Magisk resa med alkemister och ateister

Publicerad i DAGENS NYHETER 2013-08-17. Tidigare har Gabriella Håkansson skrivit för sig själv. Med den mäktiga äventyrsromanen ”Aldermanns arvinge”vänder hon sig till läsarna. ”Jag har tänkt på dem hela tiden”, säger författaren.

Med boken ”Aldermanns arvinge” får Sverige inte bara en ny roman utan också på sätt och vis en ny författare. Om författaren och DN-kritikern Gabriella Håkansson tidigare har dolt sina berättelser bakom en och annan rökridå välkomnar hon nu en stor läsekrets in i en värld av udda libertiner, hycklande potentater och ett Europa på väg in i den moderna tidens tänkande. Med sin nya roman tar hon steget från sidoskeppet till predikstolen.
– Ja, mina tidigare böcker skrev jag mer för mig själv. Och jag visste inte riktigt vad jag ville berätta. Nu har jag skrivit för läsarna och verkligen velat berätta en historia. Jag har tänkt på dem hela tiden. Vilken information de behöver, vilka effekter saker får på dem, att de har för-stått och hänger med. Men också att det ska vara oavlåtligt spännande och hända saker i varje scen.
Det gör det också. ”Aldermanns arvinge” är en riktig tjongare. I allt från de livfullt skildrade medlemmarna i det hemliga sällskapet Dilettanti och deras tjänstefolk till detaljerna i de antika samlingarna, de hemliga rummen och all längtan.

Historien stötte Gabriella Håkansson på för länge sedan. Långt innan hon började skriva sina två senaste romaner, ”Fallet Sandeman” och ”Hjärnmänniskan”.
– Jag läste om ett hemligt rum på British museum, dit man hade flyttat undan saker från samlingarna, saker man inte ville skulle tillhöra historien: Erotisk konst. Knullande människor, men också fallosar. Bara bildade gentlemän släpptes in i rummet, absolut inga kvinnor eller barn. Man var rädd att deras sinnen skulle förgiftas.
– Men på så sätt förvanskade man också historien. Man tvättade helt enkelt bort könsumgänget ur antiken. Bara de vita statyerna blev kvar. En vit lögn. Som inte uppdagades förrän långt senare. När Pompeji grävdes ut blev man först chockad för att man trodde att alla husen var bordeller. Men det var de förstås inte. De var bara inte rensade från oanständigheter av historieskrivarna än.
Hon berättar att det hemliga rummet öppnades för allmänheten för bara tio år sedan. Till en utställning om antiken i våras tog museet för första gången fram en skulptur från rummet där den grekiske skogsguden Pan lägrar en get. Och då var den försedd med en varningstext.
Under sitt sökande efter föremålen i det hemliga rummet upptäckte Gabriella Håkansson att många av dem tillhörde medlemmar i det hemliga sällskapet Dilettanti. Hon började leta efter männen och hittade en efter en i arkiven. Män som samlat antikens skatter, som varit med vid utgrävningarna av Pompeji och gömt undan och på så sätt räddat de penisformade föremålen för framtiden.
– Då växte den här romanen fram som en stor episk vision. Som mitt Magnum opus.
Romanen utspelar sig under sjuttonhundratalets sista vibrerande andetag och artonhundratalets början. En tid som fascinerat och intresserat Gabriella Håkansson ända sedan studietiden.
–  Jag tycker det är en så bisarr och konstig epok. Det är då vårt moderna tänkande bryter fram. Ateismen växer, tanken att det kanske inte finns någon gud. Kritiken mot kungahusen växer. Samtidigt sätter sig någon och talar med andar och får massor av lärjungar. Åter andra planerar för alkemistisk tillverkning av guld. Det är en fantastisk blandning av modernt tänkande och gammal magisk tro.
Hon gillar också kraften i deras övertygelser.
– Politiska pamfletter är förbjudna men smugglas runt Europa i urgröpta biblar eller andra hemliga förpackningar. Och budbärarna riskerar livet för att sprida innehållet. En fråga jag har ställt mig under skrivandet är varför vissa idéer plötsligt blir verklighet medan andra dör ut.
I romanens startscen brinner det. Det är år 1800. Napoleon Bonaparte har just genomfört en statskupp i Frankrike och den fiktive upplysningsmannen Gideon Aldermann väntar i sista sekunden på födseln av sin arvinge – den som ska ärva hans stora privata samlingar, hans antika statyer, hans hemliga Magnum opus. Det som ska upplysa människan och slutligen göra henne fri.
Hon har skrivit om de första hundrafemtio sidorna åtta gånger för att få tonen rätt. Det har tagit fem år att bli klar. Och Gabriella skrattar åt samtalen med sin sambo: ”Vilken sida är du på nu?”, ”460”, ”Och hur gammal är han?”, ”Två”, ”Det är kanske dags att skynda på lite.”
Men hon har kämpat för att få fram tiden – och också haft ron att göra det. Hon har hittat kärleken, sålt sin lägenhet i Stockholm och flyttat till Skåne. Och så har hon kommit ända till sidan 500 på fortsättningen, ”Nya Londonium”, där arvingen William äntligen lyckas förverkliga faderns upplysta visioner. Än är hon inte på långt när trött på sitt mästerverk.
– Jag är väldigt sugen på att skriva en prequel efteråt. Att följa Gideon Aldermanns liv i Jamaica, där familjens förmögenhet är inhämtad. Jag vill undersöka hur den nya framväxande borgerligheten berikade sig av kolonialismen.

FAKTA Gabriella Håkansson
○ Yrke: Kritiker i DN och författare. ○ Ålder: 45 år. ○ Familj: Sambo med författaren Thomas Engström. ○ Bor: Söderslätt i Skåne. ○ Aktuell: Med romanen ”Aldermanns arvinge”. ○ Bakgrund: Författare och litteraturkritiker. Debuterade med romanen ”Operation B” 1997. Den följdes av ”Fallet Sandeman” 2002 och ”Hjärnmänniskan” 2007.

(c) Annika Persson

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: