Junot Diaz

2009-03-07. Intresset för science fiction växer. Boklördags Annika Persson fångade in succéförfattaren Junot Díaz för att fråga varför. Och besökte sf-bokhandeln i Gamla stan.

I vårens hetaste roman, Junot Díaz Oscar Waos korta förunderliga liv, sitter en tjock skolpojke med Apornas planet-lunchlåda och drömmer om rymdäventyr. I Göteborg funderar redaktionen för den litterära tidskriften Ord & Bild samtidigt över science fiction-begreppet singulariteten. Och i barnrum världen över blinkar sorgsna blå Wall-e-ögon natten igenom mot de sovande små.

Närmar vi oss en vår för science fiction? Tja, kanske. I sf-bokhandeln i Stockholm ser i alla fall butikschefen Maths Claesson en uppgång.

-Ja, nu är den så stor att den är statistiskt säkerställd, säger han. Fantasy har ju varit en betydligt större genre, men varje månad knappar sf-böckerna in. För fem tio år sedan betraktades man som ett ufo om man läste sf. I dag ger det snarare intellektuell kredd. Och det kommer mycket som är bra. Det är ju en intelligent genre i den meningen att den tvingar en att tänka och reflektera över den värld och det samhälle man lever i.

En av förra årets höjdpunkter var Neal Stephensons roman Anathem som i tidningen Salon.com beskrevs som en tusen sidor lång rekapitulation av konflikten mellan den analytiska filosofin och kontinentalfilosofin, delvis förd av en nervgaspruttande rosa drake.

Det är en rolig genre. Men tittar man på den svenska utgivningen är den obefintlig.

-Det finns ingen. Jag talar om den engelskspråkiga utgivningen, konstaterar Mats Claesson.

Årets skönlitterära Pulitzerpristagare Junot Díaz är i Stockholm för att lansera Oscar Wao, en av världens nördigaste romanfigurer, besatt av science fiction, fantasy och rollspel. Vi åker med författaren i limousinen in från Arlanda för att prata om hans intresse för sf.

Precis som sin huvudperson skriver han på en science fiction–roman. Men hans känsla för genren är delad. Å ena sidan kan man i hans roman läsa att Díaz tackar mr och mrs El Hamaway som anmälde honom till science fiction-bokklubben. Å andra sidan kan han låta väldigt besk.

-Genren är superkonservativ: rasistisk, sexistisk och militaristisk. Annars ville man ju gärna tro att en genre som ägnar sig uteslutande åt framtiden skulle vara rätt radikal. Men bara tanken att en svart författare skulle skriva sf var otänkbar så sent som på sjuttiotalet.

-Det finns förstås undantag. Och även om temana ofta är gamla så kommer nya variationer av dem. Apokalypsen är kvar, men i dag handlar den oftare om miljöhot, och det kommer allt fler dystopiska berättelser om världar där företagen tagit över alltmer.

Typ Wall-e?

-Ja, ha ha. Wall-e är den perfekta filmen för det amerikanska folket. Oh fuck! De bara: Jaaa, det är framtiden!

Människorna i Disneys barnfilm lever fastspända i rörliga stolar framför bildskärmar som ger konstant underhållning. De befinner sig ombord på en rymdfärja sedan 700 år, efter att ha skräpat ner jorden till oanvändbarhet. Sina behov får de tillfredsställda av företaget BnL, vars logotyp finns överallt. De har för länge sedan gett upp att röra sig av egen kraft.

Trots bristen på svensk science fiction tar sig Ord & Bild an de huvudspår som rör sig i sf-litteraturen just nu. Ett av de centrala begreppen är singulariteten. Den betyder att teknikutvecklingen kommer att nå en punkt där den fullkomligt exploderar, där informationsdelandet, nätverkandet kommit så långt att maskinerna plötsligt vaknar till medvetande och blir en konkurrent till människan.

I en tankeväckande text av Kungliga bibliotekets forskningschef Pelle Snickars får vi följa företaget Googles maskinpark från de första kaliforniska hårddiskarna till dagens enorma serverparker utlokaliserade i mörka datahallar världen runt.

Elaka tungor påstår att företagets enorma inskanningsprojekt av världslitteratur inte främst är avsett för oss användare. Den primäre läsaren är Googles eget datasystem, skriver han. Och föreställer sig sen att hårdvaran en dag, bakom det milda surret och de små blinkande dioderna, faktiskt börjar tänka själv.

Samtidigt fantiserar litteraturen om hur människan å sin sida håller på att bli posthuman, närma sig maskinen.

-Vi kan redan byta ut organ och förbättra kroppsdelar, säger Maths Claesson som bidrar med en vild text där Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund rekonstrueras och testas. Man låter även göra extra kopior.

-I nästa steg föreställer man sig att vi till exempel kan ladda ner vårt medvetande i en hårddisk medan vi byter ut hela kroppen. Eller vi kanske kan dela det mellan flera kroppar.

Den svenska föreningen Transhumanisterna verkar för en bättre människa. Fysiskt har vi blivit postmänskliga först när vi gjort så fundamentala och breda förändringar av vår nedärvda genetik, fysiologi, neurofysiologi och neurokemi att vi inte längre användbart kan klassificeras som Homo sapiens, skriver de i sin Alephhandbok som också diskuteras i tidskriften. I väntan på genombrottet gläds transhumanisterna åt mindre förbättringar som rullstolar, kontaktlinser och plastikkirurgi.

Men hur är det då med symboliken i Junot Díaz roman? Finns det något posthumant hos den hopplöse förloraren Oscar Wao?

-Ja, faktiskt. Man kan läsa hela romanen som en kamp mot ett mycket smittsamt slags berättande. Oscar har ju drabbats av en förbannelse, och det är en mycket speciell form av berättande. Den kan till exempel röra sig genom tiden och drabba flera generationer. Men mot slutet av boken upptäcker Oscar något om förbannelsen. Jag tror det är så här: att för att krossa förbannelsen måste han själv göra sig till en berättelse.

-Det är ett slags posthumanism för tredje världen. I tredje världen finns det inga maskiner. Då måste du ha något annat: den perfekta berättelsen. Och så får människan smälta samman med den i stället.

Junot Díaz skriver i sin roman att det finns ingenting som är så sf som Dominikanska republiken.

-Det är bara att checka av, punkt för punkt. Den onde diktatorn – japp, människoavel – japp, slaveri – japp, möten med främmande varelser – japp, en hel befolkning som transporteras från en värld till en annan – japp, massutplåning – japp.

Han kokar ner sitt lands smärtsamma historia med brutal humor, från upptäckten av den nya världen, över ockupationer från olika håll, till Trujillos diktatur och Balaguers demokrati. Men hur är det nu?

– Vad då, det är helt uppfuckat. Det är tredje världen. Men européer verkar tycka det är trevligt att bygga hus där. Särskilt danskar.

-Det är sjukt, fortsätter han. Trots hundra år av kapitalism så har man inte lyckats fixa det: vi lever så in i helvete bra, men bara på bekostnad av tredje världens arsle.

-Jag tycker inte att den här civilisationen är värd sitt pris. Den är inte värd att arbeta för. Jag sitter mycket hellre och röker gräs hela dagarna än jag arbetar nio till fem. Hela min släkt gör det, i kostym och slips, nio till fem, femtio veckor om året. Inga är så konservativa som invandrare. Min bror är i säkerhetsbranschen … Nej, fan, det är inte värt det.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: