En dag med RUT

Publicerad i DN Söndag i samband med införandet av RUT-avdraget.

Klockan närmar sig åtta och vi letar oss fram genom det enda miljonprogramsområdet i Haninge — Brandbergen. Vi passerar skolan där slöjprydda flickor börjar droppa in tillsammans med killar med stora jeans och vi hittar så småningom rätt bland raderna av vita åttavåningshus.

Vi ska följa med städerskan Helena, städerska, ut på jobb. Hon är en av dem vars liv har förändrats av städreformen den 1 juli, när hushållsnära tjänster blev avdragsgilla i deklarationen. Det har startats massor av nya städbolag. Politikerna har ångat på om svartbranschen som ska bli vit.

Hemma hos Helena är det fullt morgonkaos. Äldste sonen öppnar dörren. Han är bara 13 år men redan längre än vi. Mormor är här, hon har kommit från Polen för att hjälpa till med barnen och hemmet. Fler barn kommer fram och hälsar.

– Okej – nu går vi! Hejdå! Helena vinkar. Klockan är 8.00.

Hon är stressad över att vi ska följa med henne. Hon ska hem till en professorsfamilj i ett radhus i Stuvsta. Fem timmar tar det att stryka, tvätta, städa och bädda om. Efter det ska hon hinna ett hus till, i andra änden av stan.

Stressen ökar eftersom vi inte riktigt förstår varandra. Helena gick bara två månader på svenskundervisning innan hon började jobba, så hon pratar inte så bra.

Familjen kom hit till Haninge för snart tre år sedan. De flyttade från den världsberömda skidorten Zakopane i  södra Polen, precis vid gränsen till Slovakien. Där jobbade Helena som sömmerska på en liten klädfabrik som sydde vinterkläder.

–  Jag skulle mycket hellre jobba som sömmerska. Men det viktigaste är att vi är här. Vi har det mycket bättre i Sverige.  Min syster som jobbar heltid på bank i Polen får knappt över till ett par skor på en månad.  Vi kan köpa skor till alla barnen.

Helenas man jobbar som elektriker i Jordbro, inte så långt från hemmet i Brandbergen. Själv har hon jobbat som svartstäderska hos svenska familjer fram tills i sommar när hon fick sitt första vita jobb. ”Vitt” säger hon, som om svart eller vitt är något man alltid måste lägga till om man pratar om arbete.

När Helena och jag först träffades, hemma hos hennes arbetsgivare Jenny, berättade Jenny om  deras första möte.

– Pensionsgrundande inkomst, var de ord Helena kunde bäst på svenska, sa hon.

Helena nickade. Nej, hon ville verkligen inte jobba svart.

Helena är lite som en reklampelare för reformen. Politikerna har talat sig varma för hur svartmarknaden ska bli vit, och chefer i vita företag har sagt att de ska anställa svarthjälpen nu när marknaden växer. Men när jag ringer runt till städfirmorna i Stockholm får jag en delvis annan bild.

– Nej, det går inte att få svartstädarna att städa vitt, säger en personalchef. De måste ju få en jättehög lön för att det ska motsvara vad de sammanlagt får på svartlönen och sin A-kassa eller om det är sjuklön. Det fungerar inte.

Men står man utanför systemet har man inga förmåner att dryga ut sin osäkra ekonomi med.

Vår städdag börjar med att vi hoppar på fel buss vid Brandbergen centrum. Helena blir ännu mer stressad. Hon har mycket att göra och vi stjäl hela hennes koncentration. Felåkningen tar nästan en halvtimme och när vi äntligen kommer till huset i medelklassidyllen Stuvsta så är klockan redan halv tio.

Helena har sett ängslig ut ett tag när vi kommer fram till det grå radhuset i villaförorten. Hon svettas på trädäcket medan hon fumlar med nycklarna och så störtar hon in genom ytterdörren och dyker på huvudet ner i tvättsäckarna. Tvätten är inte sorterad, det gör Helena själv. Fort in med första maskinen. Jag ser att hon inte har handskar på sig.

På matsalsbordet ligger en lapp från husets fru Lisa till Helena, skriven på svenska, och en liten present, en lyxig tvål. Jag undrar tyst om tvålen ligger där för att Lisa vet att vi ska komma eller om hon brukar ge presenter.

När tvätten är i maskinen och Helena snabbt har bytt om till linne och träningsbyxor börjar städningen på övervåningen. Helena ser sig om i dotterns rum. Hon river ur lakanen ur sängen, går till gästrummet för att plocka nya ur garderoben och så lägger hon dem i sängen utan ett veck. Dammtorkningen tar tid. Skrivbordet är fullt av småsaker, pärlor, lappar, snäckgrejor och Helena skrattar åt det när jag tittar på. Grejer …

– Jag måste städa hela det här rummet först och sen stänga igen hit. Det är för hamstern, hon pekar lite diffust mot golvet. Katten äter upp den annars.

Katten ligger lojt hopkurad på det röda sängöverkastet i gästrummet. Det ser ut som om den redan har ätit hamster.

– Jag kan inte hitta hamstern, ropar Helena.

En svag oro sprider sig medan Helena flyttar möbler hit och dit, våttorkar element, sängkanter, lampor och fönsterkarm. Fortfarande ingen hamster.

Fotografen oroar sig. Hans dotter har också en hamster. Hon skulle dö av sorg om något hände hamstern.

– Mina barn har också hamster, skrattar Helena. Men den är två år nu.

Hamstrar lever bara tre.

Klockan 10 är det dags att angripa tvätthögarna vid strykbrädan.  Helena avbryter sig för att bjuda på kaffe.

– Det är inte alla familjer som frågar om jag vill ha kaffe. Men Lisa gör det.

När vi åkte fel och blev sena föreslog jag att jag skulle hjälpa till att städa. När vi väl är här vågar jag knappt röra mig. Ett privat hem är en underlig arbetsplats.

Många städbolag vill inte ha med hemstädning att göra. När jag gör en rundringning är det snarare regel än undantag. ”Nej, vi tar inte privatkunder” eller ”jobbar du på något företag som vi städar åt?” säger de snabbt i andra luren.

Varför tar ni inte privatkunder?

– Det är för mycket strul.

– Man vet inte om man får betalt för räkningarna.

– Bara tjafs.

– För litet, det är inte lönt.

De som får sina firmor att gå runt med privatstädningar gör det med små marginaler och stora volymer.

Jenny som är Helenas chef startade städfirman Finfina företag i våras. Finfina företag består av Jenny som skaffar kunder, skriver avtal och administrerar verksamheten. Och så Helena som städar. Jenny är en pigg tjej i trettiofemårsåldern, hon påminner lite om Mat-Tina. Hennes ord klingar på liknande skånska. Finfinas kontor är beläget hemma i hennes ljusa funkislägenhet på Gärdet. Det var livspusslet i kombination med avdragsreformen som avgjorde att hon startade.

– Jag gick ner till deltid efter att jag hade blivit mamma, säger Jenny. Men det blev bara värre. Jag förväntades hinna med lika mycket på sex timmar som på åtta. Och när jag fick vara hemma på VAB hopade det sig ännu mer jobb. ”Det är likadant för alla småbarnsföräldrar”, säger de. Men det var ju ingen tröst. Skulle jag bli lyckligare av det?

Kunde inte din man hjälpa till lite mer då?

– Det är ju han som drar in stålarna. Man kan vara idealist till en viss gräns, men när den som tjänar mest är hemma så gräver det stora hål i ekonomin.

Hon tycker att Finfina gjort hennes liv mycket bättre. En vanlig vardag sover Jenny till 7 eller 7.30 när hennes pojkar  väcker henne. Sen gör hon frukost och går till dagis vid 8.30. Hon går hem igen, kollar mejlen, bokar möten, kollar företagets ekonomi, svarar på offerter och frågor. Till lunch är hon klar.

– Jag hinner äntligen bädda sängarna och vattna blommorna. Hemmet är väldigt viktigt för mig, jag är ju här så mycket. Vi har visserligen inte hunnit fixa golvet därute men det är ju alltid något som står på kö. Nu får vi i alla fall ihop vårt livspussel.  Och så hinner jag ta samhällsansvar. Vi har skaffat miljöbil, köper ekologiska varor, vi hinner reflektera.

– Så jag känner att jag gör en insats, dels för mig och min familj, men också för dem som jag anställer. 

I hallen står en kasse med kläder utrensade kläder som Helena ska få. Kanske kan någon av hennes släktingar använda dem.

Men nu är klockan 10 och vi är fortfarande kvar i radhuset i Stuvsta. Helena ligger på alla fyra i badrummet och skurar i kanterna vid det stora jaccuzzibadkaret. I hörnet av karet står en vit orkidé och lutar sig ner. Vi har förstört hennes städdag ordentligt och när jag frågar om hon är trött på oss nu svarar hon jakande. Hon går med på det här för att det kan ge mer jobb. Egentligen kan hon inte börja arbeta på riktigt förrän vi går.

Hur många städar du hos?

– Många. Kanske femtio.

Bland den nya vågens städkunder beställer en hel del städning bara en gång i månaden. De är de sämsta kunderna. Om man städar en gång i veckan kan man hålla en jämn nivå och arbetet blir inte så tungt. Kommer man en gång i månaden har allt hunnit gro igen.

Men de behöver alla kunder de kan få. Ska företaget klara sig så behöver de vara ungefär fem i staben. Som det är nu får Jenny knappt ihop en egen lön. Huvuddelen av pengarna går till Helena och till material.

– Ändå ser man hur massor av de nya företagen tar kanske 150 kronor i timmen för städning. Det går inte ihop. Minst hälften kommer att ha gått i konkurs om ett år, tror Jenny.

Men det är en anställning till på gång. Katerina — en landsmaninna och väninna till Helena.

– Hon har inte arbetstillstånd, så vi ska gå och ansöka tillsammans nästa vecka så att hon får ett komplett personnummer, säger Jenny. 

De fyra sista siffrorna  är nyckeln till Sverige. Med dem kan man söka arbete, bostad, banklån och sjukvård. Utan kan man utnyttjas utan gräns.

Jenny har sett invandrarnas villkor på nära håll. Hennes syster är gift med en man från Kenya. Trots att han är gift här och har barn har det varit svårt för honom att komma in i samhället. Och när en av hans yngre kvinnliga släktingar för ett tag sen fick en biljett till Sverige i present så innebar det inte ett bättre liv.

– Hennes enda möjlighet är att gifta sig, konstaterar Jenny krasst. Hon är här illegalt och har inte ens chans att få ett jobb. Nu jobbar hon svart för ett vitt städbolag och får 50 kronor i timmen.

Jenny lägger till att städbolaget är stort och etablerat och så namnger hon några stora kunder.

– Förmannen hjälpte henne att få ett rum att bo i. När några i familjen kom dit och kollade hur hon hade det, så delade hon ett kyffe med tre killar och sov på en madrass på golvet. Det var katastrof.

– Är man inte EU-medborgare så kan man utnyttjas hur som helst. Trots att hon har släkt här och att hon är ung och arbetsvillig så kan hon inte bli laglig.

Jenny har sina skäl att hjälpa till. Men som hon säger, man kan inte bara vara snäll, man måste vara smart också.

– Så länge jag har Helena så har jag tillgång till bra och pålitlig arbetskraft. Ingen vill förstöra för henne. Hon är en sån som man har respekt för.

Klockan halv elva har Helena hittat hamstern och skiner upp. I en bur på nedervåningen. Puh. Huset skiner mer och mer. Det finns inte en smutsrand på golvlisterna, inte ett tumavtryck på lysknapparna.

Berget av stryktvätt har minskat något när Helenas mobil börjar tokskratta för kanske tionde gången idag. Det är hennes dotter Dominika som fixat ringsignalen.

– Hon är så duktig, pratar jättebra svenska, säger Helena stolt.

Vi har tänkt stanna hela dagen med Helena, men det blir uppenbart att vi inte kan stanna.

– Först när ni går kan jag börja arbeta på riktigt, säger hon.

 

Några dagar senare åker jag hem till Helena. Dominika ska vara med. Hon är den som kan bäst svenska i familjen, och också den som vill flytta tillbaks till Zakopane. Hon var 13 när de lämnade sin hemstad och har fortfarande kontakt med sina kompisar där.

– Allt fler flyttar tillbaka, säger Dominika. Det blir långsamt bättre i Polen. Familjer som bott i USA och andra västländer kommer hem igen nu.

Familjen flyttade så fort Polen blivit EU-land. De var många som lämnade landet då. I Helenas vardagsrum sitter förutom hennes man och dotter och mor och jag, dessutom hennes bror och hans svägerska som är på besök.

Zakopane drabbades av en stor fabriksnedläggning på nittiotalet. Skofabriken sysselsatte 25 000 personer. Helena var en av dem. När nedläggningsbeskedet kom blev alla arbetslösa. Helena fick snabbt ett nytt jobb, men det var inte många förunnat. Hennes man hade svårt med jobb om vintrarna.

Nu har de det bra. Och när jag frågar Helena om hennes framtidsplaner säger hon att det enda hon tänker på är att barnen ska få bra utbildningar. För egen del önskar hon ingenting.

Men skulle du inte kunna starta ett eget städföretag?

– Nej, det vill jag inte. Jag vill inte jobba med pappersarbete och jag kan inte språket tillräckligt bra.

Helenas man lägger sig i. Jo då. Han tänker hjälpa till. Han tittar på mig och ser busig ut, som om det är så det kommer att bli.

På väg hem genom de uppvuxna gångstigarna tänker jag att den här reformen ändrat en del liv. Konjunkturinstitutet har spått 18 000 nya jobb. I bästa fall innebär det tryggare villkor för 18 000 personer. De flesta av dem kommer att vara kvinnor.

För de som reformen verkligen berör är kvinnor.

Jennys liv blev annorlunda. Helenas också. Katerinas kommer förmodligen också att bli det. Och så är det ju kvinnorna som de städar hos som får mera tid. Det är nästan uteslutande kvinnorna som är beställare.

Var är männen? Och när kommer de att vara med?

Vem städar hemma hos dig? Har du städerska? frågar jag Helena innan vi skiljs.

— Ha ha, nej, det har jag inte. Jag städar själv, och så hjälper ju mamma till mycket.

 

(c) Annika Persson

 

 

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: