Arkiv | mars, 2012

Välkommen till mitt privata pressarkiv

14 Mar

Du har hittat Annika Perssons privata pressarkiv. Jag är journalist och jobbar med kultur och samhällsfrågor för tidningar och radio. Här i bloggen hittar du mina senaste arbeten och lite gamla favoriter. En lång rad författarintervjuer från DN Boklördag, och missa inte den lilla absurda midsommartexten under ”Refuserat”.

Just nu skriver jag på en bok om Lena Nyman. Om Jag är nyfiken-filmerna, 491, och kärleken. Sitter i arkiven och läser och läser om allt som hände då. Vill du bidra, mejla mig på annikatmpersson@gmail.com

Jonas Karlsson

14 Mar

2011-09. Skådespelaren Jonas Karlsson är rikskänd. Författaren Karlsson är mindre känd, trots att han nu kommer med sin tredje novellsamling. Vi följde en eftertänksam man från kaoset på filminspelningen till lugnet i skrivarlyan.

– Vi tar det en gång till. Regissören Mårten Klingberg avbryter repetitionen.

– Hur mycket ska jag bryta ihop då? frågar Jonas Karlssons motspelare. Vill du ha tårar? Läs mer

Jenny Diski

14 Mar

11-01-29. Brittiska Jenny Diski är aktuell med sin första roman på svenska. ”Ibland ångrar jag att jag började skriva”, säger hon till Boklördags Annika Persson, som åkte till Cambridge för en intervju.

– Det här är mitt torn! Jenny Diski går framför mig uppför den mattklädda smala trappan. Hon har lunginflammation och säger att efter det här måste hon vila i en vecka. Läs mer

Claude Izner

14 Mar

10-04-15. Bakom 1800-talsdeckarna i Parismiljö av pseudonymen Claude Izner står två systrar som tillbringat hela livet på kajen bland boklådorna. De vet allt om gamla Paris. 

Väderlekstjänsten har lovat regn, men den grå himlen ger då och då vika och låter en solstråle slinka igenom för att sedan dunsa hit och dit mellan de vita fasaderna i Paris latinkvarter. Våren har gett gröna slöjor åt de få buskar som växer vid vänstra stranden av Seine. Läs mer

Carl-Johan Vallgren

14 Mar

2012-03-10. Bohemtillvaron i Berlin har ersatts av familjeliv i förorten och det har påverkat hans skrivande. Carl-Johan Vallgren har lämnat skrönorna och skrivit en bok som gör ont. 

– Nej, det här är min bästa sida, säger Carl-Johan Vallgren till fotografen och vänder sig från solen.

Över honom reser sig Tranebergsbrons pelare mot himlen. Snett bakom — en uteliggares tomt, markerad med stensättningar.

Augustpristagaren, musikern, posören, men mest av allt författaren Carl-Johan Vallgren kommer med sin åttonde roman, ”Havsmannen”. En svart berättelse om våld och utsatthet. Om en storasyster som ensam försöker skydda sin lillebror från en skoningslös tillvaro. Om den där öde platsen i närheten av skolan där vad som helst kan hända om man släpas dit av de jävliga, eller om de hittar en.

– Min förra roman, Kunzelmann och Kunzelmann, var till stora delar en skrattfest. Havsmannen är så långt från den man kan komma. Ingen humor, ingen skrattfest. Det här är en rätt nådlös historia.

Är den sann?

– Ja.

I ”Havsmannen” är vi tillbaka i Falkenberg, den lilla kustkommun mitt i Halland där Carl-Johan Vallgren växte upp och som också utgjort scenen för hans tidiga böcker. Huvudpersonen Nella och hennes bror Robert rör sig i Skogstorp med sin minkfarm, ett ödetorp, en högstadieskola där lärarna och de andra vuxna är helt frånvarande.

– För mig var det här en minnesresa tillbaka till mina tonår. Jag minns miljöerna exakt.

Nellas bror blir svårt mobbad av ett gäng som leds av den unge psykopaten Gerard. Carl-Johan blev inte själv mobbad. Mer än ibland.

– Jag tillhörde varken mobboffren eller mobbarna. Men visst blev jag slagen någon gång. Det blev alla.

Hur ofta?

– Någon gång om året kanske.

Men Carl-Johan Vallgren kände flera Nella och Robert. Barn som var fattiga, som hade svårigheter och hamnade i OBS-klass som det hette då.

– Robert är faktiskt döpt efter en pojke som råkade hemskt illa ut. Han är död nu. Men jag kom inte på förrän efteråt att namnet kom därifrån.

Vi träffas i Carl-Johan Vallgrens arbetsrum, en femtonkvadrats butikslokal i ett femtiotalshus i Brommas utpost mot innerstan, medelklassförorten Traneberg. Ytterdörren stöter emot hörnet på pianot så man får tränga sig in. Bakom persiennerna som stänger solen ute från skyltfönstret står prishyllan. August så klart, som han fick för ”Den vidunderliga kärlekens historia” 2002. Men också Tylösandspriset från 2004 och Eckersteinska litteraturpriset från 1988. Annars täcker det stora bruna skrivbordet nästan golvytan.

Precis intill ligger en servicebutik som Vallgren hävdar har ett sortiment som Coop Forum och dit han slinker över för att köpa chokladbollar till kaffet.

– Det passar min småstadsmentalitet att ha det så här, säger han. Jag åker in till stan max två gånger i månaden. Här finns allt jag behöver, dagis, skola, mat, tennisbana, pizzeria och några hyfsade fotbollsbarer.

Carl-Johan Vallgren har taggat ner. Gått från bohemliv i Berlin till en förortstillvaro styrd av familjens krav. Nu tar han sparkcykeln till jobbet när han lämnat barnen på skola och dagis och har sen sex och en halv timme på sig att skriva odödliga mästerverk innan de ska hämtas igen.

Det känns som om det smittar på hans skrivande. Att han med ett liv med mer sällsynta poser (som sparkcykeln) rentav kan skriva böcker som också cirklar kring vardagliga realiteter. Men han förklarar att boken är en genrelek.

– Jag ville skriva en ”miseryroman”, en roman som handlar om samhällets baksida. Men låta den växa till någonting större, till något Hollywoodaktigt. Någonstans ändras förutsättningarna helt. Det är mer ett filmtrick än ett litteraturtrick.

Tänker du så när du skriver? I genrer?

– Nej, men jag är ganska rastlös som författare. Det måste vara något nytt för att jag ska vara beredd att offra några år på det. Det måste kännas fräscht.

Men upprinnelsen till romanen om Nella och Robert får några förklaringar till medan vi dricker en god kopp kaffe som Carl-Johan har tillrett i sin bakre alkov. Alla är personliga.

Först så här:

– Det startade med att barnen badade. Så fick min son schampo i ögonen och min fru vände duschen mot hans ansikte för att spola rent. Men min dotter uppfattade situationen annorlunda, som ett angrepp, och for upp för att klösa sin mamma i ansiktet. För att skydda sin bror. Det är ju vansinnigt. Hon hade inte haft en chans mot en vuxen. Men så stark var hennes beskyddarinstinkt och lojalitet mot sin bror att hon gick till attack direkt.

Sen så här:

– Det startade med att mamma och pappa flyttade och jag åkte ner för att tömma mina grejer på vinden. Jag hittade alla gamla skolkataloger, svenskaprov, skrivböcker. Och insåg att få av dem väckte några ljusa minnen. Jag har nästan bara sorgliga minnen från den tiden. Tonåren var hemska.

Och sen:

– Det här har så klart att göra med att jag har blivit pappa. Med min rädsla för att barnen ska råka ut för någonting. Jag vet ju vad som ligger framför dem.

Carl-Johan Vallgren tog själv stort ansvar för sina två småsyskon när han växte upp.

– Mamma och pappa jobbade mycket och jag fick ofta hämta dem och se till att fixa mat åt dem. Sen var jag ju ansvarig för dem inför andra barn. Jag skyddade dem.

Han lutar sig fram på stolen, nu intresserad av mig.

– Blev du överraskad av twisten? frågar han.

Nej.

– Blev du inte?

Han säger att alla han frågat blivit mycket överraskade av bokens vändning.

Jag tvivlar. För på baksidan av boken står det: ”Snart inträffar något överraskande, något som ändrar förutsättningarna för allt.” Och fler säljtexter informerar om det helt gåtfulla och främmande som ska dyka upp en bit in i berättelsen. Så när havsmannen från titeln dyker upp består överraskningen snarare i en lättnad över att han passar in så bra, än av något annat.

Ska man läsa ”Havsmannen” måste man vara beredd att utsätta sig för fysisk smärta. Det gör ont. På riktigt. När man tänker att nu går det över så blir det värre. ”Och allt måste bli värre innan det blir bättre”, konstaterar romanens berättare med en viss ödesmättnad. I Nellas och Roberts värld finns ingen nåd och ingen räddning.

– Konsekvensen av min idé var att jag blev tvungen att utsätta barnen hårt. För att göra storyn trovärdig.

Men hur mår du när du skriver om hur barn torterar djurs barn?

– Som författare måste jag ju hålla mig kall i det läget för att inte spy rakt ut på skrivbordet. Det är värre när jag läser det jag skrivit, sen efteråt. När jag ska gå igenom vad jag har gjort idag.

Gråter du aldrig?

– Gråter? När jag skriver? Hur skulle det se ut?

Vallgren skrattar och gör en avfärdande gest med armen.

Men sen tänker han efter och kommer ihåg att han han grät en gång när han skrev en sång till sin mamma. Om hur hon som ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige från Finland 1942. Och så gråter han när han ser film. Och när han läser andras romaner.

– Men nej, fy fan. Jag kan inte gråta till mina egna.

 (c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter