Claude Izner

10-04-15. Bakom 1800-talsdeckarna i Parismiljö av pseudonymen Claude Izner står två systrar som tillbringat hela livet på kajen bland boklådorna. De vet allt om gamla Paris. 

Väderlekstjänsten har lovat regn, men den grå himlen ger då och då vika och låter en solstråle slinka igenom för att sedan dunsa hit och dit mellan de vita fasaderna i Paris latinkvarter. Våren har gett gröna slöjor åt de få buskar som växer vid vänstra stranden av Seine.

I höjd med Notre Dames rumpa, vid Quai Montebello, ska vi möta Laurence Lefevre och Lilane Korb, systrarna bakom pseudonymen Claude Izner. Till vardags är de bouquinister, har sålt böcker i boklådorna längs floden Seines kajer sedan tjugoårsåldern.

Men som Claude Izner har de nu slagit igenom med gammaldags mordgåtedeckare från klassiska Parismiljöer som Eiffeltornet, Montmartre och Père Lachaise. Den första, ”Mordet i Eiffeltornet”, är nu översatt till svenska.

Boklådorna på nr 30 står öppna trots det ostadiga vädret. De båda systrarna står och väntar när vi kommer. Man hade aldrig gissat att Laurence och Liliane är systrar. Storasyster Liliane ser olydig ut, med fräknar i hela ansiktet och ett lockigt hår som står på ända. Laurence istället kontrollerad och diskret, i välansad frisyr och korrekta glasögonbågar.

– De här är mina och de här är min mans, säger Laurence Lefèvre och sveper ut med handen över de fyra gröna lådorna framför oss.

Liliane däremot har slutat. Men hon har tillbringat nästan hela sitt yrkesliv vid boklådorna på högra stranden, i höjd med Louvren.

Lådorna baxnar av böcker, affischer och gamla kopparstick, allt inplastat för att klara utevistelsen. Längst fram tronar en ljusgul antologi med svenska poeter från 1947. Runt omkring luktar det sextio- och sjuttiotal: Elia Kazan, Anaïs Nin och Jean Genet.

– Idag är det nästan bara vi som fortfarande säljer böcker. De andra har gått över till Eiffeltorn.

Laurence fnyser lite åt det sista.

Ändå är det i Eiffeltornsbranschen systrarna slagit igenom internationellt. ”Mordet i Eiffeltornet” är den första av åtta romaner från Paris mest älskade turistmiljöer. Och från stadens storhetstid, 1890-talet. Det var då Eiffeltornet byggdes och Paris stod värd för den stora världsutställningen.

Tornet har just öppnats för besökare och ”alla” är där när en kvinna faller ihop på en bänk på första avsatsen.

– Jag stod där när jag fick idén.

Nu har vi förflyttat oss till Café Montebello tvärs över gatan och hon pekar över sitt citronte mot kajen.

– Och så gick jag bort till telefonkiosken där, för jag hade ingen mobil då. Jag ringde till Liliane och sa att vi måste skriva en deckare om antikvariatsbokhandlaren Victor Legris.

– Bra idé, sa jag, säger Liliane.

Så gjorde de det. Om en bokhandlare inte olik dem själva, fast med en butik vid namn Elzevir, belägen här i kvarteren. Ett manus späckat av kunskaper om gamla böcker och bilder. Victor Legris följer sina upphovsmäns agenda med ständiga besök i dödsbon och hos samlare för att fylla hyllorna  med godbitar.

Böckerna om Victor Legris skildrar Paris under sin storhetstid. Det är porr för Parisfetischister. Men Liliane säger att de helt enkelt var tvungna att förlägga handlingen hit.

– Vi vill skriva mordgåtor. Som på Sherlock Holmes tid. Vi vill inte berätta om obduktioner och DNA-analyser.

Men det handlar också om att sekelslutet är en expansiv tid.

– Det är en period som kommer att förändra världen, konstaterar Laurence. Det är då nittonhundratalets stora politiska rörelse startar, många av ismerna tar sina första steg. Det sker också en rad vetenskapliga genombrott.

– Det är en tid fylld av hopp. Som -68, säger Liliane.

De suckar båda längtansfullt när -68 kommer på tal. I Paris är -68 mycket mycket mer än en stoppad tennismatch. Ingen som var med då tycker det är något krut i nutidens politiska protester.

Jag frågar om de inte tycker det är konstigt att staden aldrig ändrar sig. Att de vita tårthusen ser likadana ut vad som än händer, genom första och andra världskriget, genom koloniseringen och avkoloniseringen, och -68.

– Nej, det är inte sant. Paris har ändrats enormt sedan femtiotalet när vi var barn, säger Liliane. Då lekte vi ju här på gatorna.

Och så kontemplerar hon kön av förbisusande bilar en stund.

– Mest av allt har det blivit dyrt, säger Laurence.

– Mmm, det bor inga arbetare i stan längre, håller Liliane med.

_ Det är bara fyrtio år sedan det fortfarande fanns folk här i kvarteret som levde på att sälja gamla fimpar. Du, Liliane, om vi levde på den tiden hade vi inte haft några tänder i munnen …

De fnissar. Och så konstaterar de att gatstenarna som plockades bort efter -68 för att de var för bra som vapen nu håller på att komma tillbaka i stadsbilden igen.

Men tröttnar ni aldrig på gamla Paris?

– Jo. Vi ska skriva tre böcker till i den här serien, säger Laurence. Det är roligt, men ibland längtar jag efter att skriva med dagens ord och slippa kolla hela tiden. Fanns det ordet? Hette det torget så?

Men det kan bli svårt att släppa Victor Legris. Laurence Lefèvre och Liliane Korb har fått många nej genom åren. Sammanlagt har de gett ut över 20 böcker, de flesta ungdomsböcker. Men med vuxenlitteraturen har de haft det trögt. De har skrivit och skrivit.

Med Victor fick de plötsligt napp.

– Fast de ville ha tre romaner innan de började. Och ge ut dem nästan samtidigt.

– Det var bra — för det fungerade, säger Laurence och ler.

– Ja, vi fick pengar, ropar Liliane förtjust och skrattar.

Laurence säger att de vill inte tala om pengar egentligen, men Claude Izner delar ut motsvarande varsin lärarlön till henne och hennes syster och det är extremt välkommet.

Inkomsterna från boklådorna är inte stora och de minskar hela tiden. Det är internet som konkurrerar ut dem. Och Laurence man Bernard har visserligen öppnat en liten webbutik för att göra böckerna sökbara, men än ger det inte mycket.

– Jag vill inte tänka på framtiden. Vi är så extremt beroende av att det här fungerar, medger Laurence. Ingen av oss har någon vidare pension att se fram emot.

– Förr kom samlarna förbi ett par gånger i veckan. Nu sitter de vid sina datorer, flikar Bernard in.

De har gott om böcker som betingar höga priser, som en monografi om Notre Dames arkitekt, Eugène Viollet-le-Duc, för 7 500 kronor eller en bok med 400 botaniska gravyrer av 1800-talsbiologen Arthur Mangin för 10 000.

– Men det kan ta upp till tre år innan man hittar köparen, skrattar Bernard.

Jag föreslår att de öppnar Victor Legris butik Elzevir i verkligheten och riktar sig till turister.

– Nej nej, ingen butik. Jag föreslog Bernard det en gång för många år sedan men han sa nej Laurence, då blir vi slavar …

Och för Laurence och Liliane ligger boklådorna i blodet. Deras pappa var bouquinist, och mamman hyrde ut böcker. Båda familjerna hade kommit till Paris från öst vid sekelskiftet, utfattiga men med konstnärlig begåvning.

– Pappa spelade på gatorna med sin bror i början. Han fick en hit sen med ”À Paris”, du vet som Yves Montand sjöng.

Mamman är nu 94 år och bosatt i Montreuil. Izner är hennes flicknamn och hon är mycket stolt över att få sitt namn på bokomslag i flera länder.

– Vi är inte genier. Men vi är bra på att arbeta hårt, säger Laurence. Det här är hantverk, inte konst. Och folk gillar det vi skriver. Vi blir inte inbjudna till tevesofforna, men ryktet sprider sig från mun till mun.

De är inte helt bekväma med framgången.

– Nej, det varit en mycket pressande tid. Du vet, vi är egentligen mycket blyga. Det går bra att prata med er så här, men vi har svårt för den offentliga uppståndelsen. Liliane blev sjuk och själv har jag varit svårt deprimerad.

När de två kopparna citronte är urdruckna och anteckningsblocket fullt så ser vi hur Bernard som passar boklådorna på andra sidan gatan drar upp sin kapuschong över huvudet. Det kommer regn.

_ Det är fint att de har planterat en ny platan här, säger Laurence. Det blir så varmt om somrarna om man inte har någon skugga.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

FAKTA/Systrarna bakom Claude Izner

Laurence Lefèvre och Liliane Korb har drivit boklådor sedan sjuttiotalet. Först vid Louvren och nu på Quai Montebello på vänstra stranden. Liliane har också en karriär som filmklippare bakom sig. Merit: Ljudspåret till originalinspelningen av ”Flugornas herre”.

Idag finns omkring 250 boklådor längs Paris kajer. De står världsarvslistade hos FN. Men när de började sälja sina böcker på femtonhundratalet var de istället ofta jagade av polisen (för att de sålde förbjudna böcker). 1789 dyker ordet bouquinist upp i franska akademiens ordlista.

Bouquinisterna betalar ingen hyra för sina lådor. De får använda tio meter var, fyra lådor per hushåll. Men kötiden för att få tag i en plats är i gengäld uppåt femton år. I reglerna står att högst en av de fyra lådorna får användas för att sälja kitsch till turister, men många gör överträdelser mot bestämmelserna.

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Delta i diskussionen

1 kommentar

  1. Efter att just ha läst boken ´Mordet i Eiffeltornet´ måste jag tyvärr sälla mej till flertalet andras kritiska omdömen, ifråga om själva boken – den handlade mera om Paris och Eiffeltornet, än den kriminalroman och dess tänkta handling! Det tog över halva boken, innan det verkligen började bli intressant – såvida man nu inte var ut efter att läsa om just Paris år 1889, och Eiffeltornets invigning förstås!? Men då finns det väl annan litteratur att tillgå!? Eller så skulle de båda systrarna bakom pseudonymen Claude Izner ha valt att bara skriva om denna invigning!?

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: