Anne Swärd

2010-01-23. I den nya romanen Till sista andetaget finns en självständig tjej som påminner om huvudpersonen i Jean-Luc Godards film med samma namn. Boklördags Annika Persson träffade författaren Anne Swärd i ett vintrigt Simrishamn.

Hela Skåne ligger som olika nyanser av grått i vinterkylan. Trädstammarna svarta. Så plötsligt dyker en färg fram i ögonvrån. Brunt. En ormvråk hovrar över något på marken, alldeles nära bilen. Det gnistrar i snön under henne.

Jag är på väg till Simrishamn för att träffa en författare som vi tror kommer att bli kvar. Hon är inte så känd än, men Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget kommer ut i dagarna och den lovar gott. Det är en ofullbordad kärlekshistoria. Passionerad och okonventionell.

Debutanten Anne Swärd nominerades till Augustpriset 2003 för sin roman Polarsommar, vid sidan av giganter som Kerstin Ekman, Steve Sem-Sandberg och Sigrid Combüchen. För sin andra roman Kvicksand, en framtidsdystopi från Köpenhamn, nominerades hon till tidningen Vis litteraturpris.

Personerna i hennes böcker är rätt ohippa. De strävar inte precis efter något mer än att komma nära någon annan.

Den nya romanen inleds med en brand längs ett järnvägsspår. Det var den bilden som också kom till Anne Swärd först.
-Mina romaner startar nästan alltid så, med en bild. Sen handlar hela skrivandet om att ta reda på vad som hänt före och efter den. Det är en ganska mardrömslik process.

Scenen har den där olycksbådande skärpan som gjort hennes brittiska kollega Ian McEwan så stor: en pojke går alldeles för nära elden.

Det var farligt att komma i vägen för de hårda vattenstrålarna, alla drog sig undan. Alla utom en. En tonårspojke jag redan lagt märke till som den ende som gick närmare elden än min mamma. Ibland såg han nästan ut att stå i lågorna. När alla andra tagit ett steg tillbaka, fortsatte han det monotona släckningsarbetet.

Pojken tillhör en oroande kategori som alltid återfinns i Anne Swärds romanvärld, det lösdrivande barnet. De kan vara lite olika gamla, flickor eller pojkar, men ingen visste riktigt att de fanns, och de verkar inte riktigt höra hemma någonstans. Andra dras till deras tomrum. Flickan Lo, romanjaget, blir här den eldfängde pojkens bästa vän.

Jag kommer lite tidigt till den vintersömniga semesterorten och tar en kaffe på hotell Marina i den frusna hamnen. De andra gästerna är antingen ensamma åttioåringar eller medelålders par med kulturprofil. De ser ut att ha kommit från Malmö eller Stockholm. När fotografen dyker in åker vi vidare upp mot Annes hem. En vit villa har hon sagt, uppe bland smågatorna längre bort.

Hon är ensam hemma så när som på en stor svart katt som iakttar oss uppifrån hatthyllan medan vi hänger av oss. Här bor annars en man och två tonåringar också. De är ute. Inredningen är enkel och trivsam. Anne kokar kaffe och värmer mjölk i en vanlig kastrull.

Det är tio år sedan Anne Swärd gick Nordens författarskola på Biskops Arnö. En av hennes klasskamrater var Anna Jörgensdotter som skrällde till i höst med sin tredje roman Bergets döttrar. Innan dess hade hon gått på Konstfack i Stockholm. Men skrivandet tog överhanden.

I dag är hon fyrtio, klädd i svart och vitt, lite kattlik. Det bruna håret faller långt ner på ryggen. Hon är maka, mor och omoralisk författare. Och älskar att köra bil.

-Fort och ensam. Bara jag och rovfåglarna. Häromdagen när jag körde såg jag två vita örnar, jag vill i alla fall tro att det var det, två vita örnar som käkade på ett rådjur.

Till sista andetaget utspelar sig liksom Anne Swärds tidigare romaner i familjen. Familjerna är ofta lite utökade. Här med en rad syskon till föräldrarna.

Mamman till flickan Lo har bara varnat henne för en enda sak: kärleken. Och genom boken ekar en anklagelse från Jean-Luc Godards klassiska film som boken lånat sin titel av: Du ligger med alla. Utom med den som verkligen älskar dig.

-Unga flickors sexualitet ska alltid problematiseras, säger Anne Swärd. Det provocerar mig. Jag har delvis skrivit i trots mot den där typiska bilden, att ett äventyrligt sexliv alltid skulle tyda på destruktivitet hos en tjej. Sen kan det förstås vara lite farligt. Men faran och lusten ligger ju nära varandra.

Är det ett tecken i tiden att Lo inte ligger med den som älskar henne?

-Njae. Vi är mer rädda för kärlek än för sex. Och det är väl befogat. Sex är ju en helt avgörande kraft i människors liv, själva livsdriften. Men Lo är en frihetstörstande person. Och då är inte kärleken att rekommendera.

Hon sträcker sig fram över köksön och sätter fram salami och ost till brödet. Villatillvaron till trots är Anne Swärd själv också en rejält frihetstörstande person.

-Jag har levt ihop med min man hiskligt länge. Vi träffades när jag var 21. Men vi håller varandra väldigt löst. Så fort man har människor som älskar en så inskränks ju friheten. Då blir det svårt att röra sig utan att hela tiden göra jättestora svek. Jag tycker alltid att jag sviker. Bara genom att skriva, att jag har den här andra Världen som är minst lika viktig som den vanliga.

Friheten utövar hon till stor del genom att resa. Oftast ensam. I februari åker hon till New York för att skriva och leva. Men mest har hon rest i östra Europa. Resandet är lite som att skriva, tycker Anne Swärd.

-Det krävs samma saker. Ödmjukhet, man får inte tro att man vet allt. Och så lite auktoritet.

Flickan Lo och pojken Lukas blir bästa vänner. Hon är sex, han tretton när de träffas. Alla bevakar dem. Ett sexuellt hot vilar hela tiden under texten. Och så plötsligt skrattar författaren själv åt det, i en Scen som är hennes egen favorit.
-Den skönaste scenen är den med den förtvivlade erektionen, tycker jag.

Lukas drabbas av ett stånd som bara inte vill ge med sig. Det pågår i dagar och gör ont. Han försöker med en rad metoder, Lo försöker vara behjälplig. Det slutar i en komisk villervalla som får Lukas att bli portförbjuden från Los hus för alltid.
-Som kvinna känner man också viss glädje när man skriver om det där.

Hon kallar ståndet för ett Tjechovskt gevär (hänger det ett gevär ovanför spishällen i första akten så måste det brinna av innan pjäsen är slut, löd hans estetik), tycker om att leka med våra förväntningar.

Men det är inte bara mellan de unga som den sexuella spänningen är så närvarande. Det kan också vara mellan barn och vuxna i tabubelagda relationer. Två Anne Swärd-romanpersoner kan knappt befinna sig i ett rum i fem minuter utan att läsaren undrar om de ska ligga med varandra eller inte.
-Jo, men jag tycker att den där spänningen mellan könen är så påtaglig. Ja, eller om det nu är samma kön. Den finns där hela tiden. Och man kan uppfostra människor, det går bra. Men att uppfostra deras känslor är svårare.

Det finns ett glatt tillåtande i den här författarrösten. Och det är inte svårt att se att hon inspireras av den chosefria och självständiga kvinnliga huvudpersonen i filmen Till sista andetaget.
-Jean Seberg är lite av en pojkflicka, och det har jag också varit. Det var inte förrän jag var elva som jag förstod att jag var en flicka. Det var på skolgården och de sa till mig att jag hade bröst och skulle klä på mig på överkroppen. Jag blev helt knäckt.

Men om halva boken doftar av fransk lekfullhet, så doftar andra halvan av skånsk bruksbygd. Anne Swärd är uppvuxen i Klippan i Skåne.
-De fyra fabrikerna är hämtade därifrån. Läderfabriken, yllefabriken, pappers- och tegelfabriken. Alla jobbade där.

Själv bodde hon i utkanten av samhället, nära ett tågspår som satt sin prägel på hennes författarskap. I Kvicksand sker många promenader längs tågspåret, i den nya boken sker branden invid järnvägen. Också själva utkanten tycks ha bränt sig fast i hennes skrivande, för här bor nästan alla hennes karaktärer.

När vi har druckit kaffe och pratat en stund ger vi oss i väg för att se var Anne Swärd sitter och skriver någonstans.

Efter fem hundra meter klagar hon på att jag kör för försiktigt på den glashala kustvägen. Ändå tar det inte många minuter förrän vi är framme vid det lilla bykhuset som hon hyr som skrivarstuga. Havet ligger vintergrått bakom de isiga stenpartierna i kustbandet. Högst upp på kanten före branten mot havet ligger det lilla brygghuset med fönster ut mot Östersjöns horisont.

Vi slår oss ner en stund i det kargt inredda rummet.

Den här gången är hon nervös för utgivningen. I förra romanen, Kvicksand, spelade hon säkert, menar hon.

-Här har jag släppt efter lite igen. Första versionen var på över 600 sidor. Och jag har skrivit om slutet säkert fyra gånger.

För Anne Swärd är gestaltningen oerhört viktig. Hon jobbar stenhårt med att språket inte får bli för vackert. Texten måste i stället bli sann, säger hon. Hur blir den det?

-Det är svårt att förklara. Det är något med att texten måste in och vända inuti en själv. Att alltihop måste bottna i känslomässiga erfarenheter. I Kvicksand skriver jag till exempel om en person som prostituerar sig. Rent fysiskt har jag aldrig gjort det, men vem har inte upplevt att man säljer sig? Att man ger något för att få något? Och jag har också känt att det har varit helt okej.

Den starka trenden av biografisk litteratur lockar henne inte alls.

-Nej. Har du som författare sagt att det här handlar om ditt eget liv så tar du makten från läsaren. Då blir han eller hon mottagare av en oemotsäglig historia. Jag förstår att det kan locka en del, men inte mig. För mig är det jätteviktigt att romanen tillhör läsaren på ett helt annat sätt. Att de, eller vi, får äga och tolka den fritt.

Vi lämnar inte Simrishamn förrän det mörknar vid fyratiden. Och jag kan inte sluta göra olika tolkningar av Anne Swärd när jag kör i snövädret längs den bortsopade vägen över slätten. En rovfågel ger sig återigen till känna och ett stycke ur romanen tränger sig på. Vi föds alla vilda, säger Los mamma, särskilt du, Lo. Och dottern tänker att jag blev rätt tam sedan men det var en ytlig förvandling.

Annika Persson

Publicerad i DN.

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: