Dmitrij Gluchovskij

2009-11-21. Ryssen Dmitrij Gluchovskij har skrivit en dystopisk roman som utspelar sig i Moskvas tunnelbanessystem. Och nu ska Metro 2033 bli datorspel. Boklördags Annika Persson möter en postapokalyptisk svärmorsdröm.

När Metro 2033 börjar har världen gått under. De enda som klarat sig lever i tunnelbanestationerna under Moskva. Ett nytt slags civilisation har uppstått under de tjugo år som gått sen apokalypsen.

Författaren Dmitrij Gluchovskij som debuterar med den sällsynt dystopiska romanen låter olika fraktioner kontrollera underjordens linjer och stationer. De marknadsliberala styr Hansan, stationerna i ringlinjen, kommunisterna håller den röda linjen. På några centrala platser huserar de fruktade mutanterna och maffian har lagt under sig fyra stationer.

Enstaka stationer kämpar för sitt oberoende. Plötsligt dyker det upp ett nytt mörkt hot mot överlevarna. Något som alldeles tyst, med omänskliga rörelser, dödar och försvinner spårlöst.

Bokens unge huvudperson, Artiom, minns knappt något av livet ovan jord. Han längtar dit. Men det är farligt att gå upp, dels på grund av kärnavfallet, dels på grund av mutanterna. Han bor på stationen VDNCh, en liten oberoende station.

Moskvas tunnelbanesystem är ovanligt djupt och delar av det sägs vara byggda just för att kunna stå emot ett kärnvapenkrig. Myten säger att det också finns ett ytterligare tunnelsystem, för partitopparna, under det vanliga.

I dag åker runt nio miljoner människor här varje dag. Det är mer folk än i New Yorks och Londons tunnelbanesystem tillsammans. Bara antalet anställda är trettiofemtusen.

Dmitrij Gluchovskij bor själv i Moskva, efter många år utomlands –  först som student i Israel, sedan i Tyskland och i Frankrike där han sände den ryska versionen av Euronews i tre år.
– Men det var jobbigt att leva i exil, säger han. Att lära sig språket gång på gång, bevisa att man är lika bra som de infödda, hitta vänner.

Dessutom tröttnade han på att vara representant.
– Varje gång jag träffade en tjej tvingades jag redogöra för min uppfattning om kriget i Tjetjenien. Sa jag att jag hade studerat i Israel fick jag stå till svars för Mellanösternkonflikten också. När jag bara ville prata om kärlek …

Det är lättare att vara ryss i Moskva, hemkommen från intressanta utlandserfarenheter.

Jag frågar om han mött rysskräcken i Europa. Det har han. Och finner den i viss mån rimlig.
– Ja, vi är den enda helt oförutsägbara spelaren i världen. Du kan inte veta vad som ska hända. Det är ett stort land och det har kärnvapenmissiler. Om något går fel kan vi förgöra hela världen.

Fast han tycker också vi bevakar den ryska utvecklingen lite hysteriskt noga.
– Ryssland är ganska demokratiskt. Man har ganska mycket respekt för mänskliga rättigheter. Vi får rösta. Det är ungefär som Latinamerika.
– Ärligt talat höll jag på att ledas ihjäl i väst. Det är så jävla välordnat. Och alla har sin plats och det finns inga genvägar. I Ryssland är allt kaos och det är mycket roligare.

Ärligt talat ser Dmitrij Gluchovskij ganska välordnad ut själv. Han har till exempel en frisyr och kläder som passar ihop. De senaste åren har han jobbat som tevekorrespondent för Russia Today. Nu bor han vid Kutuzovskaja-stationen. I boken en outforskad station eftersom den ligger ovan jord.

Vem håller den nu?
– Ingen, he he, den är fri. Vi lever ju i ett ordnat samhälle.

När han växte upp bodde han vid VDNCh, den oberoende norra utpost där Artioms resa börjar.
– Jag åkte till skolan mot Arbatskaja (i boken en av mutanternas stationer) varje dag. Det är svårare för Artiom. För honom är det monster i tunnlarna och öppna stridigheter mellan marknadsliberalerna och kommunisterna.

Dmitrij Gluchovskij började skriva på Metro 2033, redan när han var 16. Då var det 1989, samma år som muren föll och Sovjetunionen upplöstes. Och det förekommer en rik flora av politiska grupperingar i romanen.
– Jag skrev om det jag såg omkring mig, och det fanns en mycket större pluralism då. I dag är det annorlunda. Det finns knappt någon opposition. Det syns i uppföljaren. Folk är passiva, mest upptagna med att tjäna pengar. Det är ju första gången vanliga människor kan tjäna pengar på laglig väg i Ryssland.

Han berättar om sin farfar som skickades till arbetsläger i Sibirien för att han hade en extra häst och en extra ko.

Uppföljaren, Metro 2034, har redan kommit ut i Ryssland. Där väntar man på sista delen i trilogin. Men mest av allt på datorspelet Metro 2033, en jättesatsning av nystartade ukrainska speltillverkaren 4A games.
– Det är samma team som gjorde Stalker, som bygger på Tarkovskijs film. De har startat eget och tog kontakt med mig när de hittade boken på nätet, berättar Gluchovskij.

Lanseringen som görs av internationella THQ startade häromveckan med en gigantisk fest i en gammal bunker mitt i Moskva.
– Bunkern ligger sextio meter under jorden, berättar Gluchovskij. När den användes militärt kunde 2000 personer jobba där. De sägs att ordern att dra tillbaka missilerna från Kuba 1962 gavs därifrån. Den såldes för två miljoner då när allt såldes ut.

På Youtube kan den hugade se både trailrar och filmer från eventet.

Gluchovskij besöker Stockholm bara några dagar innan president Medvedev anländer för toppmöte. Vi träffar honom i förlaget Ersatz lokaler i Gamla stan. Författaren är snäll och proffsig och liknar mest av allt en svärmorsdröm. Men på fliken av boken presenteras han med en skuggig bild där han ser ut som en livsfarlig psykopat. Han skrattar åt det.
– Det hör till genren.

Någon tillhörighet i science fiction– traditionen tycker han inte att han har. I stället hos modernisterna, framför allt de latinamerikanska: Gabriel García Márques, Jorge Luis Borges och Julio Cortázar.
– Min roman har element av science fiction –  dystopin, det postapokalyptiska. Men den hör inte hemma där. För mig handlar boken om frågan vem man ska tro på. Den börjar i den där erfarenheten som är så svår när man är ung. Tre olika vuxna kunde ge tre olika svar på en fråga och alla var lika övertygade om att just de hade rätt. Då måste man dra slutsatsen att det inte finns någon sanning.

– Den handlar också om rädslan för att missa din chans i livet. Att bara kämpa på i tunneln utan att någonsin hitta ut.

Den amerikanska undergångsfilmen 2012 har just haft premiär i Sverige. Vad är det som skiljer amerikansk apokalyps från rysk? Förutom att de överlevande får bosätta sig i Afrika i stället för i metron?
– Den amerikanska apokalypsen handlar oftast om personliga öden, om individens kris. Och så brukar den frossa i den masochistiska njutningen att se världen gå under. Den ryska apokalypsen är mer filosofisk. Den ställer frågor om vad vi kan lära oss, om hur vi kan fortsätta att vara mänskliga under nya förhållanden, om vad mänskligheten är för något.

– Den är lite mindre våldsam också. Ta Artiom, min huvudperson. Han skjuter en enda person i hela romanen. Och det är en nazist som just står och torterar en oskyldig man. Han hade faktiskt inte ens vågat det om han fått en sekunds betänketid.

Gluchovskij tycker att det äntligen börjar hända lite på den ryska litterära scenen.
– Min favorit är Vladimir Sorokin (Blått fett, Is, I det heliga Rysslands tjänst). Och Victor Pelevin, fast jag vet inte hur väl han går att översätta. Mycket i hans böcker handlar ju om sociala och politiska aktualiteter som välts runt i buddism och vilda teorier. Zahar Prilepin är också bra, även om han tillhör nationalbolsjevikerna.

Nationalbolsjevikerna?
– Ja, de är ett slags hipsterrevolutionärer, ledda av författaren Edouard Limonov. Han klär sig som Trotskij och har kopierat hans frisyr. Det började som en estetisk grej, men nu tror jag det har blivit mer och mer allvar. Han blir arresterad minst tre gånger i veckan under stort rabalder. Sen släpper de honom igen.

Du har inte känt dig lockad själv?
– Nej, jag tror inte på politik. Och jag är absolut ingen revolutionär. Revolutioner har förstört miljoner människors liv i vårt land. Så jag tror inte man kan göra folk lyckliga med våld.

Så vad tror du på?
– Jag tror på mig själv och min förmåga. Men om man ser på historien så är det inte precis upp till enskilda människor att förändra världen. Visst –  någon som Stalin eller Hitler kan ju förändra världen till det sämre helt själva. Men sen krävs det oerhörda kollektiva ansträngningar för att få det bättre igen. Mahatma Gandhi är väl den enda som kunnat förbättra Världen helt ensam. Men då måste du ha en väldigt stark drivkraft. Jag har inte det. Jag är rätt lycklig. Jag har snälla föräldrar och en flickvän som älskar mig. Och om en vecka ska jag gifta mig.

(c) Annika Persson

Pubicerad i Dagens Nyheter

 

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: