Jenny Diski

11-01-29. Brittiska Jenny Diski är aktuell med sin första roman på svenska. ”Ibland ångrar jag att jag började skriva”, säger hon till Boklördags Annika Persson, som åkte till Cambridge för en intervju.

– Det här är mitt torn! Jenny Diski går framför mig uppför den mattklädda smala trappan. Hon har lunginflammation och säger att efter det här måste hon vila i en vecka.

Skrivarlyan högst upp i det lilla gathuset i utkanten av Cambridge är tillbyggd för hennes skull. Här sitter hon och jobbar i en stor brun manchestersoffa som är så stor att den fick lyftas in genom fönstren. Det fanns ingen chans att ta den genom trappan. Panoramafönstren vetter mot en rätt trist och typiskt engelsk utsikt, tågspår och parhus i brunt tegel. Katten kliver på tangentbordet.

Jenny Diski debuterade vid 36. Tio romaner och flera reseskildringar och andra faktaböcker senare är hon en etablerad författare. Hon medverkar också regelbundet i  London Review of Books, The Guardian och The Observer. Jenny Diski är en litterär författare som skriver med elegant stil om komplicerad och lite ostilig mänsklighet.

Hennes nya roman, och den första som översätts till svenska, ”Till den skrivande kvinnans försvar”, handlar om en ung kvinnas kamp för att få leva som intellektuell.

Den unga Marie de Gournay vill varken gifta sig eller gå i kloster och hon har oturen att födas i 1500-talets Frankrike där det inte finns så många fler alternativ för den som är född till kvinna. Flickan stänger in sig i sin fars efterlämnade bibliotek och lär sig på egen hand både latin och grekiska.

Men så 1584, när Marie är i tjugoårsåldern, kommer Michel de Montaignes ”Essäer” ut och mademoiselle de Gournay blir så tagen att hon får ett akut anfall. ”Ansiktet var kritvitt och glansigt av svett, de korta lockarna låg klistrade mot pannan, ögonen var uppspärrade och blicken stirrig, hon såg uppenbarligen något ingen annan tidigare skådat.”

”Jag mår inte dåligt”, viskar Marie de Gournay då. ”Det är monsieur de Montaigne. Han har hänfört mig … Aldrig, aldrig någonsin har jag läst något som hans essayer.”

Jenny Diski valde henne av flera skäl. Montaigne har länge varit en av hennes favoriter.

– Så dök den här Marie de Gournay upp i olika introduktioner och biografier. Jag tänkte inte så mycket på det först, men så var det som att hon började klia här bak.

Hon tar sig i nacken och berättar att hon letade upp den enda biografi som fanns om fröken Gournay.

– Den handlade om den ”underbara” kvinnan som skrev så ”underbart”.

Hon ironiserar men förklarar också varför bilden blivit sådan. Marie de Gournay har varit gisslan först hos feministerna som höjt henne gärning till skyarna och sedan hos psykoanalysen som ägnat sig åt hennes fadersdyrkan av Montaigne.

– Den där boken var förfärligt illa skriven.

Jenny Diski sitter uppkrupen under en filt i fåtöljen i vardagsrummet och skrattar rått åt den ensidiga biografin. I hennes roman är porträttet av Marie de Gournay minst sagt komplicerat. Här är hon inte alls någon särskilt sympatisk person.

– Nej, hon är ju fruktansvärd. Uppblåst och egoistisk. Det enda positiva man kan säga är väl kanske att hon är beundransvärd för sin kamp.

Redan i romanens första mening uppträder hon som en fisk på land. ”Försöker suga i sig syret i världen med uttorkade läppar.”

Fisken förstår ganska snart att Montaigne inte bara är en fantastisk författare, utan att han också kan vara biljetten till ett liv i litteraturens tjänst om hon lyckas få honom att begripa att hon är hans ideala läsare, om hon kan få arbeta med hans böcker, om han kan undervisa henne och erkänna henne.

– Hon är ju en liten flicka med ett bibliotek som sin bästa vän. Hon läser det mest fantastiska hon läst. Och så blir hon passionerat förälskad i författaren bakom orden.

För den unga Jenny Diski tedde sig författarna också som idealmän. Först favoriterna Nabokov och Dostojevskij. Sedan lite alla möjliga äldre kulturmän som hängde på The french pub i London.

– Jag kunde inte tänka mig något som skulle vara mer underbart än att bli upplockad av en av dem.

Nu blev det inte så. Hon är visserligen gift med en poet men han är högst jämnårig. Nu är det tio år sen hon flyttade till honom i Cambridge. Först till ett hus på andra sidan gatan, men efter ett tag blev det för löjligt att springa tvärsöver gatan hela tiden med olika grejer och katten blev förvirrad, så då blev de sambor.

– Fast vinden fungerar som mitt eget ställe. jag har mitt eget badrum där, så det fattas bara ett kök. Men jag lagar å andra sidan inte mat, Det gör Ian.

Det är också Ian som bjuder på kaffe och te och rejäla chokladkex när vi satt oss tillrätta i det lilla vardagsrummet ut mot gatan.

Den här dagen toppar The Daily Telegraph förstasidan med den ekonomiska nedgången i Storbritannien. En annan förstasidesnyhet är av åsiktskaraktär och handlar om i vilken grad de brittiska männen är offer för rabiat feminism. En parlamentsledamot (tory) tycker det är dags att männen bränner sina kalsonger. Författaren Fay Weldon håller med honom.

– Puh, det är mycket sånt nu, stönar Diski. Vi befinner oss fortfarande i samtalet efter en skandal där två sportkommentatorer fällde sexistiska kommentarer om en kvinnlig kollega åtföljt av obscena gester. Debattörerna klagar över att kvinnor inte har humor. Men jag tycker inte synd om folk för att de inte får skämta nedsättande om andra.

Hon kallar sig feminist och anser inte att det är dags för männen att bränna kalsongerna. När Fay Weldon skriver att kvinnan idag har dragit den bästa lotten håller hon inte med.

– Nej, betraktar du det i anslutning till den ekonomiska nedgången så är det ju kvinnorna som får ta den hårdaste smällen, säger Diski bestämt. De förlorar jobben först, för de har de otryggaste anställningarna.

Och när hon själv gjorde en uppläsning tillsammans med en manlig författare på Cambridges författardagar så fick han betalt och inte hon.

– När jag frågade svarade administratören att vi hade ju kommit överens om att jag inte behövde några pengar.

Nu uppträder hon inte där mer.

När ”Till den skrivande kvinnans försvar” nu kommer ut i Sverige är författaren mycket spänd på hur den kommer att mottas. För det är den första romanen som kommer ut på svenska. Diski säger att de allihop i grunden handlar om skrivande.

– Problemet med Marie de Gournay är att hon skriver jättedåligt. Allt hon vill är att skriva. Men vad händer när hon inte blir bra på det?

Tja, i boken förtränger Marie de Gournay det mycket effektivt. Medan hela Paris skrattar åt hennes underliga essäer och hennes älskade Montaigne inte ens kommenterar den roman hon sänder honom, skriver hon ivrigt vidare och trycker bok efter bok.

Själv började Jenny Diski inte skriva förrän vid 36. Just för att hon inte tyckte att hon var tillräckligt bra.

– Jag är faktiskt väldigt besviken på mig själv för att jag inte skriver bättre. Varje bok är liksom ett misslyckande. Nähä. Den blev inte heller tillräckligt bra. Ibland ångrar jag att började skriva överhuvudtaget, för hade jag inte gjort det så hade jag ju inte sett det.

Och i romanen får inte bara den upphöjde författaren Montaigne och den dåliga författaren de Gournay plats. Författaren som inte skriver tar också gestalt. I mademoiselle de Gournays trogna tjänstekvinna Nicole Jamyn.

– Hon är nog den riktiga författaren i det där sällskapet.

Jamyn låtsas att hon inte kan läsa, och låter Marie de Fournay undervisa henne med uselt resultat. I själva verket läser hon allt hennes matmor skriver. Men hon kommenterar det aldrig. Hon deltar inte annat än i smyg.

– Man vet inte heller lika mycket om henne, även om det fanns en tjänstekvinna också i verkligheten, så på ett sätt blev hon min egen figur, som jag kunde leka med. Min riktiga författare, den som vägrar skriva.

Till slut vill jag veta vem som skulle vara Marie de Gournay idag. Vem får inte skriva i vår kultur?

– De goda författarna, svarar Jenny Diski blixtsnabbt. Bokutgivningen styrs av ekonomerna idag och det finns många seriösa författare som inte kan få ut sina böcker. Någon som skriver som jag skulle  inte kunna debutera idag.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: