Nam Le

2010-03-20. Debutanten Nam Le erövrar världen med sina bländande och inlevelsefulla noveller om människor i skiftande miljöer, roller och positioner. Själv intresserar han sig mest för individens förmåga att misslyckas på nya sätt.

Då och då skakar den internationella bokvärlden till för en debutant. För ett ögonblick blir de centrum i litteraturens hov i New York, inte sällan är de långväga gäster, som en Zadie Smith, en Kiran Desai eller en Chimamanda Ngozi Adichie. Förlagsmänniskor vill omfamna dem och synas med dem, tidningsredaktörer äter texterna ur deras händer.
Nam Le är en sådan. Hans debutbok ”Båten” kom ut på ett av New Yorks finaste litterära förlag, Alfred A Knopf, och fick lysande recensioner av alla från New York Times Michiko Kakutani till Oprah Magazines Vince Passaro. Säljcitaten som pryder amerikanska utgåvor kommer från författare som Junot Díaz,och Richard Ford. När Båten nu kommer ut på svenska och Nam Le kommer hit för att marknadsföra den har det gått två år.

Rader av journalister äntrar hotell Esplanad för att intervjua det litterära stjärnskottet. SVT:s Kulturnyheterna håller på när vi kommer.

När det blir vår tur ber de att få filma när vi fotograferar. Förlagets pressansvariga filmar i sin tur SVT:s kameraman medan han filmar oss. Hur meta kan det bli?

Nam Le skrattar också åt det. Han gillar meta. Första berättelsen i novellsamlingen Båten handlar om en ung Vietnamfödd australier som går på skrivkurs i USA och ska skriva en etnisk novell. Den unge författaren i historien heter Nam Le. Precis som författaren utanför fiktionen har han lämnat sin karriär som jurist i Australien för Iowa writer ’ s workshop. Och han har väskan full av de andra berättelser som boken Båten innehåller.

Man kan lätt få för sig att Nam Le skriver om sig själv. Man kan lika lätt få för sig att han inte gör det. För resten av berättelserna handlar om helt andra människor: unga, gamla, män, kvinnor, asiater och amerikaner. Det är en lek som liknar författaren och Babel-programledaren Daniel Sjölins, när han med Världens sista roman utmanade autenticitetsfrågan genom att beskriva en teveprogramLedare som han själv, snudd på identisk, men med dramatiska alkoholproblem.

På författarskolan i boken uppmanas Le att skriva etnisk fiktion. Använda den del av sin personlighet som sticker ut. Hans flickvän förstår inte hur han kan sakna uppslag, han är ju vietnames. Själv är han tveksam. Och i verkligheten tycker han att begreppet etnisk fiktion är problematisk.

– Ja, alltså, all fiktion är ju etnisk. Också den som skrivs av dem som ingår i normen. Men själva begreppet finns ju för att vi just nu har ett behov av att sätta etiketter på allt.

Han tycker att det både begränsar verken och ger dem kraft.

– Men jag blir mest av allt frustrerad av det, för att man föregår tolkningen och begränsar den.

Genrebestämningarna tvingas fram av en hårdnande marknadssituation med global konkurrens. Den påverkar också författarrollen. Hos Nam Le har det ätit sig in i huvudet och delar av hans bok är ett svar på det.

-Det är självmedvetenhetens paradox. Att redan när jag skriver är jag medveten om hur alla vinkar kommer att tas emot. Vilka förväntningar läsarna har. En del författare skiter i det och gör bara sin grej. De skriver och så får det tas emot hur som helst. Men om mottagandet redan finns där i ditt huvud, då måste du förhålla dig till det också i texten. Och i min första berättelse i boken leker jag också med frågor om autenticitet. Är det här självbiografiskt? Med vilken rätt skriver jag om de här personerna?

Det offentliga samtalet om hans bok har till stora delar handlat om det. Om hur han, en då 29-årig vietnames, kan skriva trovärdigt om en fjortonårig colombian. En del hyllar duktigheten i projektet, hos andra väcker uppvisningen misstänksamhet. Det är som om man har glömt bort skönlitteraturens idé efter ett par år av självbiografisk trend. Eller för längtan efter att just det vi får läsa från tredje Världen ska vara äkta.

-Jag skulle önska att det var helt oproblematiskt, att verket stod på sina egna ben, men jag vet att det inte är så utan att folk kommer att fråga sig: okej, vad är autentiskt i det här och vad är det inte?

Frågar man varför Nam Le skriver svarar han varje gång att det är för att hitta ett slags tryck i texten.
-Jag känner igen det när jag ser det. Det kan ligga i språket, i storyn eller i en person. Men det känns som om texten börjar leva. Det är det jag söker efter hela tiden.

Personerna är sekundära. Även han själv.
-De är en pusselbit. Men visst – en viktig sådan, eftersom det är genom deras temperament man ser den fiktiva världen. Min bok handlar om vad det betyder att vara människa nu. Och jag undersöker det genom att sätta de här personerna i extrema situationer. Det är då de blir levande.

Jag frågar vad han drömmer om för jordens räkning. Han svarar med ett lekfullt leende, som om att drömma för världens räkning vore att förhäva sig.
– Tja, jag tror världen kommer att hålla i gång med den variationsrikedom som aldrig upphör att förvåna mig.

– Hade du frågat mig för ett tag sen hade jag kanske svarat mer politiskt. Just nu är jag väldigt intresserad av misslyckanden. Jag läste om en av mina favoritförfattare Graham Greenes Hjärtpunkten. I sina anteckningar skrev han om hur den boken var en studie i misslyckanden. Jag är så fascinerad av hur vi människor fortsätter försöka hela tiden.

Finanskrisen dyker upp som ett exempel.
-Det är fantastiskt – hur alla inblandade misslyckades. Från småspararna till bankägarna. Människor är genier när det kommer till att hitta nya sätt att misslyckas.

När det gäller honom själv vill han lyckas skriva en roman han blir nöjd med.
-Jag har normala drömmar. Om hälsa och lycka och att känna mig behövd.

Vid sidan av sitt eget skrivande är Nam Le litteraturredaktör på högbrynta Harvard Review. Det är inget heltidsjobb. Tidningen kommer ut två gånger om året och han får ingenting betalt.

-Men det är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med den opublicerade litteraturen.

Nam Le är till det yttre lika oklanderlig som hans prosa. I texten aldrig ett ord för mycket, inga kletiga adjektiv. Inga fläckar på den bruna stickade precis lagom moderna tröjan. Inte på skjortkragen heller. Jag letar efter skrytsamhet, efter all framgång, men Nam Le har inte ens visitkort. Bara välputsade skor. Och stor tacksamhet och glädje över att förlaget publicerat något så erkänt svårsålt som noveller.

-Jag hade gett upp på min första roman, den blev inte tillräckligt bra. Och jag trodde aldrig att de skulle ta det här.

Efter ett år av vantrivsel i England (det var för mörkt) bor Nam Le det här året i Cassis i Frankrike som stipendiat. En pr-agent sköter hans bokningar och åtaganden. Skriver gör han på eftermiddagar och nätter. Pengarna från Båten räcker ett tag. Förläggarna väntar aktivt på hans nya manus. Men hur går man vidare efter en sådan start? Vågar han ge ut fler böcker?

-Ja, det vågar jag. Så länge jag vågar skriva dem, det är skrivandet som är utmaningen. Jag tycker att det är en intressant tid att vara författare i. För att litteraturen kanske har den största möjligheten att spegla den extremt konstiga och nya värld vi lever i.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: