Hassan Loo Sattarvandi

2008-01-19 Vårsäsongens första debutant kom från Hagalund utanför Stockholm. Hassan Loo Sattarvandi fick mest beröm för romanen Still , som handlar om fyra unga killars vardagsliv i förorten. Boklördags Annika ­Persson åkte dit för ett samtal om litteratur, klass och …utanförskap.

Det är lördag förmiddag och ­regnet duggar över de blå miljonprogramshusen i Hagalund i Solna. På de asfalterade gångvägarna och broarna mellan gårdarna kommer någon enstaka vandrare med en hund. Sover alla?

-Ja jo, vi sa klockan tolv. Min väckarklocka ringde just, svarar debuterande författaren Hassan Loo Sattarvandi yrvaket i tele­fonen. Men det tar inte lång tid.

Fem minuter senare står en gans­ka rufsig man i tjock täckjacka framför oss. Han har skrivit vårens först utkomna debutbok, som också fått den mest framskjutna placeringen hos det mest ansedda förlaget. Still , en nattsvart klasskildring om fyra killars vardag i Hagalund, en vardag med droger, våld och tomhet, där varje dag ägnas åt att hålla varandra kvar i samma bråddjupa meningslöshet.

-Kan vi äta?

Han visar oss in på Haga restaurang och vi beställer. Stekoset vilar tungt i lokalen. Hassan Loo Sattarvandi äter kebabpizza till frukost och dricker massor av vatten. Han har varit uppe till klockan sju på morgonen. Det som startade som en drink med hans förläggare utvecklade sig till ett spontant release­party.

Och det finns goda skäl att fira. Still recenserades på första dagen i alla viktiga kanaler. Ulrika Knutson kallar den i Kulturnytt för en mogen debut, absolut stilsäker, rytmisk, poetisk, en språklig uppvisning, och refererar till Okänd soldat och A Clockwork Orange . En del tycker att stillheten blir för tråkig, någon annan att klassproblematiken blir övertydlig, men de tar honom allihop på allvar.

-Jag är glad över hur bra de har läst, säger han. Också i landsortstidningarna, det är kul att så många såg att jag skriver om klass och inte om etnicitet. Men journalisten Rasmus Malm skrev om det i en krönika tidigt. Kanske hade många av recensenterna läst den och fått lite hjälp.

Hassan Loo Sattarvandi är inte, som en del av sina företrädare i förortsgenren, född av akademiker och uppvuxen i övre medelklassområden. Nej, han kommer på riktigt från Hagalund, förorten som han också skriver om.

Samtidigt är han medveten som få debutanter, känner väl till förläggarna i branschen och har läst både litteraturvetenskap och förlagskunskap på universitetet.

Vid sidan av telefonkatalogen fanns det dock inte en bok i hans barndomshem. Det var en kompis mamma som blev första steget mot litteraturen. Av henne fick han låna sina första Stephen King-böcker.

-Jag blev väldigt förtjust i hans berättelser. Först läste jag skräckromanerna. Man tror att han är besatt av onda clowner och vampyrer, men sedan hittade jag hans novellsamling Sommardåd/Vinterverk . De texterna är fantastiska, nästan kortromaner. Några av de bästa Stephen King-filmatiseringarna bygger på den, som Nyckeln till frihet och Stand by me .

Nästa stora upplevelse blev Greven av Montechristo som fick honom att börja skriva själv. Men om vad?

-Fåniga grejer.

Vad då? Kärlek?

-Ja, ha ha. Du gissade rätt.

Men när han 2003 publicerar sig första gången i BLM så handlar den höglitterära texten om August Strindberg och Röda rummet , om pastor Gregorius och några killar utanför East. De väntar på en uppläsning av Alejandro Leiva Wenger.

Av samtida fränder räknar Sattarvandi Leiva Wenger, som debuterade 2001, främst.

-När Till vår ära kom ut var det plötsligt en bok där jag kunde känna igen mig socialt. Jag delade Alejandros erfarenheter och det var mycket bekvämt att vara i hans litterära värld. Han skriver också utifrån en klassanalys. Om utanförskap och icke-tillhörighet. Han blev orättvist bemött tycker jag, som invandrarförfattare . Men när hans bok kom ut var man inte van vid att en annan plats syntes i litteraturen.

-Malmöförfattaren Andrej Tichys Sex liter luft fångar också en klassproblematik fast helt utan det språket. Där haglar det av en annan jargong. Men också där finns en sorts livserfarenhet som jag kände igen.

Han understryker vikten av det han just har sagt med att han tycker att alla böcker om förorten utom Till vår ära och Sex liter luft är förljugna.

Autenticiteten är viktig för honom. Han fnyser när han pratar om dem som gör sina karriärer på att vara proffsblattar.

-Att komma från miljonprogrammet har blivit en karriärväg. En del har gjort det till sitt enda ämne och så skriver de om förorten, på slang. Orden är helt förvrängda och så anses de vara såååå språkligt begåvade. Men det finns två meningar om det. Varav bara en får höras. Medelklassens. Den har ett otroligt inflytande över hur kulturlivet ser ut.

Men har man ett särskilt ansvar när man skildrar förorten? Eller kan man skriva vad som helst?

-Jag vet inte om man måste vara realistisk, men man måste vara autentisk. I Leiva Wengers novell Elixir till exempel så skriver han om några killar som hittar en läsk som förvandlar dem till svenskar, de får blont hår. Det är magiskt och inte realistiskt alls, men det är mycket autentiskt.

Tror du på det klasslösa samhället?

-Nej. Jag tror inte vi skulle kunna anpassa oss till ett klasslöst samhälle. Vi är alltför mycket produkter av klassamhället. Och konsumtionssamhället. Kolla, folk lever ju genom det. Jag också.

Just det. Hans sportjackssamling. När fotografen kommenterade hans gula träningsjacka med en kamel på bröstet avslöjade han sin svaghet.

-Jag älskar sådana. Jag har sexton stycken, tror jag. Folk överkonsumerar som fan. Men nu börjar klimathotet bli väldigt nära och hotande. Då kommer vi att tvingas förändra våra liv. Jag gillar inte mig själv när jag konsumerar.

Skäms du över något du köpt?

-Ja en Xbox 360. Det kändes. Men jag älskar den. Jag och mina kompisar spelar timme efter timme.

-Det finns ju inte ett enda exempel på att det klasslösa samhället har lyckats. Bara exempel på försök där det slutat med att några varit skitrika och haft mycket mer än alla andra. Nej, jag skiter i om det är klasslöst. Det kommer inte att bli lika förutsättningar för alla, men det kan bli mycket bättre för dem som har det sämst.

Finns det någon som du litar på politiskt?

-Nej.

-Vi lever i en tid när folk verkar vara så jävla uttråkade. Min bok handlar ju om extrem tristess.

Ja, varför gör de ingenting? Varför hänger de bara här och röker på och äter Rohypnol?

-Det finns människor som tar sig ut och hittar på något. Men inte mina. De är helt handlingsförlamade.

Kan de inte bara skaffa sig ett jobb då? Som regeringen föreslår?

-Men det är ju lätt för en politiker att säga att man ska skaffa ett jobb. De menar ju också vilket jävla jobb som helst, oavsett vad man har för utbildning eller förutsättningar. Men för den som står utanför är det en helt annan sak. Mentalt blir det som en sjukdom att vara utanför. Till slut känner man sig helt värdelös.

Vid bordet intill höjs en av rösterna plötsligt. Och så kostar det ju med Sobril. Tjugofem spänn för tio milligram på svarta marknaden, verkar det.

-Det känns som om det är tomt, säger Hassan Loo Sattarvandi rakt ut i luften efter en stunds tystnad. Som om det saknas något. Jag vet inte vad det är.

Ska du flytta in till stan nu?

-Nej.

Han tystnar och ser plötsligt lite plågad ut.

-Jag har ju alla mina kompisar här.

Hur länge då? Frågan dröjer kvar innanför de immiga bilfönstren när vi lämnar Hagalund för att återvända till mediefolkets Södermalm.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: