När makten anpassar sig

2009-12-05. Både Gellert Tamas och Lena Sundström har gett ut böcker om främlingsfientlighet i höst. Stora dokumentära skildringar – ”De apatiska” och ”Världens lyckligaste folk”. Boklördag sammanförde dem för att tala om hur främlingsfientligheten ser ut i dag.

De båda författarna tycker det är kul att träffas igen. Sist var på ett författarevenemang i Umeå. Nu sitter de i varsin fåtölj i caféet högst upp i Åhlénshuset och faller varandra oupphörligt i talet. Utan ytterkläder ser de nästan likadana ut i sina jeans och svarta tröjor. De har båda studerat avhumaniseringens mekanismer, den ena i den svenska byråkratin, den andra i den danska vardagen.

Det är dagen efter att Schweiz befolkning har röstat igenom ett förbud mot minaretbyggen i landet. ”Nej”-affischerna har visats upp i svensk press: Minarettopparna som hotfulla och svarta penetrerar den schweiziska flaggan.

Det är också en dryg vecka sedan opinionsmätaren Sentio presenterade väljarsympatier där Sverigedemokraterna hamnade på 7,2 procent.

Men när Lena Sundström och Gellert Tamas talar främlingsfientlighet är det inte Sverigedemokraterna eller andra öppet främlingsfientliga partier som oroar dem mest. Det är i stället när etablissemanget följer med.

– Man har nått en ny acceptansnivå när ”Parlamentet” i TV4 bjuder in Sverige-demokraternas ledare Jimmie Åkesson att delta, säger Gellert Tamas.

Även om hans medverkan sedan stoppades av ledningen.

Det är en ständig fråga om man verkar för eller mot främlingsfientliga högerpopulister genom att exponera dem och deras åsikter. Inför det här valet har medierna släppt fram Sverigedemokraterna mer än tidigare. Lena Sundström kallar strategin för ”luftning”. Hon har sett den misslyckas på andra sidan Öresund.

– Ja, alla säger att om man bara ”luftar” frågorna så kommer uppslutningen kring de främlingsfientliga partierna att minska. Men det är en farlig strategi. Värderingar sprids uppifrån.  Ju mer man har luftat dem, ju mer har de spridit sig.

Gellert Tamas delar hennes erfarenheter. Men ser längre tillbaka, till 1991, då hans förra bok ”Lasermannen” utspelar sig och Ny demokrati satt i Sveriges riksdag.

– Då trodde politikerna att om de stora partierna inskränkte flyktingarnas rättigheter själva så skulle behovet av Ny demokrati minska. Men det som hände var motsatsen. När Leif Blomberg blev integrationsminister och började tala om ekonomiska flyktingar så legitimerade man i stället Ny demokrati.

Men varför är det så svårt att debattera mot partier som Sverigedemokraterna?

– Det är ju just det att de alltid riktar sig mot något främmande. Så fort man visar upp ett konkret exempel så glider främlingsfientligheten i väg någon annanstans: ”Nej, jag har inget problem med dig, och inte med de här tre muslimska tjejerna i barnens skola. Det är de andra…”, säger Lena Sundström.

– Vi måste våga lyfta på locket, det är det de alltid säger, inflikar Gellert Tamas. Men det är inte det de menar. De menar bara att vi ska prata om invandrare som monster. Gör vi inte det anser de att vi inte har lyft på locket.

Hans bok ”De apatiska” handlar om en riktig locklyftning. Om hur politiker, tjänstemän och byråkratin själva tillsammans målar upp en bild av främlingen som så monstruös att han är beredd att förgifta sina egna barn. Bara för att få stanna ”i vårt fina land, Sverige”.

– När man tittar på hur de apatiska barnen behandlades så ser man hur en mängd olika handlingar eller icke-handlingar på en mängd olika nivåer hos ett otal tjänstemän, där ingen kanske egentligen har gjort fel, ändå leder till att man med polis släpar ut svårt sjuka barn ur sjukhuset och sänder dem till olika flygplatser världen över.

Gellert Tamas visar sedan hur hela systemet måste medverka till att hantera övergreppen, att göra övergreppen begripliga. Även om det kostar på moralen.

– För att rättfärdiga sitt handlande tvingades man avhumanisera de här familjerna. Man var tvungen att visa hur stor skillnad det var mellan oss och dem. De var sådana som var kapabla att förgifta sina egna barn för att få stanna i det fina Sverige. Såna var inte vi.

– Under de åren växte också Sverige-demokraterna till dubbel storlek.

Tamas och Sundström hänvisar båda till forskning som visar att högerpopulistiska främlingsfientliga partier har det svårast i länder där höger-vänster-polariseringen är tydlig. Och där den också bygger på klasstillhörighet.

– Ser man på det som de skandinaviska länderna har gemensamt så är det att politiken har gått mot mitten. Samtidigt har man fått det bättre ekonomiskt. Men det har inte kommit alla till del. Klassklyftorna har ökat. Och när de gör det blir allt fler främlingar för varandra, säger Lena Sundström. Se på Vellinge!

De påpekar också båda att det är ologiskt att rösta på Sverigedemokraterna, både för nationalister och för dem som tycker att Sverige för en misslyckad integrationspolitik.

– Ja, för om man nu tycker att integrationspolitiken har misslyckats, det är en rimlig åsikt, säger Gellert Tamas, varför ska man då rösta på Sverige-demokraterna? De har ju ingen plan för hur det ska fungera bättre. SD är förmodligen det sista partiet man ska rösta på då.

– Jag har frågat folk i Danmark också: om de är nationalister, varför röstar de då på Dansk folkeparti? Landet får ju till slut skämmas, bara. Och det kan ju inte ligga i deras intresse, säger Lena Sundström.

Turismen i Europa har generellt gått upp med 23 procent mellan 2000 och 2007. Men i Danmark föll den 2 procent.

– Och de fattar att det beror på deras politik.

Jag frågar hur de ser på debatten om verklighetens folk.

– Verklighetens folk! Det är så föraktfullt, fnyser Lena Sundström. Att en man som sitter i regeringen känner sig förtryckt. Det är ett skämt. Snacka om att ta på sig en martyrroll. Som om han inte hade både makt och ansvar.

Det är en vecka sedan Folkpartiets kongress röstade nej till integrationsminister Nyamko Sabunis förslag om medborgarkurser för invandrare som vill bli svenska medborgare.

– Vad ska vi lära ut då? frågar Tamas. Ska vi lära dem om tvångssteriliseringar? Eller om varför två miljoner tyska soldater fick transporteras genom landet under kriget? Nej, när invandrare ska få lära sig svenska värderingar har man förenat alla goda värderingar med svenskhet och gjort alla dåliga värderingar utländska.

– Jo men jag vet, svarar Sundström. Vi kunde börja med att lära ut barnkonventionen. Så att alla i Sverige förstår att man är barn ända tills man fyller arton år. Man hör hiskliga saker när det gäller de ensamkommande flyktingbarnen. ”De är ju inte barn, de har mustasch.” Vad hände med den svenska moppemustaschen? Seriöst. Folk påstår på allvar att afghanska barn ska ses som ett annat slags barn.

I ”Världens lyckligaste folk” lyfter Lena Sundström till slut telefonluren och ringer till Fobikliniken. Hon frågar om de kan bota islamofobi. Jodå, det kan de. Hon får helt enkelt möta muslimer under trygga former, efterhand ökar man exponeringen. Det går så bra.

Gellert Tamas skrattar, för det här är inte fantasi. Det blev verkligheten för Ny demokratis ledare Vivianne Franzén.

– Ja, den övriga partiledningen tyckte att hon var för fördomsfull mot muslimer, så de låste in henne med fyra muslimer för att hon skulle vänja sig. Det skrevs reportage om det.

Författarna tycker att medierna ställer alldeles för låga krav på Sverige-demokraterna.

– Ingen annan partiledning hade kommit undan med att sjunga glada visor om Palmemordet, säger Gellert Tamas.

– Nej. Vi satt några stycken och fantiserade om vad som skulle kunna få medierna att kräva Jimmie Åkessons avgång. Vi kunde inte komma på någonting. Så låga förväntningar har vi på dem, instämmer Lena Sundström.

– Det finns en annan sida av det också, fortsätter Tamas. Och det är att journalisterna tenderar att vara mindre kritiska när det handlar om invandrarfrågor. Man pratar inte direkt med de berörda. I stället intervjuar man poliser, socialsekreterare och chefsöverläkare. Man kollar inte heller fakta på samma sätt.

Ändå tror inte Gellert Tamas att det blir någon överväldigande succé för Sverigedemokraterna i valet nästa höst.

– Röstningen är fortfarande ganska klassbunden. Man vet inte hur många som verkligen är beredda att rösta på SD i ett val. Man kanske tycker att flyktingfrågan är viktig. Men det finns ju andra frågor som också är viktiga.

– Jag tror det kommer att spela stor roll hur medierna och de andra partierna agerar, säger Lena Sundström. Jag tror det blir viktigt att lyfta fram motkrafter. Ta Vellinge till exempel. Det är ju extremt splittrat. Nu skickar många blommor till flyktingboendet. När de gör sig hörda gör de skillnad. De får syn på varandra. Ta USA. Där såg det länge ut som om allt var kristen Bush-konservatism. Men inunder rymdes det en befolkning som var beredd att rösta fram en färgad liberal president som Barack Obama.

– Och man ska komma ihåg, säger Gellert Tamas, att i förra valet var det 97 procent som inte röstade på Sverige-demokraterna. Verklighetens folk röstar inte på Sverigedemokraterna. I stället är det de som står för de där värderingarna som vi så gärna vill förknippa med svenskhet: generositet, öppenhet och solidaritet.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: