Det våras för 131 konstnärer

2011-01-23. Det är 90 år sedan den allra första vernissagen. På fredag öppnar Liljevalchs vårsalong igen. DN:s Annika Persson söker en förklaring till dess stora popularitet och hittar grisar, pudlar och en man som verkligen hatar påven.

Den har dödförklarats många gånger. Den spretar otidsenligt, visar mellanskiktskonstnärer som ingen vill ställa ut och borde varken dra till sig publik eller etablerade konstnärer. Men den finns kvar, och nittio år efter att den skapades drar den större publik än någonsin. 
Nu på fredag klockan 14 öppnar Vårsalongen på Liljevalchs igen, utställningen där vem som helst (som passerar juryns kritiska ögon) får visa sin konst på bästa utställningsplats i Stockholm. Mer än tusen hugade konstnärer söker. Något hundratal väljs ut.
I år heter det kanske mest iögonenfallande verket Påvens begravning. Det är en fem meter hög installation som rasar mot påven och den kristna kyrkan. Det är också 75-årige Peder Gowenius debut i Stockholms utställningsvärld.
– Ja, du ser, det är kukar överallt här, säger konstnären glatt.
De erigerade manslemmarna ersätter statyerna av änglar på Peterskyrkan i Vatikanen. Men på ett par piedestaler står i stället nakna kvinnofigurer. Konstnären tycker att de behövs.
Installationen består av oljemålningar på masonit som tillsammans bildar Peterskyrkan i Rom. Peder och hans son möbelsnickaren Masiza håller som bäst på att bygga upp installationen när vi kommer till Liljevalchs konsthall.
-Jag satte i gång dagen efter begravningen av Johannes Paulus II.
Peder Gowenius blev rasande framför tv:n.
-Det var som om den där kyrkan hade stått stilla sedan 1400-talet. Så patriarkalt. Det fanns någon enstaka kvinna som fick sitta med bland hedersgästerna, och så en fålla med nunnor långt ner. Och de predikar återhållsamhet, att man inte ska använda kondomer, att man bara får ha roligt om syftet är fortplantning.
Peterskyrkans front är upprest med hjälp av trästöttor, längs väggarna står rader av kardinaler och potentater som ska hedra den döde påven.
-Du ser att kupolen lutar lite. Det är avsiktligt, jag vill visa att den är på väg att rasa. Och de två klockorna visar inte samma tid, det är därför att de aldrig lämnar medeltiden.
Mitt på kyrkans front står det Återhållsamhet.
-De predikar återhållsamhet – för alla andra. Samtidigt tror jag att kardinalernas nya dräkter till begravningen gick på 42000 kronor styck.
Kardinalerna är målade som karikatyrer och med hjälp av speglar ska man också kunna se deras nakna baksidor när verket är klart. Gubbrumpor i rader. Peder Gowenius skrattar.
 Det var i januari 1921 som motionen till stadsfullmäktige om en allmän och kostnadsfri utställning i Sveriges konstliv lämnades in. Till grund för den låg ett upprop från konstnärer landet runt. De begärde en utställning dit alla Sveriges konstnärer bjöds in och som skulle ligga till grund för de allmänna konstinköpen. Konstrådet köpte vid den här tiden årligen för omkring 20000 kronor och valet skulle inte få avgöras av vilka som hade lyckats ordna separatutställningar under året, menade konstnärerna. Undertecknare var bland andra Carl Milles, Isaac Grünewald och Bruno Liljefors.
Bara fyra månader senare, i maj, hölls den första Vårsalongen på Liljevalchs.
Juryn förvånades över hur naiva en del människor kunna vara i sin uppfattning om vad som är konst eller ej. Till skulpturavdelningen lämnades det in minst ett fyrtiotal trädgrenar och konstiga rotformationer, som ’ konstnären ’ målat på ett par ögon eller pluggat in några vitmålade pinnar i. Men verken som hängdes höll i allmänhet hög klass.
Publiken, som under alla år varit Vårsalongens främsta anhängare, kom redan till första salongen. Och vinstugan hade också god avsättning på kaffe och bakelser, rapporterade Dagens Nyheter från öppningsdagen.
 Utanför Liljevalchs stora svarta portar sitter nu den vanliga januariskylten: Stängt för hängning. Vi öppnar den 28 januari. Men inne i konsthallen står målningar lutade längs alla väggar och mitt i rummen väntar skulpturer och ouppackade tv-skärmar för videokonst på sina placeringar. Bland verken finns försiktigt drömda ansikten, poetisk konkretism med sextiotalsdoft, maskiner med sågverksestetik. På en tygbit ligger ett par glasögon och en korv med bröd i sten. En röd hund röker pipa. Här finns prinsessor i Birkenstocksandaler och högst upp på en stege står konstnären Maria Hägglund med en ljusblå iris i handen. Inte blomman alltså, utan ögondelen.
– Den passar ganska bra här, ropar hon till sin kollega Mona Petersson, vars verk Solen den skiner hon hjälper till att montera.
– Ta storlek fem där om den får plats. Jag gör några sexor till, svarar Mona som står nedanför med högar av irisar och djur utskrivna på pappskivor.
Projektorn surrar hemtrevligt bakom henne och visar var alla de hundratals pappdelarna ska klistras fast. Hon försöker förklara vad det handlar om. Djuren ligger illa till. Sedan finns här flera atombomber: Baker, Tumbler-Snapper och Ivy King. Och en pappskiva med Oppenheimer som tittar på. En kanelbulle har fått vara med för vardaglighetens skull.
-Du ser de skadade irisarna där, säger Mona Petersson. De rinner ner som ett regn.
 Under många år var det Sveriges allmänna konstförening som hade hand om Vårsalongen och då förde den en sporadisk tillvaro. Ibland var det salong, ibland inte. Först 1958, när staden tog över, blev det Vårsalong varje år.
Under alla dessa år handlade diskussionen om utställningen mest om balansen mellan det professionella och det amatöristiska. Under de perioder då man professionaliserat för mycket svek publiken och amatörerna gnisslade över att de etablerade hade tillgång till andra utrymmen. När vågen tippat över åt andra hållet surade kritikerna och de etablerade uteblev.
Angreppen mot de allmänna salongerna, denna som det heter föråldrade utställningsform, återkommer ständigt, skrev DN:s konstkritiker Yngve Berg 1950. Men han konstaterade också att hur mycket kritik och missnöje som än riktades mot salongen, så återkom den ändå om och om igen. Sex år senare ställde kollegan Clas Brunius i Expressen samma fråga. Ska vi diskutera Vårsalongens berättigande? Det har gjorts varje gång Vårsalongen har öppnats och är alltså ett träigt ämne vid det här laget.
Det låter ungefär likadant i dag. Expressens Nils Forsberg ogillade både förra och förrförra Vårsalongen, fast av motsatta skäl. På salongen 2009 hade juryn stramat upp och professionaliserat utställningen. Förr kved vi över färgkonvulsionerna, nu leds vi åt det välkammade och välartade. Det är helt enkelt alltid fel på Vårsalongen, konstaterade Forsberg. Året därpå var det folkligheten som fick honom att kvida: Men Vårsalongen är i grund och botten hopplös – 245 verk utan ett sammanhållande tema, bara någon sorts festlig folklighetsföreställning. Omåttligt populär. Den kommer att överleva mig och mina skriverier med många, många år.
 Under konsthallschefen Bo Nilssons år på Liljevalchs (2001-2006) stod intendenten Niclas Östlind vid rodret för Vårsalongen. Paret var starkt salongskritiskt och satte i gång en omformulering av utställningsformen. Mycket krut lades på att locka tillbaka de etablerade konstnärerna. Salongerna gick från ett omfång på 500-700 verk till drygt 150.
På sin sista Vårsalong illustrerade de kärnkonflikten i utställningsformen. Två curators fick rekrytera var sin jury och utställningen delades i två. Ett av Sveriges absoluta toppnamn i konstvärlden, Maria Lind, bildade en jury vars utvalda verk placerades i konsthallens centrala rum, märkta med stjärnor. Ricardo Donoso, chef för konsthallarna i Väsby och Edsvik och som kritiserat professionaliseringen, bildade en jury vars utvalda verk märktes med hjärtan och placerades mer perifert.
Maria Lind är nu nytillträdd chef för Tensta konsthall. När jag ringer för att prata Vårsalong står hon på Valand i Göteborg på ett seminarium som heter Who is professional anyway?
– En av studenterna här frågade just varför inte institutionerna bjuder på fler sådana här öppna möjligheter.
Ja, varför gör de inte det?
– Jag tänker att det är viktigare att konstnärer som vill ställa ut eller debattera drar i gång saker själva. Självorganiseringen har faktiskt fått ett uppsving de senaste tio åren. Konstnärerna upplever att mittfåran har blivit för nöjesinriktad, för utslätad och för inriktad på kultur och konst som konsumtion. När de ordnar saker själva får de kontroll och självbestämmande. Och så har alltid avantgardet fungerat.
 Vårsalongen har också blivit ett slags rekordbyrå. I åtminstone femtio år har medierna nogsamt rapporterat hur många verk som lämnats in för bedömning och hur många som ställts ut respektive refuserats. Lyckligast blir reportrarna när de hittar en riktigt udda debutant.
Som Gustaf Thoné, 93, från ålderdomshemmet i Ryssby i Småland. År 1970 fick han in tre tavlor med djurmotiv, Skator och katt, Papegoja och en till. Han intervjuades överallt om hur hans föräldrar slog honom när han närmade sig en pensel. En annan udda debutant var Felix Gmelin som var yngst någonsin på Vårsalongen med en serie etsningar 1979 och fick berätta om de konstnärliga perioder han genomgått sedan femårsåldern.
Kanske handlar det om att vi gärna vill att konstvärlden ska vara öppen och att alla ska ha en chans?
– Jovisst, det tror jag, säger Maria Lind. Och det är något sympatiskt med det. Det ska finnas fora där det är möjligt för tidigare oupptäckta att få synlighet. Men när det blir för spektakulärt blir det problematiskt. Amatörkulturen i Sverige har det faktiskt jämförelsevis bra ställt. Den behöver man inte oroa sig för.
 Men debutanten Peder Gowenius med installationen Påvens begravning är långtifrån någon amatör, även om han inte precis varit en utställande konstnär.
Direkt från examensdagen på Konstfack åkte han och hans fru, textilkonstnären Ulla Gowenius, till Sydafrika och satte i gång en konstskola. I dag är skolan legendarisk och anses ha fostrat flera av Sydafrikas främsta konstnärer.
– När vi gjorde en elevutställning i Kapstaden 1966 var det första gången en offentlig institution hade visat verk av svarta konstnärer. I dag har museet en hel avdelning som visar upp arbeten från skolan och dess elever. Det är jag mallig för.
Det var i Afrika grunden lades till Gowenius kritik av kyrkan.
– Om kyrkan hade sagt ifrån och gått emot apartheidsystemet med kraft, då hade det kanske inte kunnat fortgå som det gjorde. Men de vred sina händer. De vågade inte protestera.
Samtidigt var det kyrkan som gjorde det möjligt för Peder och Ulla att driva konstskolan. Annars hade det inte gått att göra över huvud taget.
– Vi hade en klok biskop som sa att vi måste bli anställda i kyrkan. Jag svarade att det kanske inte går för jag vet inte om jag är troende. Då svarade han att: Det är jag som bestämmer om du är troende eller ej. Och du, Peder, är en av de mest troende människor jag någonsin träffat.
När hans Påvens begravning nu ställs ut på Vårsalongen har den redan stått ett par år i hantverkshuset i Gårdsby, en utställningslokal som drivs av familjen. Men där har det inte rönt någon större uppmärksamhet.
– Ha. Det har aldrig hänt att Smålandspostens kulturredaktion har skrivit om någon av våra utställningar. Tidningen kommer bara när vi visar rosorna i trädgården.
 Vårsalongens jury har haft ett digert jobb i år. Drygt 2000 konstnärer ansökte, 131 av dem finns med på utställningen med sammanlagt 255 verk. Konsthallschefen Mårten Castenfors säger sig vara hemskt nöjd med årets salong.
– Den här juryn fattar vad Vårsalongen är. Många människor ser väldigt lite konst, men till Vårsalongen kommer de. Den ska vara som ett smörgåsbord, säger han.
– Om juryn förstår smörgåsbordstanken faller det väl ut. Och har man en modig jury vågar den också ta fram sådant som är lite off men som funkar just här.
Castenfors är mer folkligt orienterad än sin företrädare Bo Nilsson. Det syns inte minst på publiksiffrorna. Men han har fortsatt arbetet med att förnya juryarbetet. Han har provat konsthallschefer och gallerister och i år är det kritikernas tur. Årets jury utgörs av DN-kritikern och författaren Ingela Lind, konsthistorikern och författaren Thomas Millroth och redaktören, musikern och kritikern Martin Aagård från Aftonbladet.
 – Som chef har jag ansvar för att det blir lite brötigt och konstigt. Och det är årets salong. Den är svårhängd.
Brötigt? Ja, kanske med våra mått. Men en besökare från femtiotalets salonger med uppåt tusentalet verk, hängda i bokstavsordning, eller som något år, i åldersordning, skulle hon alls känna igen sig?
Möjligen i trängseln utanför. För Vårsalongen är den mest populära utställningen på Liljevalchs. De senaste åren har besökssiffrorna legat kring 50000. På vernissagedagen står det människor i en lång kö utanför, och konsthallschefen bjuder på korv för att de inte ska bli sura. Trots det vårliga namnet är det ju mitt i vintern.
Peder och Masiza Gowenius står och bättrar på färgen på Peterskyrkans baksida, runt luckorna med berättelser om kyrkans brott mot människorna. Om barnkorståg och pedofili. Om inkvisitionen och om tigandet, om Mellanösternkonflikten, om apartheidsystemet och om Vietnamkriget.
På baksidan av masonitskivorna har Gowenius fyllt på med människor som kontrasterar mot karikatyrerna vid begravningsceremonin. På ena långsidan alla världens flyktingar. På den andra offren för holocaust tillsammans med palestinier.
Jag frågar om han själv tror.
– Jag tror på människor. Och jag tror att människor behöver tro, säger Peder Gowenius innan han fortsätter dutta med penseln.
Mårten Castenfors kliar sig i huvudet och ser ut över de ohängda verken. Sedan klagar han över att han inte hinner hänga dem eftersom han måste ha möten hela tiden.
Vad då? Hänger du dem själv?
-Det är klart, svarar han. Det måste man göra. Jag har ju gjort så många utställningar i kåken så jag vet vad de olika rummen har för rytm och känsla.
Han pekar mot Påvens begravning.
-En sådan där hade varit helt omöjlig någon annanstans. Den är så jävla udda.
 (c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter.

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: