Henrietta Lacks. Historien bakom miljarder celler.

Publicerad i Amelia 2012

Hon var kroppen bakom cellerna som erövrade hela världen. De användes för att ta fram poliovaccin, mediciner mot blödarsjuka, leukemi och Parkinson. För att studera myggors parning, människans livslängd och blindtarmsinflammation. De utsattes för rymdfärder och centrifugering och såldes för miljarder dollar. Det var bara ingen som hade frågat efter Henrietta Lacks medgivande.

Henrietta Lacks hade fem barn och levde med sin man (och kusin) David i huset där de båda växt upp, i det lilla samhället Clover i den amerikanska Södern. De var ättlingar till slavarna som arbetat på den stora tobaksplantagen. Men nu var det femtiotal och trots att rasdiskrimineringen fortsatte och att Ku Klux Klan hade sitt högkvarter inte långt därifrån, så hade Henrietta och David sin egen tobaksodling som familjen levde på, om än knapert.

Henrietta var vacker, kunde säga ifrån och tyckte om att dansa. En av kusinerna hade försökt ta livet av sig flera gånger för att han inte fick bli hennes man. Men det hade varit ganska givet att det skulle bli hon och David.

När Henrietta kom till sin morfars hur i Clover 1924  var hon bara fyra år. Syskonskaran som bestod av tio barn hade förlorat sin mamma när minstingen föddes, och nu delades de upp bland släktingarna. I huset, en timmerstuga med brädgolv och gaslyktor, fanns redan hennes kusin David som var nio och som blev Henriettas bäste vän.

Det amerikanska tjugotalet präglades av optimism och ekonomisk tillväxt. Det löpande bandet, charleston och radioapparater frälste folket. Men det märkte de inte så mycket av i Clover. Bara av beslutet att dela ut gratis cigaretter till militären. Det säkrade tobaksodlingen. Även om småbruk som deras ändå hade svårt att få det att gå ihop.

Henrietta och David växte upp under långa arbetsamma dagar. De skötte djuren, majsplanteringen och grönsakerna. De sov och lekte tillsammans. Och så småningom fick de också fem barn tillsammans. Det första när Henrietta var fjorton år. Ännu fanns det inga tecken på att Henriettas öde på något sätt skulle skilja sig från sina likars.

Det som skulle göra Henrietta Lacks namn världsberömt och vända upp och ner på familjens tillvaro börjar som en liten smärtande knöl i underlivet. Det var efter att Henrietta fått sitt fjärde barn, Deborah, som hon först berättade för sina kusiner Sadie och Margaret att hon kände något inuti sig som gjorde ont när hon hade samlag. Henrietta var säker på att något var fel, men hon gjorde inget åt det, sökte inte läkarhjälp. Istället blev hon gravid igen.

Joseph föddes och Henrietta fyllde trettio. Men knutan i underlivet försvann inte. Istället började den blöda. Och till slut tvingades Henrietta söka hjälp.

Det var tre mil till Johns Hopkins-sjukhuset, men det var det enda större sjukhus som tog emot svarta patienter. Södern lydde ännu under diskriminerande raslagar. Och även om Hopkins tog emot svarta patienter hade de egna avdelningar.

Henriettas journal säger en del om hur långt det var mellan ett arbetarklassliv och vården. Hon hade vägrat operera sin sneda skiljevägg i näsan även om det skulle göra det lättare för henne att andas. Efter provsvar som tydde på både syfilis och gonorré hade hon inte dykt upp för behandling. De sista åren har hon haft vad läkarna kallar ”signifikanta mängder blod i urinen” och tecken på ökad cellaktivitet i livmoderhalsen, men ändå tackat nej till att komma. Sjukhuset var något hon besökte bara om det absolut inte kunde undvikas.

Men nu, den 29 januari 1951, kommer Henrietta i alla fall till läkaren Howard Jones på Johns Hopkins universitetssjukhus. Han undersöker henne och hittar en blåröd tumör på livmoderhalsen. Han tar prover och skickar hem sin patient.

En vecka senare ringer Jones upp och meddelar att det är en elakartad cancertumör. I Jones anteckningar står att han förvånas över att Henrietta förlösts på sjukhuset bara fyra månader tidigare utan att det står något i journalen om något onormalt. Antingen hade läkarna missat den eller också hade den vuxit med en skrämmande hastighet.

Nästa morgon kör David henne tillbaka till Hopkins i Buicken. ”Det är inget allvarligt fel”, sa Henrietta innan hon klev ur. ”Doktorn fixar det.”

Radiumbehandling tillsammans med strålning var den vanliga behandlingsformen för livmoderhalscancer vid den här tiden. Det var också vad Henrietta fick. Radioaktiva radiumstavar placerades i underlivet och fick verka några timmar innan de togs ut igen. Och det var i samband med att den första radiumstaven sattes in som kirurgen också skar bort två bitar av Henrietta Lacks vävnad. En bit från tumören och en bit frisk vävnad. Och när han lämnar proverna till forskningslaboratoriet är det en ren rutinsak.

Men nu tar forskarna över. En av dem är Richard Wesley TeLinde, tidens kanske främste expert på livmoderhalscancer, just inbegripen i en landsomfattande debatt om sjukdomen. För honom är det överhängande att lyckas odla celler från livmoderhalstumörer. Förstås för möjligheten att rädda tusentals kvinnor, men också för chansen att rädda sin egen karriär efter att ha fått sina teorier utskrattade på den senaste kongressen.

Sen är det George Gey och hans hustru Margaret i sjukhusets laboratorium, som i trettio års tid försökt få elakartade cancerceller att överleva och föröka sig i provrörsmiljö. På så sätt hoppas de kunna hitta orsaken till cancer, och i förlängningen – ett botemedel.

Laboratorieassistenten som tar emot Henriettas celler hyser inget större hopp för dem utan äter lugnt sin lunch innan hon tar itu med arbetet. De enträgna försöken att odla mänskliga celler har hittills aldrig lyckats. Men hon lägger dem som vanligt i näringslösning, skriver HeLa på provrören efter patientens namn, och går hem och sover. De första dagarna händer ingenting. Men två dagar efter att Henrietta lämnat sjukhuset finns det som en ring av äggvita i botten på provrören. Nästa dag har antalet celler fördubblats. Efter ytterligare en dag har antalet fyrdubblats. Cellerna fyller allt utrymme hon ger dem. Henrietta Lacks cancerceller fördubblas varje dygn, två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå. Det är ett medicinskt genombrott.

När George Gey vågar lita på att cellerna kommer att överleva berättar han för forskarsamhället att han lyckats. Och när kollegerna ber att få några av de magiskt livskraftiga HeLa-cellerna svarar Gey ja.

Det går en månad. Henrietta är hemma med sin familj och har gott hopp om att bli frisk igen. Men efter en andra radiumbehandling får hon nya blödningar. Då sätter strålbehandlingarna igång. Henrietta blir sämre och sämre.

I början av juni säger hon till läkarna att hon tror att cancern sprider sig, att det känns obehagligt i buken, men skickas hem för att återkomma om en månad. Obehagen utvecklas till värk och ytterligare några veckor senare kan hon knappt gå och inte kissa. När hon röntgas hittar de tumörer på livmodern, njurarna och intill urinröret.

Den 8 augusti, en vecka efter att hon fyllt 31, läggs hon in med 41 graders feber. Hon får petidin, morfin, syntetiskt morfin, alkoholinjektioner i ryggraden. Men inget hjälper Henrietta som utvecklar nya tumörer i lymfkörtlarna, bäckenet, blygdläpparna. Och den 4 oktober 1951 sluter Henrietta ögonen för gott.

Ungefär samtidigt startar exploateringen av hennes celler.

Redan i sextonårsåldern började den nu etablerade vetenskapsjournalisten Rebecka
Skloot intressera sig för upphovet till HeLa-cellerna. Under en föreläsning på college stötte hon på Henrietta Lacks och hennes celler. Då visste hon inte att hon hade klivit rätt in i en av de mest infekterade historierna i den moderna medicinforskningen. Hennes nyfikenhet väcktes av andra saker. Som att cellerna vid det laget hade levt längre utanför Henriettas kropp än i den. Eller att miljoner av dem torde återfinnas frysta i vilket laboratorium man än besöker.

”Henrietta Lacks odödliga liv” tog tio år att skriva. Rebecka Skloot intervjuade familjemedlemmar, forskare, läkare och sociologer. Hon granskade arkiven på sjukhus och tidningar. Hon traskade i Henriettas fotspår och reste på upptäcktsfärd med Henriettas dotter Deborah. Och det blev en bildningsresa i medicinsk forskning, i det amerikanska klassamhällets konsekvenser, i de länge kvardröjande raslagarna. En berättelse om makt och bildningsglapp och människovärde.

Cellodlingarna växer över alla breddar och Gey skickar provrör till allt fler forskare, först med flyg men snart visar det sig att HeLa-cellerna går bra att sända med vanlig post. Allt överlever de.

”Precis som många andra läkare på den tiden använde TeLinde i sin forskning ofta patienter på de allmänna avdelningarna, där de fattiga, icke-betalande patienterna låg”, skriver Rebecka Skloot, ”vanligen utan deras vetskap.”

Flera lagförslag var på väg som sade att man inte fick använda mänskligt material utan att fråga om lov. Efter Nürnbergrättegångarna där nazisternas medicinska övergrepp på minoriteterna avslöjats, hade man fått en ny syn på medicinsk etik. Nürnbergkonventionen inskärpte att ingen ska få utföra forskning eller experiment på en människa utan hennes samtycke, men den förblev en rekommendation och inte en lag. Istället rådde i den amerikanska domstolen rädslan för att den medicinska forskningen skulle kunna hindras om privatpersoner fick inflytande över sina celler.

Trycket på HeLa-cellproduktionen bara ökar. 1951 står världen mitt i den största polioepidemin i historien. Det finns ett vaccin, men det måste testas och bevisas effektivt och säkert innan man kan massvaccinera barn med det.  För att göra det behövde man odlade celler i industriell skala.

Det är det som skapar den första HeLa-fabriken. Tillverkningen startar i ett av de främsta svarta universiteten, Tuskegee och snart arbetar 35 forskare och tekniker med att sända sex biljoner HeLa-celler i veckan till polioforskare i hela USA. Trots det har man celler över och börjar sända HeLa också till andra forskare. Som i sin tur exponerar dem för virus: herpes, mässling, påssjuka och fågelkoppor.

Det blir i HeLa-cellerna som man första gången ser människans kromosomuppsättning. Och genom att odla och klona HeLa lär man sig småningom konsten att isolera stamceller, klona djur och göra provrörsbefruktningar.

Efter ett tag klarar Tuskagee inte längre efterfrågan och det lämnar fältet fritt för den första vinstdrivande cellfabriken, som blir till i en gammal chipsfabrik i Bethesta, Maryland. Frågan om vem som äger cellerna ställs på sin spets. Fast bara i teorin. För Henrietta Lacks familj har ingen aning om att en del av deras hustru och mor lever vidare här.

Inte förrän 1973, när familjen får besök av en bekant från Washington som berättar att han arbetat med Henriettas celler i sjukhusets laboratorium. Beskedet slår ner som en bomb hos familjen Lacks som inte förstår vad de får höra. Henriettas äldste son Lawrence ringer till Johns Hopkins och vill få veta mer om den del av hans mamma som tydligen fortfarande lever. Receptionisten hittar ingen patient med det namnet. Missförstånden hopas. Och barnen tänker på begravningsdagen, då en stormvind drog in över Clover som slog omkull hus och till och med dödade en av kusinerna. ”Det måste ha varit något Henrietta ville säga”.

Men det är inte bara bekanten från Washington som kommer med bud om Henrietta Lacks celler. Snart röjs också Henrietta Lacks namn bland journalister och hennes barn blir hett villebråd för medierna. När mer och mer av historien uppdagas för dem reagerar de olika. Ett par av sönerna blir rasande över att de vita läkarna berikat sig på deras mamma medan de själva inte ens har sjukförsäkring. Alla är skakade av att familjen varken blivit informerad eller tillfrågad.

Henriettas yngsta dotter Deborah blir den som följer med Rebecka Skloot genom hela resan i Henrietta Lacks liv. En resa som ska utveckla dem båda två. För Rebecka slutade den i en bok som gjorde också henne världsberömd. För Deborah slutade den i en försoning med mammans öde och med en lust att gå vidare, studera och lära sig mer.

Men trots att hon är glad att mamman betytt så mycket för mänskligheten så tycker hon att det är konstigt. ”Om ens mammas celler har gjort så mycket för medicinen, hur kan det då komma sej att hennes egen familj inte har råd att gå till doktorn? Det fattar jag inte. Folk har blitt rika tack vare mamma utan att vi ens har visst om det hur dom tar hennes celler, och vi får inte ett nickel.”

Än i dag säljs HeLa-celler, nu för drygt 2 000 kronor provröret. Det går inte att säga hur många av Henriettas celler som lever idag, konstaterar Rebecka Skloot, men hon citerar en forskare som bedömt att om man kunde lägga alla HeLa-celler som någonsin levat på en våg skulle de väga över femtio miljoner ton.

”Jag är rätt säker på att Henrietta”, skriver Rebecka, ”– precis som de flesta andra – skulle bli chockerad över att det nu växer många fler biljoner av hennes celler i laboratorier över hela världen än vad som någonsin fanns i hennes kropp.”

(c) Annika Persson

Fakta

HeLa –cellerna var cancerceller som togs från Henrietta Lacks livmoderhalstumör 1951. De var de första mänskliga cellerna som växte till och förökade sig i laboratoriemiljö, som kunde sändas med post och så småningom tillverkas i industriell skala.

Cellerna har använts för att hitta behandlingar för polio, leukemi, Parkinson. De har flugits ut i rymden och körts i centrifuger. De har korsats med celler från möss och höns. De har lärt forskarna klona och göra provrörsbefruktningar.

På sjuttiotalet upptäcktes att HeLa-celler kontaminerat en stor mängd andra cellodlingar vilket ledde till att man fick göra om en stor del av cellforskningen.

HeLa-cellerna används fortfarande i dag och kostar drygt 2 000 kronor för ett provrör. Familjen har fortfarande inte fått någon del i intäkterna eller någon sjukförsäkring.

Fakta

Henrietta Lacks föddes den 1 augusti 1920 som Loretta Pleasant i Roanoke, Virginia, USA. Hon var ett av tio syskon i en familj som härstammade från slavar. Hon gick sex år i skolan, drev tillsammans med sin man en tobaksodling och fick fem barn.

I slutet av 1950 diagnosticerades hon med livmoderhalscancer. Hon dog i oktober året därpå.

Boken om hennes liv, ”Henrietta Lacks odödliga liv”, är skriven av den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecka Skloot som började intressera sig för kvinnan bakom HeLa-cellerna redan i skolan. När den kom ut i USA tidigare i år klättrade den snabbt på New York Times bästsäljarlista.

Oprah Winfrey producerar nu en teveserie om Henrietta Lacks och hennes världsberömda celler för amerikanska tevekanalen HBO.

(c) Annika Persson

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: