Arkiv | september, 2011

Nam Le

6 Sep

2010-03-20. Debutanten Nam Le erövrar världen med sina bländande och inlevelsefulla noveller om människor i skiftande miljöer, roller och positioner. Själv intresserar han sig mest för individens förmåga att misslyckas på nya sätt.

Då och då skakar den internationella bokvärlden till för en debutant. För ett ögonblick blir de centrum i litteraturens hov i New York, inte sällan är de långväga gäster, som en Zadie Smith, en Kiran Desai eller en Chimamanda Ngozi Adichie. Förlagsmänniskor vill omfamna dem och synas med dem, tidningsredaktörer äter texterna ur deras händer.
Nam Le är en sådan. Hans debutbok ”Båten” kom ut på ett av New Yorks finaste litterära förlag, Alfred A Knopf, och fick lysande recensioner av alla från New York Times Michiko Kakutani till Oprah Magazines Vince Passaro. Säljcitaten som pryder amerikanska utgåvor kommer från författare som Junot Díaz,och Richard Ford. När Båten nu kommer ut på svenska och Nam Le kommer hit för att marknadsföra den har det gått två år.

Rader av journalister äntrar hotell Esplanad för att intervjua det litterära stjärnskottet. SVT:s Kulturnyheterna håller på när vi kommer.

När det blir vår tur ber de att få filma när vi fotograferar. Förlagets pressansvariga filmar i sin tur SVT:s kameraman medan han filmar oss. Hur meta kan det bli?

Nam Le skrattar också åt det. Han gillar meta. Första berättelsen i novellsamlingen Båten handlar om en ung Vietnamfödd australier som går på skrivkurs i USA och ska skriva en etnisk novell. Den unge författaren i historien heter Nam Le. Precis som författaren utanför fiktionen har han lämnat sin karriär som jurist i Australien för Iowa writer ’ s workshop. Och han har väskan full av de andra berättelser som boken Båten innehåller.

Man kan lätt få för sig att Nam Le skriver om sig själv. Man kan lika lätt få för sig att han inte gör det. För resten av berättelserna handlar om helt andra människor: unga, gamla, män, kvinnor, asiater och amerikaner. Det är en lek som liknar författaren och Babel-programledaren Daniel Sjölins, när han med Världens sista roman utmanade autenticitetsfrågan genom att beskriva en teveprogramLedare som han själv, snudd på identisk, men med dramatiska alkoholproblem.

På författarskolan i boken uppmanas Le att skriva etnisk fiktion. Använda den del av sin personlighet som sticker ut. Hans flickvän förstår inte hur han kan sakna uppslag, han är ju vietnames. Själv är han tveksam. Och i verkligheten tycker han att begreppet etnisk fiktion är problematisk.

– Ja, alltså, all fiktion är ju etnisk. Också den som skrivs av dem som ingår i normen. Men själva begreppet finns ju för att vi just nu har ett behov av att sätta etiketter på allt.

Han tycker att det både begränsar verken och ger dem kraft.

– Men jag blir mest av allt frustrerad av det, för att man föregår tolkningen och begränsar den.

Genrebestämningarna tvingas fram av en hårdnande marknadssituation med global konkurrens. Den påverkar också författarrollen. Hos Nam Le har det ätit sig in i huvudet och delar av hans bok är ett svar på det.

-Det är självmedvetenhetens paradox. Att redan när jag skriver är jag medveten om hur alla vinkar kommer att tas emot. Vilka förväntningar läsarna har. En del författare skiter i det och gör bara sin grej. De skriver och så får det tas emot hur som helst. Men om mottagandet redan finns där i ditt huvud, då måste du förhålla dig till det också i texten. Och i min första berättelse i boken leker jag också med frågor om autenticitet. Är det här självbiografiskt? Med vilken rätt skriver jag om de här personerna?

Det offentliga samtalet om hans bok har till stora delar handlat om det. Om hur han, en då 29-årig vietnames, kan skriva trovärdigt om en fjortonårig colombian. En del hyllar duktigheten i projektet, hos andra väcker uppvisningen misstänksamhet. Det är som om man har glömt bort skönlitteraturens idé efter ett par år av självbiografisk trend. Eller för längtan efter att just det vi får läsa från tredje Världen ska vara äkta.

-Jag skulle önska att det var helt oproblematiskt, att verket stod på sina egna ben, men jag vet att det inte är så utan att folk kommer att fråga sig: okej, vad är autentiskt i det här och vad är det inte?

Frågar man varför Nam Le skriver svarar han varje gång att det är för att hitta ett slags tryck i texten.
-Jag känner igen det när jag ser det. Det kan ligga i språket, i storyn eller i en person. Men det känns som om texten börjar leva. Det är det jag söker efter hela tiden.

Personerna är sekundära. Även han själv.
-De är en pusselbit. Men visst – en viktig sådan, eftersom det är genom deras temperament man ser den fiktiva världen. Min bok handlar om vad det betyder att vara människa nu. Och jag undersöker det genom att sätta de här personerna i extrema situationer. Det är då de blir levande.

Jag frågar vad han drömmer om för jordens räkning. Han svarar med ett lekfullt leende, som om att drömma för världens räkning vore att förhäva sig.
– Tja, jag tror världen kommer att hålla i gång med den variationsrikedom som aldrig upphör att förvåna mig.

– Hade du frågat mig för ett tag sen hade jag kanske svarat mer politiskt. Just nu är jag väldigt intresserad av misslyckanden. Jag läste om en av mina favoritförfattare Graham Greenes Hjärtpunkten. I sina anteckningar skrev han om hur den boken var en studie i misslyckanden. Jag är så fascinerad av hur vi människor fortsätter försöka hela tiden.

Finanskrisen dyker upp som ett exempel.
-Det är fantastiskt – hur alla inblandade misslyckades. Från småspararna till bankägarna. Människor är genier när det kommer till att hitta nya sätt att misslyckas.

När det gäller honom själv vill han lyckas skriva en roman han blir nöjd med.
-Jag har normala drömmar. Om hälsa och lycka och att känna mig behövd.

Vid sidan av sitt eget skrivande är Nam Le litteraturredaktör på högbrynta Harvard Review. Det är inget heltidsjobb. Tidningen kommer ut två gånger om året och han får ingenting betalt.

-Men det är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med den opublicerade litteraturen.

Nam Le är till det yttre lika oklanderlig som hans prosa. I texten aldrig ett ord för mycket, inga kletiga adjektiv. Inga fläckar på den bruna stickade precis lagom moderna tröjan. Inte på skjortkragen heller. Jag letar efter skrytsamhet, efter all framgång, men Nam Le har inte ens visitkort. Bara välputsade skor. Och stor tacksamhet och glädje över att förlaget publicerat något så erkänt svårsålt som noveller.

-Jag hade gett upp på min första roman, den blev inte tillräckligt bra. Och jag trodde aldrig att de skulle ta det här.

Efter ett år av vantrivsel i England (det var för mörkt) bor Nam Le det här året i Cassis i Frankrike som stipendiat. En pr-agent sköter hans bokningar och åtaganden. Skriver gör han på eftermiddagar och nätter. Pengarna från Båten räcker ett tag. Förläggarna väntar aktivt på hans nya manus. Men hur går man vidare efter en sådan start? Vågar han ge ut fler böcker?

-Ja, det vågar jag. Så länge jag vågar skriva dem, det är skrivandet som är utmaningen. Jag tycker att det är en intressant tid att vara författare i. För att litteraturen kanske har den största möjligheten att spegla den extremt konstiga och nya värld vi lever i.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Sara Stridsberg

6 Sep

2010-03-13. Med romanen ”Drömfakulteten” (2006) fick Sara Stridsberg sitt stora genombrott och Nordiska rådets litteraturpris. Nu är hon tillbaka med sin tredje roman, ”Darling river”, en svart vidarediktning av Lolita. Boklördags Annika Persson har träffat henne.

Pip. Det är bättre om vi träffas på Gröndals kafé.

Varför då? Vi skulle ju träffas i din lokal.

Pip. Det funkar inte i dag. Hittar ni till kaféet?

Det är bara en timme tills vi ska ses när meddelandena skickas fram och tillbaka på morgonen. Det blir det anonyma kaféet. Och det känns lite trist att starta med en reservation. Som journalist är man strandraggare: Vi kan väl gå hem till dig?

Men skit samma, det får gå ändå.

Med sin förra bok ”Drömfakulteten”. Tillägg till sexualteorin från 2006 satte Sara Stridsberg ner foten ordentligt i den svenska litteraturhistorien. Romanen var en fri fantasi om feministikonen Valerie Solanas, hon som sköt Andy Warhol. Den blev en formidabel kritikersuccé och belönades året därpå med Nordiska rådets pris.

När Sara Stridsberg nu kliver in i det lilla kaféet, lite för sent, bär hon på en enorm vägskylt i papp (konstruerad för ett teveprogram) där det står Darling river. Det är namnet på hennes nya roman, den tredje i ordningen.

Hon ser mycket vuxnare ut än när jag träffade henne sist i samband med debutromanen ”Happy Sally” 2004, om kanalsimmerskans Sally Bauer. Då handlade samtalet mycket om feministiska utopier och om skrivandet som en möjlighet att göra sig förstådd. Men i Darling river finns inte skymten av utopi. Sedan förra boken har hon blivit tvåbarnsmor, dramatiker och trettiosju år gammal.

– Jag tycker att varje bok är som en sjukdom. En sjukdom som delvis är jag själv. Att prata om den efteråt är lite som att försöka ställa diagnos, säger hon nu när hon satt sig till rätta i soffan med en latte och förväntas berätta om upprinnelsen.

– Men det började med att jag skrev om en gestalt som rörde sig i universitetsparker och simhallar, en väldigt ung flicka som sökte upp äldre herrar och förförde dem. Det var där någonstans som jag läste ”Lolita”.

”Darling river” har blivit ett slags vidarediktning av Vladimir Nabokovs roman. Här lever Dolores, Lolita, vidare i sin amerikanska sextiotalsmiljö efter att hon lämnat sin far och givit sig i väg. Nu i en destruktiv relation med Richard som hon väntar barn med. Här lever Lo, en ung flicka som åker med sin far i en stor Jaguar någonstans i Europa, och som ständigt längtar efter att fyllas upp. Här lever en mor, eller flera, liksom tillfälligt, i världens alla hörn. Och så en apflicka, ett försöksdjur, i en bur i Jardin des Plantes.

-Alla känner ju till Lolitamyten, men när jag verkligen läste boken blev jag väldigt drabbad av att hon hade dött i barnsäng. Så i romanen ville jag följa begäret efter henne hela vägen.

Boken är svart. Undergång pågår. Alla kvinnorna ska gå under. Alla bär de barn, eller är barn, och då är de utnyttjade av vuxna män.

När jag frågar hur mycket hon hämtar ur sitt eget liv säger hon att det är väldigt lite.
– Men något som har med mig själv att göra är känslan av hur den manliga blicken träder in i en flickas liv.

– I 10-11-årsåldern var det som att det plötsligt vändes en stor strålkastare mot mig, som var det manliga begäret. Den kom på ett ganska våldsamt sätt och jag ägnade mycket kraft åt att försöka springa undan från den där blicken.

– Ändå var det chockerande när den där gigantiska strålkastaren lika plötsligt lämnade mig någon gång efter trettio och zoomade över någon annanstans. Det var som om jag saknade den. För det är någonting med att bli till som människa i det där ljuset som en annans blick utgör.

Sara Stridsberg är förbi tiden när män försöker lura kvinnor i säng. Objektet är också i andras ögon förvandlat till subjekt.
-Men jag tycker att man hela tiden slåss mot det som andra människor vill att man ska vara och så samtidigt längtar efter att vara allt det. Jag vet inte om jag är mer åt ena eller andra hållet. Men att vara människa är väl att slåss mot de där polerna.

I sin gränssättning mot oss är hon i alla fall mycket effektiv. Först efter en halv kopp kaffe förklarar hon varför intervjuplatsen flyttats.
– Det ligger anteckningar över hela lokalen. Det var därför ni inte kunde komma dit. Det skulle kännas som att bjuda in er i mitt huvud.

Fotografen och jag hajar båda till. Vi vill se. Vi kanske kan fotografera där?
-Nej.

För Sara Stridsberg handlar boken till en del om att åldras som kvinna.
En särskilt sorglig scen är den där Lo i baksätet på sin pappas bil inte längre kan få någon närhet hos de prostituerade som fadern plockar upp. Där de förut hållit hennes hand eller låtit henne sminka dem, ser de nu bara en konstig förväxt rival i baksätet – och blundar. Hennes bröder, eller älskare, har redan lämnat henne.

Lo var svår att skriva om, säger Sara Stridsberg. Mycket svårare än Valerie Solanas.

– Valerie var en storstadsintellektuell. Men Lo vill avsäga sig alla sina rättigheter. Hon vill inte ha ett eget liv, ett hem, en agenda. Hon vill låta sig bäras fram.

Våra trognaste läsare minns att för två år sedan publicerade Sara Stridsberg en bit work in progress här i DN. Då under titeln Subrosa. Det är samma bok fast mycket har förändrats.

– Det är alltid så med mina böcker, att det först är ett jättestort material och att jag inte alls vet vad som kommer att vara med till slut.

Sara Stridsberg tycker att det är svårt att skriva romaner.
– Att man alltid måste börja om, att man alltid måste tvivla på den egna texten, inte begripa den, till och med avsky den.

Efteråt är däremot allt arbetet underbart.
– Ja, nu minns jag det bara som en fantastisk lek.

Hon ler.

Det finns något naturväsensartat i alla Sara Stridsbergs kvinnoporträtt. Här i sin ytterlighet gestaltat av apflickan, försöksdjuret i Jardin des Plantes. Relationen mellan henne och vetenskapsmannen som ska få henne att teckna skildras helt ur hans perspektiv. En klassiker: hur han upplever att aphonan med passivt trots retar honom till alltmer sadistiska övertramp. Till slut tecknar hon, men först efter dödliga maktdemonstrationer.

Jag frågar vad hon egentligen skulle vilja att apan gjorde. Och förväntar mig ett svar ur feministiskt perspektiv.
– Det värsta av allt är att det är jag som har skrivit det här, så jag vill att apan ska göra exakt det som den gör. Bilden av vetenskapsmannen är också ett porträtt av mig som författare. Det finns ju någonting sadistiskt i att skriva. Jag vill att apan ska gå under.

– Jag tjusas lite av ödet. Det går helt på tvärs med den liberala tankevärld vi lever i där alla alltid kan förändra sig själva. Kanske är vi mer ödesbestämda än vi tror.

Sara Stridsberg hittade apan när hon läste om Nabokovs ”Lolita”.

-När Nabokov blev anklagad för den här boken och fick frågan om han själv begärde småflickor, sa han att han hade läst en artikel om en vetenskapsman i Jardin des Plantes som hade försökt lära en apa att teckna. Och apan hade till slut tecknat. Nabokov sa att det var upprinnelsen till Lolita. Men när man sökte igenom alla franska tidningar från den tiden för att hitta artikeln så fanns den inte.

-Jag tycker det är intressant med de dunkla drivkrafter som får författare att skriva det de skriver. Hur han kanske uppfann artikeln för att parera ett angrepp från ett annat håll. Och då visste jag att apan måste teckna. Att hon inte kunde rymma eller så.

Jag frågar om Sara Stridsbergs egen framtid. Vad drömmer hon om?
– Jag vet inte. Den här tiden står som en vägg framför mig, säger hon. Kanske handlar det om åldrande. Jag känner mig som Lo i romanen, som konstaterar att det kommer inte att hända mer än detta.

– Eller så här. Jag vill överleva och att de som står mig nära ska överleva och att jag får fortsätta skriva.

Det låter lite åldrat. Men så läser jag tillbaka i intervjun från 2004. Där svarar hon så här.
”Att jag ska ha massor av tid att skriva och leka med min katt Polly. Och att hon aldrig ska dö och att ingen som jag känner ska dö, att jag har 100000 systrar och att ingen i hela världen är ledsen.”

Det där med systrarna har fallit bort sedan dess. Kanske har författaren alltmer tagit över efter feministen.

Har du tänkt på att inga kvinnor är gråhåriga längre?
– Jag har tänkt jättemycket på det. Men min frisör säger att de fortfarande är gråhåriga allihop egentligen.

När vi ska skiljas passerar vi ingången till Sara Stridsbergs arbetsplats.
– Huset är jättestort. Det sitter två hundra personer här inne och jobbar. De flesta är konstnärer.

Kan vi inte bara få gå in och se hur de andra sitter då?

– Nej.

Jag tänker det. Jag säger inte snälla. Men det är inte bara romanen ”Darling river” som är en lektion i begär.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Magnus Florin

6 Sep

2010-03-06. Magnus Florin pratar inte i rubriker och är lite av en doldis. Likafullt är han chefsdramaturg på stormiga Dramaten. Och skriver aparta och lekfulla böcker. DN:s Annika Persson sökte upp honom för att tala om den nya: ”Ränderna”.

Magnus Florin? Det blir hissen till sjätte våningen. Mannen vid Dramatens sceningång pekar åt vänster. En sliten varuhiss gungar upp till sexan. Där luktar skolmatsal och jag undrar om jag kommit fel, men nej, en vit dörr leder till en liten korridor och på dörren står det Dramaturgiatet. Magnus Florin är chef för det.

Så när man passerat det skruttiga pentryt leder dörren ändå in till ett rätt stiligt hörnrum med både skrivbord och soffgrupp. På väggarna hänger bilder från Dramatens historia och av förre scenografen Lennart Mörk.

Ett piggt ljus strilar in genom fönstret.

Magnus Florin tar emot lång, grå och lite stillsam, som i en fransk film. På det stora mötesbordet framför oss ligger den sparsmakat eleganta boken.

-Det är den där bilden som jag har utgått ifrån. Den med två syskon i en skrinda.

Man kan urskilja två kroppar.

Romanen, eller berättelsen, som Florin hellre brukar kalla sina böcker, utgår från en serie bilder av Maria Miesenberger. De heter Sverige/Schweden och är valda ur hennes tidiga familjealbum, fast de har gjorts oskarpa och vissa figurer har svärtats, så att man får en känsla av försvinnanden.

– Jag fick en fråga från Sveriges Allmänna Konstförening om jag ville skriva i deras årsbok om en valfri bild. Det blev den bilden. Sen växte det till en hel bok.

Huvudpersonen i ”Ränderna” blir beroende av hennes bilder.

”Jag behöver dem för att ta mig vidare genom min bok, hela vägen till dess slut. Jag vill söka upp de svärtade figurerna på de suddiga bilderna och jag vet vad jag är ute efter.”

-Vad är du ute efter?

Ränder.

Magnus Florin är lite av en doldis. En mäktig figur i svenskt kulturliv, med sex år bakom sig som chef för Radioteatern och nu som chefsdramaturg på Dramaten. Men han är inte en person för debattsofforna. Han pratar inte i rubriker. Han rör sig på ett annat plan.

Det verkar som om han befinner sig i ett konstnärligt rum hela tiden. Så där som vi andra känner oss när vi just besöker en konstutställning.

Magnus Florin är en briljant författare med ett av de mest aparta och intressanta litterära projekten i Sverige, skrev DN:s Jonas Thente i sin recension av den förra romanen Leendet. Men vilket är projektet?

– Jag har nog vissa halvt hemliga ärenden, som saknar rubriker. Men också ett envist intresse för sådant som antropologer och filosofer sysslar med. Pengar, immaterialrätt, läkemedel, trädgårdar, gåvor och lek … Jag står ibland på planeten Mars och tittar på jordvarelserna, inklusive mig själv.

Han tänker efter en gång till.

– Det är kanske någon vindfläkt som ska viska i mitt öra just när jag dör vilket mitt projekt var.

Den nya boken är en undersökning av rändernas betydelse i Magnus Florins liv. Han registrerar ränder. Alltid.

– Elementet där till exempel.

Han pekar mot väggen på ett vattenburet element. Men han förnekar att det skulle vara några tvång förknippade med det. Han är varken rädd eller räknar.

– Nej, det var en retning som jag ville undersöka, och som jag följde tillbaka så långt jag kunde. När man skriver är det ofta fruktbart att överdriva vissa egenheter så att de blir oproportionerligt stora. Det som är vanlig realitet kan skruvas upp till nästan psykotiska nivåer.

Ränderna löper genom hela texten. Lekfullt och melankoliskt. De återfinns i spjälsängar, i skrindor, i övergångsställen och på temuggar. De leder huvudpersonen bakåt genom sin egen historia, till gäckande minnen av spiraltrappor och sandlådor i terapirum.

Det är den sjunde lilla boken Florin ger ifrån sig. Med nytt ämne, men samma absoluta lekfullhet och gehör för språket.

– De är inte alls lika långa, protesterar han, utan blir längre och längre. Snart kommer jag att skriva en normal 600-sidorsbok.

Fast det är långt kvar. Den nya är på 104.

Det är drygt ett år sedan han kom till Dramaten. Men det är en återkomst. På åttio- och nittiotalet jobbade han här som dramaturg, innan han gick till Radioteatern.

Han vill gärna öppna teatern och göra huset mer tillgängligt.

– Ja, jag tycker det är viktigt med en teater att den är en mycket speciell halvoffentlig plats mellan samhället och det privata. Inte bara ett ställe där man ser en föreställning och sedan störtar till garderoben och hem igen. Teatern ska leva på flera sätt. Med sammankomster och arrangemang vid sidan om det ordinarie spelprogrammet. Och det håller vi på med mycket nu inom Dramaten.

När det gäller uppsättningarna betonar Florin att teatermaskinen ska vara till för de personliga visionerna och inte tvärtom.
– Det är det subtilt personliga som ska fram.

Skillnaden mellan radion och Dramaten upplever han huvudsakligen som fysisk.
– Här sys hattar och peruker. Inredning byggs och maskiner konstrueras. Allt det där fysiska präglar skådespelarna och det har också påverkat min fantasi och mitt sätt att skriva. Det jag skriver är som tablåer, små scener som äger rum.

På teatern är det väldigt tydligt att det blir något konkret av fantasierna. Magnus Florin gillar det, säger han. Och ett tydligt tema i hans nya bok är också frågan om man kan skapa verklighet med hjälp av ord.

”Man sätter ihop några bokstäver och så finns det! Den andra mannen frågar: – Vad finns? Den första mannen säger: – Det finns! Hör du inte? Du flyttar om bokstäverna och så finns det!”

– Det finns en performativ kraft hos litteraturen. Du utför något i fiktionen och sen överförs den kraften på något sätt. Genom en läsare eller åskådare som tagit starkt intryck. Psyket rör sig ju fram och tillbaks mellan konstområdet och den vanliga världen. Metamorfoserna finns absolut där.

Bokstäverna görs konkreta i form av klossar. De kan flyttas om. Magnus Florin kan bli glans, fira och salong, men också lam, urin, galon.

– Jag testar möjligheten att man kan säga indian och att det då i samma ögonblick uppstår indianer.

Men hur har han ro att hålla på med sådana finstilta frågor i en värld som brinner?

– Min egen upplevelse är inte att jag skriver med en blyertspenna med fint streck. Min känsla är den av en oemotståndlig kraft som bara kör på.

”Jag berättar för S att det är någonting jag tänker på, ränder på gardiner och annat.
Hon undrar varför? Jag svarar att jag fäster mig vid det. Ja? Ja, eftersom jag just nu sysslar med ränder. Sysslar … Ett vekt ord, men kanske relevant. Och något ska man väl syssla med, man vill väl inte vara sysslolös!”

– När jag skrev om pengar handlade det också om tro. Om folk tappar tilltron till pengar och banker så förvandlas det där förtroendeingivande klirret av mynt till ren aska. Det blir inte värt något längre, säger han.

Magnus Florin refererar till sin bok ”Cirkulation” från 2001. Några stycken återpublicerades i Expressen i samband med den nya finanskrisen 2008. Bland annat det här:

”Direktören: – Jag tycker om växlar. Alla får mera pengar.

Jag: – Men alla får väl inte lika mycket?

Han: – Alla får mera. Det är magi.”

Fotografen kommer och tar med oss ut för att leta upp någon bra fotomiljö i huset. Själv letar jag efter något som kan bryta igenom Magnus Florins lite stela fasad. Så jag frågar om han tycker om att dansa. Musiken är så påtaglig i hans språk. Och han skriver ju libretton, nu senast till en opera om Swedenborg.

Då plötsligt ändras hela författarens statur. Han ler med hela ansiktet och tar ett par hastiga steg fram och omfamnar mig.

Men varför ränder? Tja, varför inte? Rutigt må tjusa skottar i kilt, prickigt må behaga dalmatinerhundar, spräckligt må förnöja somliga kor, men randigt, det är toppen, ja, ränder, det är alladar!

Magnus Florin tar stora kliv och vi får skynda för att hinna i fatt honom i de vindlande trapporna i teatern. Han lotsar oss vant in mellan spanten ovanför Stora scenen och ut genom dörren till det snöklädda taket, med utsikt över hela Stockholm.

”O-gatan, R-gatan och S-gatan, de är mina tre gator. Så skönt att jag kan gå torrskodd på dem! Asfaltarbetare är där varje dag på morgonen och lägger fast mark för mina fötter. De ropar till mig:

-Nu är vi färdiga, nu kan du börja gå!

Och jag går. Det är bra.”

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Kristian Lundberg

6 Sep

Bild: Cato Lein

2010-02-20. I nästa vecka tar Kristian Lundberg emot Ivar Lo-priset på 310 000 kronor. Han får det för den självbiografiska boken Yarden, som handlar om det dagliga slitet som lastare. DN:s Annika Persson möter författaren som skildrar klassklyftornas nya Sverige.

När vi svänger in på parkeringsplatsen vid Öresunds landmärke Turning Torso i Västra hamnen möter Kristian Lundberg upp i snålblåsten från havet. Det är här han bor.

På marken där Kockums en gång bredde ut sig, och där Kristian Lundbergs pappa och farfar båda kroppsarbetade, har under 00-talet den övre medelklassen flyttat in med sina suvar och retrieverhundar. Nu också arbetarsonen. Fast med en gammal Ford och en schäfer.

På väg mot kaféet intill hans lägenhet passerar vi den stora blå plastikkirurgimottagning som den våldtäktsdömde Carl Troilius drev innan han hamnade i fängelse. Där kan man fettsuga sitt venusberg eller rekonstruera halsen. Fast själv ser författaren rätt ofixad ut.

Kristian Lundbergs Yarden smög ut i höstas och passerade rätt obemärkt. Inte förrän vid jul började vi förstå att vi hade missat något fantastiskt. Och läste.

Yarden har legat på DN:s kritikerlista och inför utdelningen av Ivar Los personliga pris, ett av Litteratur-Sveriges största, åkte vi till Malmö för att träffa den författare som med sitt eget svett som bläck skrivit klassklyftornas Malmö och Sverige i dag.

Det fattas en knapp i loppisfyndsjackan, den går inte att knäppa ihop helt. Skorna har han snott på yarden, bilomlastningscentralen som han skildrar i sin bok.
-De var det enda bra som kom ut av det året. De är varma, vattentäta och jättesköna.

-Det är en uppenbar klyfta att bo i det här området och så jobba på yarden. Ingen av mina arbetskamrater trodde på att jag bodde här. Det gick rykten om att jag tillhörde ledningen och spionerade. Jag var ju svensk också.

Fyrtiotvå år gammal börjar poeten och kritikern Kristian Lundberg jobba på Yarden, en kilometerlång kaj i mellersta hamnen med fabriksnya Toyotabilar som ska lastas om. Han får sitt uppdrag förnyat dag för dag, om han inte begått några misstag eller om någon annan har lastat honom för ett. Som daglönare ersätter han någon som fått sparken från sin fasta tjänst.

”Jag är en hund. Om mig kan man säga: ’ Låt honom göra det! Vi ska fan inte behöva städa! ’ och så gör jag allt det som alla andra inte vill kännas vid.”

Mest kör han Toyotabilar från en parkeringsplats till en annan, kopplar ur batteriet eller kopplar in det, tvättar motorer. Personalen körs runt på de blåsiga parkeringsplatserna i minibussar. Ibland tjänstgör stora lastfartyg som parkeringsplatser. Där är det 1,40 i tak. Det gör ont i ryggen.

”Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.”

Han är ensam svensk. Han är ensam om att känna personer i medelklassen. Men han är inte ensam om att ha ont i ryggen och jävligt ont om pengar.

Han skriver ner sina betraktelser, det är aldrig meningen att det ska bli en bok, det är inte förrän efteråt som en kompis säger att det är det.

På yarden har alla minst två jobb, många tre. Man delar ut tidningar på morgonen, sedan går man till yarden, sedan jobbar man kanske i en kiosk på kvällen.

-Det är ett system som håller en på tå. Om man skulle jobba heltid skulle man få ut en rimlig lön. Men man får aldrig det. Man får kanske trettio timmar i veckan, eller tjugosju. Då går det inte ihop.

Som ung jobbade han här på timmar, skickad av korttidsarbetsförmedlingen på Rolfsgatan. Men sedan dess har han fått vita manschetter som författare, kritiker, bokhandelsbiträde.

Det var när Kristian Lundberg som kritiker i Helsingborgs Dagblad blev påkommen med att ha recenserat en bok som inte var skriven, i en stor genomgång av 2006 års deckare, som han lämnade den redan ganska prövande tillvaron som poet och kritiker.

– Ja, jag gav upp då. Det blev för mycket.

Till den offentliga förnedringen kom en ordentlig skatteskuld. Och yarden var det jobb han fick.

Men nu är det över.

-Strax efter att boken kom ut så slutade de ringa. Jag förstod att några hade läst den.

Han har våndats en del över att använda de andra människorna och deras berättelser i boken.

– Var det rätt att lämna ut mina kamrater på Yarden för att kunna berätta en större sanning? Var det rätt att lämna ut mina föräldrar för att kunna förklara den stora känslan av värdelöshet som hemsöker mig? skriver han i en krönika i Kvällsposten under hösten.

I dag har han inget säkert svar.

– Jag har inte någon drift att avslöja samhällets orättvisor, jag är ingen Günter Wallraff. Men när jag väl hamnade där, så var det omöjligt att inte skriva om det.

I berättelsen beskriver han hur alla positionerar sig mot den som står lite under. Hur han själv ser ner på den som vädjar till tonåringar att åka i deras svarttaxi om kvällarna. Hur de som är fast anställda ser ner på honom. Och genom att gestalta de mycket små klyftornas hierarki gör han de stora onämnda klyftorna avgrundsdjupa som ett vrål. Skillnaden mot dem som är utanför, som bara har ett enda jobb, och som har råd att åka lokalbussen dit, tid att gå till stranden med sina barn.

-De som jobbade på Yarden var för trötta för att fixa mat att ha med sig till jobbet. Så de åt sockerkaka, från Lidl. Ingen näring, ingen substans, och så blev de ännu tröttare. Det är fjärran från GI-dieten.

Det är också fjärran från hamnkaféet där vi lapar latte med tre espressoshots. Panini till, med skinka från Italien, grekisk ost och spansk sallad. Kristian är stammis.

– Förr fanns det sura gubbar som vägrade utföra vissa arbetsuppgifter, det kom skyddsombud och sådant. I dag finns det bara bemanningsföretag och rädda människor som inte kan säga nej. Alla är rädda.

Hans kompis Yassir blir utmobbad för att han måste lämna sin dotter på dagis på morgonen. Han sänker ackordet för sin grupp med sina sena ankomster. Till slut säger han upp sig självmant, frågar Kristian vad han ska göra. Jag önskar att jag visste, svarar Kristian. Jag önskar att jag kunde göra allt bra.

I boken skriver han att han först tänkte att godhet var en skyldighet, men att han nu tänker på det som en rättighet.

– Det handlar om liv och död för de flesta. Och min slutsats är att systemet tar ifrån oss rätten att välja godhet. Jag kan inte fatta beslut som gör att min son får gå utan vinterjacka. Hur ska jag kunna göra det? Jag är fast.

När jag frågar hur det kommer sig att han inte gjorde allt för att komma tillbaka till det varma goa skrivbordet säger han att det aldrig känts så långt borta.

– På något sätt trivdes jag också. För att det fanns solidaritet. Man tog hand om varandra. Och så gick arbetet att mäta och väga. Jag känner mig hemma i det. Antingen har man kört fram 500 bilar eller inte.

Vi kör ner mot mellersta hamnen för att fotografera. Det tar inte mer än fem minuter. Fem minuter genom magasinshus, parkeringsplatser och kajer med metallskrot och containrar. Intill ett rött teglat magasinshus står en pastavagn.

– En kompis till mig köpte en sådan där, säger Kristian. Hela släkten var med och skramlade till den. Och vi gick dit och käkade hela gänget. Fast den är borta nu.

Pasta med valfri sås, 40 kronor, står det på pastavagnen.
– Alla vet att det inte går ihop. Precis som med kebaberna för nitton spänn. Men det skiter alla i. Och låter någon annan betala.

Kristian visar vägen bort till de gigantiska bilparkeringarna. Clifton 1, clifton 2. Men när vi närmar oss den yttersta piren är det som om han kryper ner i stolen plötsligt. Det kommer en minibuss genom avspärrningarna. Och Kristian hukar.

– Nej, det är Alice. Hon är den enda tjejen som jobbar där. Kolla – det är sådana de kör omkring en i. Sen kan man få vänta 45 minuter i snön på att de ska hämta en igen. Man ska inte röra sig själv på området.

Han stelnar och ser konstig ut. Alices buss följs av ytterligare en och de kör in på clifton 2-parkeringen. I en av Toyotabilarna sitter en man med gul väst. Det är en sådan som tar tiden på dem som arbetar och kollar så att de inte gör något de inte får, som att sätta sig inuti en bil medan de väntar.

En dag i boken skickas sex av dem till Trelleborgs hamn. När de tvättat bilar hela förmiddagen vill personalen på hamnkontoret inte släppa in dem för att låta dem äta sin lunch. De knackar och knackar. Människorna där inne skakar på sina huvuden. De sex äter i regnet utanför. Först efter ett tag kommer en förman och förklarar att det är lugnt, de trodde att ni var polacker. Ni kan gå in nu.

– Fan, jag fick riktig ångest där borta vid Yarden, pustar Kristian lite längre bort vid lastfartygen.

Här ute ser man inget av det Malmö som stockholmarna lyriskt talar om och flyttar ner till. Bara stora lagerhus med järnvägsspår in i portarna, kranar och lastfartyg.

– Det officiella Malmö finns inte längre, Malmö är flera städer. Det var meningen att den skulle förvandlas från arbetarstad till spjutspets, med högskola, bro, region. Men de sämst ställda har inte hängt med, de har fått det mycket värre än tidigare.

– När jag var ung stod det inte artonåringar och väntade på att härbärgena skulle öppna. Tjugoåringarna var inte tungt beväpnade. (Han syftar på gängkrigen som just resulterat i en dödsskjutning på Stortorget.) Men det verkar inte finnas något politiskt intresse för att göra något.

Själv har han nu gjort det han kan. Att vittna. Sedan måste andra ta över.

(c) Annika Persson

Publiceerad i Dagens Nyheter

Anne Swärd

6 Sep

2010-01-23. I den nya romanen Till sista andetaget finns en självständig tjej som påminner om huvudpersonen i Jean-Luc Godards film med samma namn. Boklördags Annika Persson träffade författaren Anne Swärd i ett vintrigt Simrishamn.

Hela Skåne ligger som olika nyanser av grått i vinterkylan. Trädstammarna svarta. Så plötsligt dyker en färg fram i ögonvrån. Brunt. En ormvråk hovrar över något på marken, alldeles nära bilen. Det gnistrar i snön under henne.

Jag är på väg till Simrishamn för att träffa en författare som vi tror kommer att bli kvar. Hon är inte så känd än, men Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget kommer ut i dagarna och den lovar gott. Det är en ofullbordad kärlekshistoria. Passionerad och okonventionell.

Debutanten Anne Swärd nominerades till Augustpriset 2003 för sin roman Polarsommar, vid sidan av giganter som Kerstin Ekman, Steve Sem-Sandberg och Sigrid Combüchen. För sin andra roman Kvicksand, en framtidsdystopi från Köpenhamn, nominerades hon till tidningen Vis litteraturpris.

Personerna i hennes böcker är rätt ohippa. De strävar inte precis efter något mer än att komma nära någon annan.

Den nya romanen inleds med en brand längs ett järnvägsspår. Det var den bilden som också kom till Anne Swärd först.
-Mina romaner startar nästan alltid så, med en bild. Sen handlar hela skrivandet om att ta reda på vad som hänt före och efter den. Det är en ganska mardrömslik process.

Scenen har den där olycksbådande skärpan som gjort hennes brittiska kollega Ian McEwan så stor: en pojke går alldeles för nära elden.

Det var farligt att komma i vägen för de hårda vattenstrålarna, alla drog sig undan. Alla utom en. En tonårspojke jag redan lagt märke till som den ende som gick närmare elden än min mamma. Ibland såg han nästan ut att stå i lågorna. När alla andra tagit ett steg tillbaka, fortsatte han det monotona släckningsarbetet.

Pojken tillhör en oroande kategori som alltid återfinns i Anne Swärds romanvärld, det lösdrivande barnet. De kan vara lite olika gamla, flickor eller pojkar, men ingen visste riktigt att de fanns, och de verkar inte riktigt höra hemma någonstans. Andra dras till deras tomrum. Flickan Lo, romanjaget, blir här den eldfängde pojkens bästa vän.

Jag kommer lite tidigt till den vintersömniga semesterorten och tar en kaffe på hotell Marina i den frusna hamnen. De andra gästerna är antingen ensamma åttioåringar eller medelålders par med kulturprofil. De ser ut att ha kommit från Malmö eller Stockholm. När fotografen dyker in åker vi vidare upp mot Annes hem. En vit villa har hon sagt, uppe bland smågatorna längre bort.

Hon är ensam hemma så när som på en stor svart katt som iakttar oss uppifrån hatthyllan medan vi hänger av oss. Här bor annars en man och två tonåringar också. De är ute. Inredningen är enkel och trivsam. Anne kokar kaffe och värmer mjölk i en vanlig kastrull.

Det är tio år sedan Anne Swärd gick Nordens författarskola på Biskops Arnö. En av hennes klasskamrater var Anna Jörgensdotter som skrällde till i höst med sin tredje roman Bergets döttrar. Innan dess hade hon gått på Konstfack i Stockholm. Men skrivandet tog överhanden.

I dag är hon fyrtio, klädd i svart och vitt, lite kattlik. Det bruna håret faller långt ner på ryggen. Hon är maka, mor och omoralisk författare. Och älskar att köra bil.

-Fort och ensam. Bara jag och rovfåglarna. Häromdagen när jag körde såg jag två vita örnar, jag vill i alla fall tro att det var det, två vita örnar som käkade på ett rådjur.

Till sista andetaget utspelar sig liksom Anne Swärds tidigare romaner i familjen. Familjerna är ofta lite utökade. Här med en rad syskon till föräldrarna.

Mamman till flickan Lo har bara varnat henne för en enda sak: kärleken. Och genom boken ekar en anklagelse från Jean-Luc Godards klassiska film som boken lånat sin titel av: Du ligger med alla. Utom med den som verkligen älskar dig.

-Unga flickors sexualitet ska alltid problematiseras, säger Anne Swärd. Det provocerar mig. Jag har delvis skrivit i trots mot den där typiska bilden, att ett äventyrligt sexliv alltid skulle tyda på destruktivitet hos en tjej. Sen kan det förstås vara lite farligt. Men faran och lusten ligger ju nära varandra.

Är det ett tecken i tiden att Lo inte ligger med den som älskar henne?

-Njae. Vi är mer rädda för kärlek än för sex. Och det är väl befogat. Sex är ju en helt avgörande kraft i människors liv, själva livsdriften. Men Lo är en frihetstörstande person. Och då är inte kärleken att rekommendera.

Hon sträcker sig fram över köksön och sätter fram salami och ost till brödet. Villatillvaron till trots är Anne Swärd själv också en rejält frihetstörstande person.

-Jag har levt ihop med min man hiskligt länge. Vi träffades när jag var 21. Men vi håller varandra väldigt löst. Så fort man har människor som älskar en så inskränks ju friheten. Då blir det svårt att röra sig utan att hela tiden göra jättestora svek. Jag tycker alltid att jag sviker. Bara genom att skriva, att jag har den här andra Världen som är minst lika viktig som den vanliga.

Friheten utövar hon till stor del genom att resa. Oftast ensam. I februari åker hon till New York för att skriva och leva. Men mest har hon rest i östra Europa. Resandet är lite som att skriva, tycker Anne Swärd.

-Det krävs samma saker. Ödmjukhet, man får inte tro att man vet allt. Och så lite auktoritet.

Flickan Lo och pojken Lukas blir bästa vänner. Hon är sex, han tretton när de träffas. Alla bevakar dem. Ett sexuellt hot vilar hela tiden under texten. Och så plötsligt skrattar författaren själv åt det, i en Scen som är hennes egen favorit.
-Den skönaste scenen är den med den förtvivlade erektionen, tycker jag.

Lukas drabbas av ett stånd som bara inte vill ge med sig. Det pågår i dagar och gör ont. Han försöker med en rad metoder, Lo försöker vara behjälplig. Det slutar i en komisk villervalla som får Lukas att bli portförbjuden från Los hus för alltid.
-Som kvinna känner man också viss glädje när man skriver om det där.

Hon kallar ståndet för ett Tjechovskt gevär (hänger det ett gevär ovanför spishällen i första akten så måste det brinna av innan pjäsen är slut, löd hans estetik), tycker om att leka med våra förväntningar.

Men det är inte bara mellan de unga som den sexuella spänningen är så närvarande. Det kan också vara mellan barn och vuxna i tabubelagda relationer. Två Anne Swärd-romanpersoner kan knappt befinna sig i ett rum i fem minuter utan att läsaren undrar om de ska ligga med varandra eller inte.
-Jo, men jag tycker att den där spänningen mellan könen är så påtaglig. Ja, eller om det nu är samma kön. Den finns där hela tiden. Och man kan uppfostra människor, det går bra. Men att uppfostra deras känslor är svårare.

Det finns ett glatt tillåtande i den här författarrösten. Och det är inte svårt att se att hon inspireras av den chosefria och självständiga kvinnliga huvudpersonen i filmen Till sista andetaget.
-Jean Seberg är lite av en pojkflicka, och det har jag också varit. Det var inte förrän jag var elva som jag förstod att jag var en flicka. Det var på skolgården och de sa till mig att jag hade bröst och skulle klä på mig på överkroppen. Jag blev helt knäckt.

Men om halva boken doftar av fransk lekfullhet, så doftar andra halvan av skånsk bruksbygd. Anne Swärd är uppvuxen i Klippan i Skåne.
-De fyra fabrikerna är hämtade därifrån. Läderfabriken, yllefabriken, pappers- och tegelfabriken. Alla jobbade där.

Själv bodde hon i utkanten av samhället, nära ett tågspår som satt sin prägel på hennes författarskap. I Kvicksand sker många promenader längs tågspåret, i den nya boken sker branden invid järnvägen. Också själva utkanten tycks ha bränt sig fast i hennes skrivande, för här bor nästan alla hennes karaktärer.

När vi har druckit kaffe och pratat en stund ger vi oss i väg för att se var Anne Swärd sitter och skriver någonstans.

Efter fem hundra meter klagar hon på att jag kör för försiktigt på den glashala kustvägen. Ändå tar det inte många minuter förrän vi är framme vid det lilla bykhuset som hon hyr som skrivarstuga. Havet ligger vintergrått bakom de isiga stenpartierna i kustbandet. Högst upp på kanten före branten mot havet ligger det lilla brygghuset med fönster ut mot Östersjöns horisont.

Vi slår oss ner en stund i det kargt inredda rummet.

Den här gången är hon nervös för utgivningen. I förra romanen, Kvicksand, spelade hon säkert, menar hon.

-Här har jag släppt efter lite igen. Första versionen var på över 600 sidor. Och jag har skrivit om slutet säkert fyra gånger.

För Anne Swärd är gestaltningen oerhört viktig. Hon jobbar stenhårt med att språket inte får bli för vackert. Texten måste i stället bli sann, säger hon. Hur blir den det?

-Det är svårt att förklara. Det är något med att texten måste in och vända inuti en själv. Att alltihop måste bottna i känslomässiga erfarenheter. I Kvicksand skriver jag till exempel om en person som prostituerar sig. Rent fysiskt har jag aldrig gjort det, men vem har inte upplevt att man säljer sig? Att man ger något för att få något? Och jag har också känt att det har varit helt okej.

Den starka trenden av biografisk litteratur lockar henne inte alls.

-Nej. Har du som författare sagt att det här handlar om ditt eget liv så tar du makten från läsaren. Då blir han eller hon mottagare av en oemotsäglig historia. Jag förstår att det kan locka en del, men inte mig. För mig är det jätteviktigt att romanen tillhör läsaren på ett helt annat sätt. Att de, eller vi, får äga och tolka den fritt.

Vi lämnar inte Simrishamn förrän det mörknar vid fyratiden. Och jag kan inte sluta göra olika tolkningar av Anne Swärd när jag kör i snövädret längs den bortsopade vägen över slätten. En rovfågel ger sig återigen till känna och ett stycke ur romanen tränger sig på. Vi föds alla vilda, säger Los mamma, särskilt du, Lo. Och dottern tänker att jag blev rätt tam sedan men det var en ytlig förvandling.

Annika Persson

Publicerad i DN.