Atiq Rahimi

Foto: Cato Lein

2009-10-10. Atiq Rahimi delar sin tid mellan Paris och Kabul. Det är lättare att skriva i dagens Afghanistan. Men kriget präglar hans bok Tålamodets sten . Boklördags Annika Persson möter afghanen som slagit igenom i Frankrike.

Afghanske Atiq Rahimi reser alltid med det här tummade exemplaret av Le suicide et le chant (Självmordet och sången), samlade dikter av anonyma kvinnliga poeter från Afghanistan.

”Sätt din mun mot min

Men låt min tunga vandra fritt

För att tala (till dig) om kärlek”

Nu läser han för mig i ett intervjurum på bokmässan i Göteborg. Jag har sett honom nere i hallen några gånger, han drar blickarna till sig, en slacker i hatt och med lång sjal om halsen.

-Visst är det vackert? Och avancerat! Folk blev helt chockerade av att kvinnor kunde skriva så här.

Det litterära Afghanistan har varit strängt hållet om inte obefintligt, först under kommunismen och sedan under talibanerna.  Nu, efter trettio år av tystnad, har afghanerna börjat skriva igen, publicera sig och läsa högt, både om kärlek och krig.

Atiq Rahimi själv är på sin fjärde roman. Han har försprång ända sedan 1984 då han lämnade kommunisternas Afghanistan.
-Det är lättare att skriva romaner om man lever i en demokrati, säger han. För man måste ha demokrati i huvudet. Man måste kunna vara många personer.

Tålamodets sten är ett kammarspel vasst som en ishacka. En feministisk och existentialistisk liten roman, en ond krigslek på 130 sidor. En soldat i koma och hans hustru i ett rum. Utanför: kriget, vilket som helst.
-För mig är alla krig samma. Varje gång likadant. Det är bara de individuella ödena som skiftar. De första som drabbas är kvinnorna och barnen. Jag vill inte tala om kriget, bara om hur det drabbar individerna.

Romanen sprang ur en verklig händelse.
-Jag var inbjuden av den afghanska poeten Nadia Anjouman att delta i en litteraturkonferens i Kabul. Hon var ett av de verkliga naven i stadens litterära kretsar. Och så en vecka före konferensen blir jag uppringd av en person som säger att det är inställt. Varför då? Hon hade blivit dödad.

Av vem?
-Av sin man. Och det var så kons­tigt. Han var ingen taliban. Han var lärare, en utbildad man. För honom var det normalt att hon träffade folk. Men det var Nadias mamma som hade tryckt på. Hon hade besökt mannen och frågat varför han lät henne träffa så mycket folk, vara ute. Hon pressade honom.

Dömdes han?
-Ja, han fick fängelse. Och jag försökte träffa honom där. Men han hade injicerat något och låg länge i koma. Det var då jag började fantisera om att vara kvinna och sitta bredvid honom och prata om allt medan han inte kunde göra något.

Boken skulle skrivas ur mannens perspektiv. Ur koman. Om hur han tvingades lyssna till henne.
-Men jag kunde inte ta mig in i honom. Det blev i stället kvinnan som tog min hand. Jag blev hennes sang-e sabour.

Sang-e sabour är en magisk sten till vilken man kan anförtro sina innersta hemligheter, avlasta sina bördor, bikta sina synder. När stenen till slut spricker befrias man från alla plågor.
Kvinnan i romanen tar sin orörlige man till sten. Hon berättar, anklagar och försonas, hon visar upp allt det han aldrig sett under deras äktenskap. När det är svårt att vara kvinna, då blir det också svårt att vara man , säger hon.

Det luktar Camus om Rahimis böcker, både om Tålamodets sten och om genombrottsromanen Earth and Ashes (den senare har han själv regisserat som långfilm).
-Absolut, jag älskar Camus. Jag skrev uppsats om Camus på litteraturvetenskapen. Fast då kallade de kommunistiska författarna mig till sig och frågade varför jag höll på med honom. De tyckte han var en borgerlig skitförfattare.

Precis som Khaled Hosseini (Flyga drake , Tusen strålande solar) är Atiq Rahimi exilafghan. Första gången han lämnade landet var redan 1978, fem år efter den statskupp som förvandlade den liberala och med västerländska mått mycket moderna monarkin Afghanistan till en kommunistisk diktatur. Hans pappa hade tillhört monarkisterna, suttit tre år i fängelse efter kuppen och hade inget gott att vänta av den nya regimen. I sökandet efter ett nytt hemland tog han med sig sin son till Indien. Atiq blev kvar ett helt år.

-Det var så otroligt annorlunda. Att vara i ett icke-muslimskt land med en helt annan världsbild. Allt var nytt. Och jag kunde möta mig själv för första gången. Jag var inte bara en produkt av politik, samhälle och religion.

Det dröjde till 1984 innan han lämnade Afghanistan igen. Då flydde han via Pakistan till Paris. Men efter talibanernas fall 2002 har han flyttat tillbaka till Kabul, åtminstone på deltid. Där jobbar han som rådgivare åt ett teve­bolag och håller seminarier i manusskrivande.

-Mediescenen exploderade när den nya konstitutionen kom. I dag finns det sextio tevekanaler, femtio radiostationer och kanske 180 tidningar och tidskrifter. Majoriteten drivs så klart av politiska partier och är rena propagandakanaler. Men det får man ta. Demokrati är bra för alla, för talibanerna också.

Han ler i mjugg.
-Tevekanalen jag jobbar för startades 2003 av en gammal skolkamrat till mig, först som en radiostation. De släppte in både män och kvinnor i studion för första gången på trettio år. Och de skämtade med varandra!

Atiq Rahimi råkade få avlyssna reaktionerna på kulturdepartementet under ett möte med statssekreteraren.
-Dekadens! ropade de. Så fort man sätter på radion hörs kvinnor som flamsar och skrattar! Det är inte vad Afghanistan behöver. Afghanistan behöver allvarlig poesi. Men ett år senare lyssnade alla bara på den kanalen.

Men också bokmarknaden håller på att växa.
-I dag kommer det ut en eller två böcker varje vecka. Det är lätt att ge ut böcker i Afghanistan. Det finns inga förlag, det mellanledet saknas. Men det finns tryckerier och boklådor. Och de iranska förlagen är aktiva i Afghanistan också.

Det gäller dem som skriver på dari, eller persiska. För de andra, pashtunerna, är det svårare. I de pashtotalande delarna av landet är fattigdomen stor så det finns ingen ekonomi i att trycka böcker. Varje vecka träffas i stället författarna och läser högt. Den största kretsen, Association of afghan writers, har funnits i femton år och möts i en skola i Kabul. Hit kommer författare och poeter från hela landet.

I väntan på nya inhemska romaner gillar Atiq Rahimi Khaled Hosseinis bästsäljare Flyga drake och Tusen strålande solar .
-Jag tycker de är underbara. För mig var Flyga drake den förs­ta stora afghanska romanen. Det är klart att det hade gjorts försök, men inga riktiga romaner.

-Fast i Afghanistan blev folk väldigt upprörda.
Varför då?
-För att han pratade om skuld, skrattar Rahimi. Och en afghan är aldrig skyldig. Absolut aldrig. Inte som person, inte som nation. Allt är alltid någon annans fel: amerikanernas, pakistaniernas, ditt, grannens.
(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: