. Har han en annan bild än vi, då är han nog terrorist. Internt kan journalisterna tala om ett mediespel, att Hultén vet vad han gör när han sätter Mehdi Ghezali i stolen, att Ghezali har blivit en offentlig person som kan granskas som en makthavare. Men det som sker mellan Ghezali och de vanliga mediekonsumenterna kan aldrig kallas ett spel. Många av dem kan inte reglerna. Ingen förbereder dem på hur de ska tolka de svar som han ger under presskonferensen. Visst, folk är smarta, man ska låta folk tolka själva. Men de har inga redskap för det.

Mehdi svarar på frågan om hur han ser på Al Qaida.

– Om de ligger bakom allt det här, 11 september, så är jag emot.

Mehdi svarar på frågan om vad han tycker om bin Laden.

– Jag känner inte honom som person och jag kan inte döma honom.

Mehdi svarar på frågan om vad han menar med att han inte kan döma bin Laden.

– Om han har varit med 11 september så är jag emot det också.

 

När Nils Funcke skulle få träffa Mehdi Ghezali var han nervös. Han hade satt sin heder i pant på att det var värt att försvara honom i den stora morgontidningen och han var lättad när pressmeddelandet om frisläppandet kom. Jag frågar Funcke varför han tyckte det var så skönt.

– För att det hade inte varit lika lätt att driva principen om han varit skyldig. Då upplevs det inte som så noga med rättssäkerheten.

Funcke får hård kritik av förre USA-korrespondenten Anders Carlgren som är den som envisast drivit kampanj om att journalisterna ställer för mesiga frågor och inte pressar Mehdi Ghezali tillräckligt hårt på vad han hade för sig i Portugal, London, Saudiarabien och Afghanistan. Han kallar Mehdi Ghezali för svensk-algeriern när han i Aftonbladet den 23 juli skriver att det finns ”inget hjärtlöst i att ställa relevanta frågor till en person som inte kan eller vill redogöra för sina förehavanden i fästen för talibaner och al-Qaida-anhängare och som dessutom är oförmögen att ta avstånd från bin Ladin”.

 

Men USA har släppt Mehdi Ghezali utan åtalspunkter. Det diskuterades om deras uppgifter skulle kunna leda till en förundersökning i det svenska rättsväsendet. Ingenstans har jag sett någon tala om vad han skulle kunna befinnas skyldig till. Vad skulle han kunna åtalas för här? För att vara medlem i Al Qaida? Nej. Man får vara med i Al-Qaida hur mycket man vill även om amerikanerna fått många att tro att deras Patriot act gäller överallt. För att ha stridit på talibanernas sida? Nej. Femhundra svenskar slogs i spanska inbördeskriget, åtta tusen i finska vinterkriget, åter andra slogs i Kosovokriget eller i Somalia.

Jag ställer frågan till Tomas Lindstrand, chefen för internationella åklagarmyndigheten och den som hanterat Ghezalis fall: vad skulle Ghezali ha behövt göra för att kunna misstänkas för något brott i Sverige? Enligt Lindstrand måste han i så fall vara misstänkt för att ha tagit livet av civila, avrättat spioner utan föregående rättegång, frihetsberövat civila, deporterat dem.

Efter presskonferensen som Guantánamogruppen ordnade vill Mehdi inte träffa journalister. I stället ska jag få ställa frågor till honom via mejlen, säger Gösta Hultén. Men jag är inte längre intresserad av vad Mehdi Ghezali gjorde i Afghanistan. Istället frågar jag om han känner igen sig i den bild medierna gett av honom och vad han själv tycker vore värt att berätta om från det han varit med om. Det är lite krångligt för Mehdi Ghezali måste ju ställa följdfrågor till sig själv. Jag plitar nogsamt dit ett ”varför” efter varje fråga. Och efter ”varför” – ett ”hur då”. Jag känner mig frustrerad. Helst vill jag prata med honom om allt hans medfångar berättat. Vilka är de? Vad pratar de om mellan burarna? Hur har de hamnat där? Vad vill de göra när de kommer ut? Kommer de ut? Men sådana svar kan man inte fråga efter i ett mejl.

Sedan väntar jag.

Nerikes Allehanda är Örebros lokala tidning. Ingen har skrivit så nyanserat och ändå inträngande som de om fallet Mehdi Ghezali. Kanske för att han aldrig varit ”talibansvensken” för dem. En vecka efter presskonferensen uppmanar Nerikes Allehandas ledarsida till medial besinning i fallet Ghezali utifrån de etiska reglerna för nyhetsjournalistik. De hänvisar till punkt 2: ”Var kritisk mot nyhetskällorna”, punkt 8: ”Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt” och punkt 14, att en person ska ”alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger”.

När DN slår upp nyheten om splittring i Guantánamogruppen har de ringt runt till alla de ingående riksdagsledamöterna och konstaterar att flera tvivlar på Ghezalis oskuld. Som om det hade någon som helst betydelse. Gruppen är bildad utifrån principen att Ghezali inte kan fängslas utan att delges misstanke om brott. Inte dömas utan rättegång. Detta är centralt, skuldfrågan saknar betydelse.

– Ghezali kommer att bli tvungen att berätta mer om sina resor och vad han gjorde i Afghanistan, konstaterar Nils Funcke, som också undervisar på institutionen för journalistik. Det finns ett läge där du till slut måste svara på det ovidkommande, för att det är så många som frågar. När du inte längre kan tvätta dig ren utan att ta upp den saken.

Efter en vecka kommer det svar. Från Gösta Hultén. Han är ledsen, men Mehdi vill inte svara på några mediefrågor, kanske senare. Men jag har ju deadline. Det svarta hålet i mitten suger till sig alla frågor och lämnar ingenting i utbyte.

Det dödshot mot Mehdi Ghezali som uttalades i Akutellt den 14 juli ligger nu som pågående ärende i Granskningsnämnden för radio och tv. Gösta Hultén har, i en debattartikel i Aftonbladet, krävt en utsäkt från SVT men Mehdi Ghezali har i skrivande stund inte fått någon.

Det är symptomatiskt att bara en person, Ellen Albertsdottir i nättidskriften Yelah (19/7-04), satt tryck bakom de ord som inledde presskonferensen med Mehdi Ghezali: ”Hej, det är inte så att jag tycker synd om mig själv, men jag vill berätta för er vad som har hänt med mig och mina medfångar. Sen är det upp till er om ni vill göra något åt det, eller bara vända ryggen till.”

Ellen Albertsdottir frågar retoriskt: Hur blir det?

 

(c) Annika Persson

Publicerad i Arena

 

 

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: