Jonas Karlsson

2011-09. Skådespelaren Jonas Karlsson är rikskänd. Författaren Karlsson är mindre känd, trots att han nu kommer med sin tredje novellsamling. Vi följde en eftertänksam man från kaoset på filminspelningen till lugnet i skrivarlyan.

– Vi tar det en gång till. Regissören Mårten Klingberg avbryter repetitionen.

– Hur mycket ska jag bryta ihop då? frågar Jonas Karlssons motspelare. Vill du ha tårar?

– Ja, tårar går bra. Men titta på Jonas. Håll dig i honom.

Det är mitt i inspelningsperioden för komedin ”Cockpit”, om en flygkapten som förlorar jobbet och sedan tvingas uppträda som kvinna för att bli inkvoterad hos ett annat bolag. Jonas Karlsson spelar huvudrollen, flygkaptenen Valle.

Scenerna spelas in i en övergiven kontorsbyggnad i stadens utkant. Ett fyrtiotal personer springer hit och dit, en assistent dukar upp frukost, kostymörer och rekvisitörer bär in klädhängare och krukväxter. Ljusteknikern släpar ut enorma strålkastare i vegetationen utanför och riktar dem mot det lilla rummet där scenen ska utspela sig. Man måste kräma upp dagsljuset för att det ska se verkligt ut.

Jonas Karlssons flygkapten sitter på ena sidan av ett rektangulärt bord, hans chef sedan tio år och en kvinna han aldrig sett på den andra. Den obekanta kvinnan föser hans uppsägningspapper över bordet för påskrift och Karlsson haka ramlar ner.

– Men vad fan? Har du hyrt in en torped? flämtar han till sin sin chef, som bara svarar med ett hopskrynklat ansikte.

Utanför rummet där fiktionen utspelar sig rusar folk fortfarande hit och dit, pratar och ropar. Man fattar vikten av det klassiska utropet ”Tystnad, tagning”. Men ännu är det en dryg halvtimme kvar till skarpt läge.

Jag har följt med Jonas sen halv åtta i morse utanför hans lånelägenhet i Göteborgs Vasastan. När vi bestämde träff visste han inte var han bodde trots att det är fjärde inspelningsveckan. Han sa att det fanns en sushirestaurang och en tatuerare i bottenplanet. Men han behöver inte veta, varje morgon hämtas han av filmbolagsfolket till dagens inspelningsplats. På kvällen körs han hem igen.

– När inspelningsperioden startar är det också bildligt som att kliva in i ett fordon. Sen åker man bara. Just det här är också en extremt tajt produktion. Filmen är underfinansierad, och vi får jobba stenhårt, säger han.

När morgonens repetition är över hoppas jag på att få lite samtalstid. Men Jonas Karlsson föses direkt in i smink- och omklädningsrummet.

– Ursäkta! Inspelningsledaren drar igen dörren.

Men hallå, invänder jag, vi skulle få prata med Jonas Karlsson.

– Nej, inskärper han och rusar vidare genom korridoren. Vi jobbar faktiskt här.

Filminspelningen är lika klaustrofobisk som Jonas Karlssons noveller.

Redan från första boken ”Det andra målet” har Jonas gjort sig känd som en författare av drömlika berättelser om människor som verkar instängda i ett skeende de inte riktigt kan påverka. Utan istället ängsligt försöker anpassa sig till genom att leva upp till de ofta otydliga kraven.

Hans tredje och alldeles nytryckta novellsamling ”Spelregler” startar på scenen. Och det är en mardrömslik berättelse. Ridån går upp och huvudpersonen står framför publiken i puffbyxor och paljettskor. Hans motspelare har justsagt sin första replik. Själv har han ingen aning om vad han förväntas göra.

Efter en stunds tigande och inför en allt mer upprörd publik försöker den utskämde skådespelaren i novellen rymma. Men den enda vägen som finns går genom publikhavet och han fastnar i en oändligt lång spiraltrappa, köande med arga teaterbesökare.  Han tar av sig scenkläderna för att inte bli igenkänd, men det blir han förstås.

– Alla skådespelare jag känner har föreställt sig den skräcken, säger Jonas Karlsson. Att man står där på premiären och inte kommer ihåg någonting. Resten är ett slags bild av det där hemska att när man gör något och säger titta på det här, så reagerar publiken med: Vad menar du? Vad ska det här betyda?

När hans första bok kom ut fick han en del såna kommentarer, berättar han. Folk tyckte det var för konstigt.

– Ibland känns det som om alla bara vill åt mig. Men det är en del av jobbet, både som skådespelare och författare. Jag gör ju det här för att det är kul. Men jag kräver samtidigt av dig att du ska titta på mig, läsa mina texter.

Medan Jonas pratar utan att röra munnen för mycket arbetar en sminkör hela tiden med hans lösmustasch. Det är säkert trettio små klisterlappar med hårstrån som ska sättas fast. Båda har oändligt tålamod. Och vi har till slut lyckats ta oss in i sminkrummet.

Här, under filminspelning, håller Jonas en låg och professionell profil. Inte ens när han får en bit skägg i näsan rör sig ansiktsmusklerna mer än en halv millimeter. Han låter sig föras genom ritualerna som en patient genom narkos, operation och uppvak. Till synes helt fokuserad på det som är hans lilla bit. Att gestalta sin rollfigur. Valle.

Men han är också smygdominant. Visserligen saknar han helt de klassiska Dramatenskådisarnas stora åtbörder. Men när något behöver ändras säger han till hur det bör vara istället. Och då gör alla från regissören till medspelarna som han säger. När repetitionen går i stå reser han sig mjukt från stolen.

– Ska vi pröva bara med en liten uppstart. Jag kommer här.

Och så kommer flygkaptenen som ska få sparken in genomdörren igen och med ens blir det verkligt för konsulten och direktören.

– Allt jag kan om att skriva har jag lärt mig genom skådespeleriet, säger Jonas under ombytet före tagning. En ljudtekniker häller samtidigt in en mikrofonsladd under hans skjorta.

– Som skådespelare arbetar du så nära med texten, vänder och vrider på den. Det handlar om vad som står mellan raderna, både i dramatik och i prosa. Om att skapa bilder. Jag använder mig av samma tekniker när jag skriver som när jag står på scenen.

Det är kanske därför man känner igen skådespelaren så väl i novellerna. Där finns samma lilla förskjutning som i hans egna roller. Den lite förvånade blicken, ibland åtföljd av en lätt gapande mun.

– Jag hörde någon som pratade om en Jonas Karlsson-stil, säger han medan han byter kläder för nästa scen. Det första jag tänkte var: Fan – hur är det? Men visst, det är klart att det jag gör liknar vartannat på ett sätt. Även om jag försöker berätta olika historier om olika människor så finns det en ton som är min. Det som slinker med utan att jag tänker på det … det kanske är det som är jag.

I så fall är det där jaget rätt känslomässigt komplicerat. För det är en del som slinker med varje gång. Novellgestalterna har sällan någon bakgrund, några egentliga övertygelser eller någon framtid. De är nästan alltid medelklasspersoner från Stockholm. De är ensamma oavsett hur många människor de har omkring sig. De förstår inte, blir inte förstådda.

Varför är de så ensamma?

– Jag vet inte riktigt. Jag är väl fascinerad av det. Att vi överhuvudtaget kan förstå varandra när vi är så himla olika. Även om två personer är med om samma sak drar de ändå helt olika slutsatser.  Det är konstigt att det inte är mer konflikter i världen.

– Fast … i förlängningen är det kanske vår räddning att vi har det lite så här. Att det finns något slags relän där vi kan umgås. Det sociala spelet är ju också en bra sak, något vi behöver.

Varför då?

– Jo men en viss distans till varandra vill vi väl ha? Man vill ju inte att någon kastar sig på en och öppnar alla dörrar. En sån människa blir man ju rädd för. Istället har vi sociala konventioner som vi lär oss, så här ska man göra och så här gör man inte. Och så fungerar det. Men man kan ju bli fången i det också.

I boken ”Spelreglerna” kan den fångade vara en kvinna som av någon obegriplig anledning sagt att hon heter Kerstin istället för Karin, en konstig grej som tar över hela hennes medvetande. Eller en man som har läst fel när han läste högt, vilket får hela hans verklighetsuppfattning att vackla. En halvtidsanställd slackerkille som plötsligt får en oförutsedd räkning på 5 700 000. Plus 150 kronor i inkassoavgift.

Jag frågar om det finns något sätt att rädda dem.

– Jag vet inte. Jo, kanske om de fick börja om. Börja om på en öde ö tillsammans med någon som de tyckte väldigt mycket om och som tyckte om dem tillbaka. Och förstod alla deras konstiga sidor.

– Så! Kom nu!

Min motståndare, inspelningsledaren, stegar in mellan mig och Jonas Karlsson och stoppar intervjun. För nu är Jonas skägg är avplockat, han har fått på sig chinos och pikétröja och det är dags för nästa scen.

På tåget tillbaka till Stockholm läser jag den längsta novellen ”Fakturan”, om snubben som fått en räkning på 5 700 150 kronor. Han fattar inte vad det handlar om. Företaget som står bakom har ingen kundservice. På numret till ”W.R.D.” svarar Maud efter 34 timmars väntan. Hon säger att räkningen är korrekt.

”Trodde du att allt det här var gratis?”

”Men jag har betalt skatt.”

”Det här är inte skatt.”

Nej, det är inte skatt. Det är vad Jonas Karlssons liv med rinnande vatten, Jarl Kulle-stipendium, läsarpriser, fru, tre döttrar och ett behagligt utseende borde kosta.

Nästa gång vi träffas är det i Jonas skrivarlägenhet på Söder i Stockholm. Den vet han var den ligger, fast han är osäker på portkoden.

Vi sätter oss på den lilla soliga balkongen i enrummaren uppe under hustaket där han arbetar när han är författare. Nedanför löper stora träd utmed gatan. Det är tyst och lugnt. Så långt från en filminspelning man kan komma.

– Som skådespelare är du hela tiden omgiven av människor. De klär på dig, sminkar dig, talar om vart du ska gå, hur du ska se ut. De tycker mycket. Och man måste hela tiden ta ställning till det de tycker. Du såg hur det var på inspelningen. Och på teatern är det nästan ännu värre. Det är ett stort hjul som ska gå åt samma håll.

På ett sätt älskar han det, säger han. Men det tröttar också ut honom.

– Teatern är en väldigt tillåtande värld. Många knäppa människor samlas där. De flesta är väldigt hudlösa. Man är utsatt. Och man tar till alla möjliga medel för att skydda sig. Oftast handlar det om skapande, men lika ofta försöker man bara överleva.

– Här känner jag mig fri att göra det jag vill. Jag startar någonstans, och så får jag se vad som händer. Det är väldigt stimulerande, men också smärtsamt, för man kan också hamna i det läget att det inte blir som man har tänkt sig och man får börja om.

Medan vi pratar vippar hans ena fot konstant upp och ner.

– Jo, jag är en rastlös person, men i långa cykler. Jag kan inte hålla på med samma sak hela tiden. Det är kanske därför det passar mig så bra att varva skrivandet med skådespeleriet.

Jonas berättar att har skrivit sen han var barn. I det lilla skogspartiet utanför radhuset på Värmdö där han växte upp fantiserade han ihop den ena berättelsen efter den andra. Han var ganska ensam. Ritade, målade och skrev.

– Som exempel på hur det var: jag önskade mig en synth över allt annat. Då kom jag på att jag kunde rita synthar. Jag ritade massor av dem. Sida upp och sida ner. Efter hand blev de mer och mer overkliga. Jag kom på att de kunde se ut hur som helst. Jag ritade synthar som var såg ut som rymdskepp och kunde flyga ut i universum.

Efter ett tag kom han på att en synth inte blev bättre som rymdskepp utan sämre. Då påbörjade han istället en naturtrogen synthperiod.

– Så där höll jag på.

Han kommer från ett typiskt medelklasshem. Pappa var plåtslagare och hade egen firma. Mamma var barnsköterska. Jonas Karlsson gick på högstadiet i Gustavsberg.

– Det var en problemskola med mycket bråk och droger, så på eftermiddagarna fick vi arbeta i projektform. Det var för att ingen kunde koncentrera sig längre än några timmar. Jag skrev och skrev. Som geografiprojekt fick jag den briljanta idén att skriva en novell där jag nämnde en ohygglig massa floder och städer, minns jag.

Köpte de det?

– Absolut. Jag var rätt duktig och ordentlig i skolan.

Efter gymnasiet odlade han rollen som poet. Drack vin och hoppades på inspiration. Det har han slutat med nu och skriver istället från nio till fyra.

Några av dikterna publicerades men han lyckades aldrig komma med i Wahlström och Widstrands debutantologi. Det första som publicerades i egen rätt var pjäsen ”Nattpromenad” 2005.

– Jag hade jobbat för hårt, filminspelning på dagarna, teater på kvällarna, och behövde en paus. Det var ett bra tillfälle att pröva något nytt. Och så satte jag igång att skriva.

”Nattpromenad” är klaustrofobisk. Ett par, en man och en kvinna, i en hall i ett hotellrum på natten. Han har packat en väska och tänker gå.

– När jag skrev tänkte jag att han ska vara i det där läget hela tiden att han håller på att ta ett steg ut genom dörren. Det är något med den där begränsningen.

Jag frågar om han tycker det är jobbigt att lämna över gestaltningen till någon annan när han skriver dramatik.

– Nä, för jag spelar alla rollerna när jag skriver. Jag går omkring och pratar här på golvet.

Men han skriver knappt några scenanvisningar, säger att ingen läser dem ändå.

I bokhyllan framför skrivbordet står böcker av Olga Tokarczuk, Alice Munro, Dave Eggers, Fjodor Dostojevskij. Och så Gröngölingsboken, Knatte, Fnatte och Tjattes guide till utomhuslivet. ”Högt älskad under en period.” Så högarna av exemplar av böcker han läst in på skiva. Lägenheten är inte bara kontor utan också lagerlokal.

– Men jag kan inte säga vilka böcker som betytt mest. Så fort jag har sagt en titel vill jag byta. Jag är lite som han i Nick Hornbys roman ”High fidelity” som hela tiden listar och listar om. Ska jag säga någon så säger jag Tove Janssons vuxennoveller.

På skrivbordet, intill lampan, står liten Muminpappa i plast.

– Det här är jag! säger Jonas och tar ömsint upp det i handen.

Varför tycker du det?

– Jag tror det har att göra med hur han hela tiden söker efter det stora äventyret, pratar om att leva dålighetsliv och så, men på något vis ändå trivs bäst hemma med familjen … eller, jag vet inte … jag har fått den av mina döttrar. Det kanske mest är dom som tycker att jag är som Muminpappan.

Familjen Karlsson verkar ha en grej med Tove Jansson. Frun och de tre döttrarna, befinner sig just nu i Muminvärlden i Nådendal.

Det är därför han har tid för intervju. Ikväll är dessutom ett av de sällsynta tillfällen som Jonas Karlsson ska träffa en kompis och ta en öl. När han väl är hemma från inspelningar och föreställningar i andra städer vill han vara med sin fru och sina tre barn.

– Jag är en dålig festprisse. Det är det jag får betala.

Han börjar skratta.

– Tänk att det fanns en tid när man värmde innan man gick ut!

Novellsamlingen ”Spelregler” har sett ut på olika sätt. Precis innan den skulle gå i tryck kastades fem av texterna ut och ersattes av andra. Som helhet är den mer experimentell än de båda tidigare. Några av de kortare texterna vetter mot lyrik. Men Jonas tror att publiken är redo för det.

– Ja, det tror jag. De kanske till och med hoppas på det, säger han trosvisst.

Det brukar vara hans förläggare som säger till när han är färdig att ge ut en ny bok. Annars kan han skriva om hur många gånger som helst.

– Jag tycker det är roligt. Kan sitta och pilla hur länge som helst, vrida och vända på orden.

Vad gör du när du kör fast?

– För det mesta sitter jag bara kvar. Det är fint med noveller, för om jag kör fast med en så kan jag ta fram en annan och arbeta på den istället. Jag har datorn full av historier. Vissa innehåller bara en replik, en tanke. Det kan gå ett halvår mellan varje gång jag skriver på dem. Men det är bara bra att de får ligga till sig. Då är det lättare att se vad som är nånting.

– Alltså, det som avslöjar att jag inte är någon riktig författare – det är att jag inte kan skriva på beställning. Jag tror inte jag skulle klara det. Jag vet ju aldrig vad det ska bli när jag börjar. Jag bara sätter mig ner och ser vad som händer.

Men varför tror du att det kännetecknar en falsk författare?

– Öh, jo jag tycker ju att jag är en riktig författare också … men jag är aldrig säker på att jag kan skriva någon mer bok. Det finns en massa andra författare som får förskott och ska leverera ett visst datum. Men vem vet! Om sju år kanske jag har blivit en helt ny människa och sitter här med en beställning på en teveserie.

Skulle du vilja det?

– Ja, njä … som skådespelare gör jag ju liksom det jag ska hela tiden. Jag levererar. Det blir bra eller det blir skit, men jag kommer i tid och spelar min roll. Det kanske är bra att jag inte behöver göra det när jag skriver.

(c) Annika Persson och tidningen Vi Läser.

JONAS KARLSSON, fakta

Född: 1971

Bor: På Södermalm i Stockholm

Yrke: Skådespelare och författare

Familj: Hustrun Hanna och de tre döttrarna Julia, Sofia och Cecilia.

Aktuell: Med nya novellsamlingen ”Spelreglerna” och som Hamlet på Århusteatern i Danmark.

Tidigare böcker: ”Det andra målet” 2007, ”Den perfekte vännen” 2009

Pjäser: ”Nattpromenad” 2005, ”Första rummet” 2007

Gillar med att skriva: Att man får bestämma själv.

Läser just nu: Skådespelarlegendaren Georg Rydebergs memoarer

RÖSTER OM JONAS KARLSSON:

”Ingen bruksdramatik direkt”

Gunilla Röör spelade en av de två rollerna i Jonas Karlssons ”Mellanrum” på Stadsteater i Stockholm.

_ Det var väldigt utmanande. Det kändes som om vi skulle spela en fuga av Bach. Det var så mycket upprepningar, teman som kom igen. Det gjorde det svårt att komma ihåg texten. Och kom man av sig var det svårt att hitta tillbaks. Pjäsen är skriven lite som musik. Så bitvis önskade jag att jag var klarinettist istället, som Jonas. Men när man väl hittar rytmen så kan man blomma.

”Han var en av de där som fastnar i minnet”

Ingrid Hallman var Jonas Karlssons svensklärare på högstadiet.

_ Jonas var en oerhört begåvad elev. En sån man kommer ihåg. Jag hade honom i svenska och SO-ämnen. Man märkte att han var en skicklig skribent redan då, skrev livligt och broderade ut sina noveller. Sen var han duktig socialt. En ung kille som ägnar fritiden åt att dansa balett och har femmor i alla ämnen har det ju inte alltid så lätt. Men alla tyckte om honom, både lärare och elever.

”Nej, han lämnar inte skitiga koppar efter sig”

Tobias Falk är Jonas Karlssons rumskompis i skrivarlyan

_ Åh, Jonas en väldigt snäll och gullig kille. Vi har väldigt trevligt. Vi är ju båda sådana som flänger runt mycket, men ibland sammanstrålar vi i lägenheten. Och då är det största hotet mot arbetet Jonas vinylback. Han har en fantastisk skivsamling. Senast fastnade vi i en gammal Electric boys-platta som vi lyssnade på, spår efter spår. Då går oändligt med tid.

 Jonas Karlssons böcker:

Det andra målet.

En omskriven debut där personerna i de 21 novellerna glider in och ut ur texterna som drömlika ställer gestalterna inför egentligen vardagliga situationer som skruvas till absurdism. Titelnovellens huvudperson har gjort mål, men när han berättar om det är det som om det inte räcker utan att han uppfinner ett till. Det andra målet förstör allt.

Den perfekte vännen

Novellerna växer på längden. Långnovellen ”Rummet” berättar om en man som gömmer sig i ett rum han har hittat på jobbet. Fast han står egentligen bara i ett hörn. Kollegorna blir aggressiva. De främmandegjorda luncherna på Gondolen från debuten återkommer. Och en kille hamnar under en säng där en våldtäkt begås.

Spelreglerna

Här står det sociala spelet i centrum. Man ska till exempel minnas sina repliker på scenen, inte ta av sig byxorna, återgälda gåvor från nyinflyttade grannar och  inte säga fel namn när man presenterar sig. I huvudnumret ”Fakturan” får huvudpersonen en räkning på 5 700 000.

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: