Bild: Cato Lein

2010-02-20. I nästa vecka tar Kristian Lundberg emot Ivar Lo-priset på 310 000 kronor. Han får det för den självbiografiska boken Yarden, som handlar om det dagliga slitet som lastare. DN:s Annika Persson möter författaren som skildrar klassklyftornas nya Sverige.

När vi svänger in på parkeringsplatsen vid Öresunds landmärke Turning Torso i Västra hamnen möter Kristian Lundberg upp i snålblåsten från havet. Det är här han bor.

På marken där Kockums en gång bredde ut sig, och där Kristian Lundbergs pappa och farfar båda kroppsarbetade, har under 00-talet den övre medelklassen flyttat in med sina suvar och retrieverhundar. Nu också arbetarsonen. Fast med en gammal Ford och en schäfer.

På väg mot kaféet intill hans lägenhet passerar vi den stora blå plastikkirurgimottagning som den våldtäktsdömde Carl Troilius drev innan han hamnade i fängelse. Där kan man fettsuga sitt venusberg eller rekonstruera halsen. Fast själv ser författaren rätt ofixad ut.

Kristian Lundbergs Yarden smög ut i höstas och passerade rätt obemärkt. Inte förrän vid jul började vi förstå att vi hade missat något fantastiskt. Och läste.

Yarden har legat på DN:s kritikerlista och inför utdelningen av Ivar Los personliga pris, ett av Litteratur-Sveriges största, åkte vi till Malmö för att träffa den författare som med sitt eget svett som bläck skrivit klassklyftornas Malmö och Sverige i dag.

Det fattas en knapp i loppisfyndsjackan, den går inte att knäppa ihop helt. Skorna har han snott på yarden, bilomlastningscentralen som han skildrar i sin bok.
-De var det enda bra som kom ut av det året. De är varma, vattentäta och jättesköna.

-Det är en uppenbar klyfta att bo i det här området och så jobba på yarden. Ingen av mina arbetskamrater trodde på att jag bodde här. Det gick rykten om att jag tillhörde ledningen och spionerade. Jag var ju svensk också.

Fyrtiotvå år gammal börjar poeten och kritikern Kristian Lundberg jobba på Yarden, en kilometerlång kaj i mellersta hamnen med fabriksnya Toyotabilar som ska lastas om. Han får sitt uppdrag förnyat dag för dag, om han inte begått några misstag eller om någon annan har lastat honom för ett. Som daglönare ersätter han någon som fått sparken från sin fasta tjänst.

”Jag är en hund. Om mig kan man säga: ’ Låt honom göra det! Vi ska fan inte behöva städa! ’ och så gör jag allt det som alla andra inte vill kännas vid.”

Mest kör han Toyotabilar från en parkeringsplats till en annan, kopplar ur batteriet eller kopplar in det, tvättar motorer. Personalen körs runt på de blåsiga parkeringsplatserna i minibussar. Ibland tjänstgör stora lastfartyg som parkeringsplatser. Där är det 1,40 i tak. Det gör ont i ryggen.

”Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.”

Han är ensam svensk. Han är ensam om att känna personer i medelklassen. Men han är inte ensam om att ha ont i ryggen och jävligt ont om pengar.

Han skriver ner sina betraktelser, det är aldrig meningen att det ska bli en bok, det är inte förrän efteråt som en kompis säger att det är det.

På yarden har alla minst två jobb, många tre. Man delar ut tidningar på morgonen, sedan går man till yarden, sedan jobbar man kanske i en kiosk på kvällen.

-Det är ett system som håller en på tå. Om man skulle jobba heltid skulle man få ut en rimlig lön. Men man får aldrig det. Man får kanske trettio timmar i veckan, eller tjugosju. Då går det inte ihop.

Som ung jobbade han här på timmar, skickad av korttidsarbetsförmedlingen på Rolfsgatan. Men sedan dess har han fått vita manschetter som författare, kritiker, bokhandelsbiträde.

Det var när Kristian Lundberg som kritiker i Helsingborgs Dagblad blev påkommen med att ha recenserat en bok som inte var skriven, i en stor genomgång av 2006 års deckare, som han lämnade den redan ganska prövande tillvaron som poet och kritiker.

– Ja, jag gav upp då. Det blev för mycket.

Till den offentliga förnedringen kom en ordentlig skatteskuld. Och yarden var det jobb han fick.

Men nu är det över.

-Strax efter att boken kom ut så slutade de ringa. Jag förstod att några hade läst den.

Han har våndats en del över att använda de andra människorna och deras berättelser i boken.

– Var det rätt att lämna ut mina kamrater på Yarden för att kunna berätta en större sanning? Var det rätt att lämna ut mina föräldrar för att kunna förklara den stora känslan av värdelöshet som hemsöker mig? skriver han i en krönika i Kvällsposten under hösten.

I dag har han inget säkert svar.

– Jag har inte någon drift att avslöja samhällets orättvisor, jag är ingen Günter Wallraff. Men när jag väl hamnade där, så var det omöjligt att inte skriva om det.

I berättelsen beskriver han hur alla positionerar sig mot den som står lite under. Hur han själv ser ner på den som vädjar till tonåringar att åka i deras svarttaxi om kvällarna. Hur de som är fast anställda ser ner på honom. Och genom att gestalta de mycket små klyftornas hierarki gör han de stora onämnda klyftorna avgrundsdjupa som ett vrål. Skillnaden mot dem som är utanför, som bara har ett enda jobb, och som har råd att åka lokalbussen dit, tid att gå till stranden med sina barn.

-De som jobbade på Yarden var för trötta för att fixa mat att ha med sig till jobbet. Så de åt sockerkaka, från Lidl. Ingen näring, ingen substans, och så blev de ännu tröttare. Det är fjärran från GI-dieten.

Det är också fjärran från hamnkaféet där vi lapar latte med tre espressoshots. Panini till, med skinka från Italien, grekisk ost och spansk sallad. Kristian är stammis.

– Förr fanns det sura gubbar som vägrade utföra vissa arbetsuppgifter, det kom skyddsombud och sådant. I dag finns det bara bemanningsföretag och rädda människor som inte kan säga nej. Alla är rädda.

Hans kompis Yassir blir utmobbad för att han måste lämna sin dotter på dagis på morgonen. Han sänker ackordet för sin grupp med sina sena ankomster. Till slut säger han upp sig självmant, frågar Kristian vad han ska göra. Jag önskar att jag visste, svarar Kristian. Jag önskar att jag kunde göra allt bra.

I boken skriver han att han först tänkte att godhet var en skyldighet, men att han nu tänker på det som en rättighet.

– Det handlar om liv och död för de flesta. Och min slutsats är att systemet tar ifrån oss rätten att välja godhet. Jag kan inte fatta beslut som gör att min son får gå utan vinterjacka. Hur ska jag kunna göra det? Jag är fast.

När jag frågar hur det kommer sig att han inte gjorde allt för att komma tillbaka till det varma goa skrivbordet säger han att det aldrig känts så långt borta.

– På något sätt trivdes jag också. För att det fanns solidaritet. Man tog hand om varandra. Och så gick arbetet att mäta och väga. Jag känner mig hemma i det. Antingen har man kört fram 500 bilar eller inte.

Vi kör ner mot mellersta hamnen för att fotografera. Det tar inte mer än fem minuter. Fem minuter genom magasinshus, parkeringsplatser och kajer med metallskrot och containrar. Intill ett rött teglat magasinshus står en pastavagn.

– En kompis till mig köpte en sådan där, säger Kristian. Hela släkten var med och skramlade till den. Och vi gick dit och käkade hela gänget. Fast den är borta nu.

Pasta med valfri sås, 40 kronor, står det på pastavagnen.
– Alla vet att det inte går ihop. Precis som med kebaberna för nitton spänn. Men det skiter alla i. Och låter någon annan betala.

Kristian visar vägen bort till de gigantiska bilparkeringarna. Clifton 1, clifton 2. Men när vi närmar oss den yttersta piren är det som om han kryper ner i stolen plötsligt. Det kommer en minibuss genom avspärrningarna. Och Kristian hukar.

– Nej, det är Alice. Hon är den enda tjejen som jobbar där. Kolla – det är sådana de kör omkring en i. Sen kan man få vänta 45 minuter i snön på att de ska hämta en igen. Man ska inte röra sig själv på området.

Han stelnar och ser konstig ut. Alices buss följs av ytterligare en och de kör in på clifton 2-parkeringen. I en av Toyotabilarna sitter en man med gul väst. Det är en sådan som tar tiden på dem som arbetar och kollar så att de inte gör något de inte får, som att sätta sig inuti en bil medan de väntar.

En dag i boken skickas sex av dem till Trelleborgs hamn. När de tvättat bilar hela förmiddagen vill personalen på hamnkontoret inte släppa in dem för att låta dem äta sin lunch. De knackar och knackar. Människorna där inne skakar på sina huvuden. De sex äter i regnet utanför. Först efter ett tag kommer en förman och förklarar att det är lugnt, de trodde att ni var polacker. Ni kan gå in nu.

– Fan, jag fick riktig ångest där borta vid Yarden, pustar Kristian lite längre bort vid lastfartygen.

Här ute ser man inget av det Malmö som stockholmarna lyriskt talar om och flyttar ner till. Bara stora lagerhus med järnvägsspår in i portarna, kranar och lastfartyg.

– Det officiella Malmö finns inte längre, Malmö är flera städer. Det var meningen att den skulle förvandlas från arbetarstad till spjutspets, med högskola, bro, region. Men de sämst ställda har inte hängt med, de har fått det mycket värre än tidigare.

– När jag var ung stod det inte artonåringar och väntade på att härbärgena skulle öppna. Tjugoåringarna var inte tungt beväpnade. (Han syftar på gängkrigen som just resulterat i en dödsskjutning på Stortorget.) Men det verkar inte finnas något politiskt intresse för att göra något.

Själv har han nu gjort det han kan. Att vittna. Sedan måste andra ta över.

(c) Annika Persson

Publiceerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: