Efter svårmod kommer häxprocesser

DN 130406 En stor svensk berättare är född. Inte bara enligt DN:s kritiker, som placerar hennes ­”Vägen mot Bålberget” högst på boklistan. SVT:s Kulturnyheterna jämförde Therése Söderlind med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman.

Det börjar med en ”gubbjävel” som sitter och balanserar på en trebent mjölkpall precis där vägen kommer ut ur skogen. Han skrattar och vädrar efter alla landsbygdens dofter. Och så väntar han. På någon att berätta för.

– Ja, det är ju han som ska sitta och minnnas de här händelserna som allting bottnar i, konstaterar författaren Therése Söderlind, som är särskilt stolt över att kallas ”berättare”. Hon gillar den traditionen.

Det Olof minns till slut, mycket ovilligt, är häxprocesserna i Ångermanland 1674-75, då 65 kvinnor dömdes att brännas på bål, för att ha utövat trolldom. Rättegångarna involverade hela samhället, barn och män och kvinnor som vittnade mot sina mödrar, systrar eller döttrar. Själv vittnade Olof mot sin egen mor.

– Först tänker man att det här är en avlägsen och helt annan tid. Men det är bara tio generationer bort. Det var när jag förstod hur nära det var som jag fastnade för den här historien.

Therése Söderlind kommer själv härifrån, och har vänner som släktforskat sig tillbaka. I bygden fick processerna långa spår av skuld, ilska och sorg. Och hon har medvetet arbetat med att få oss att smälta in i omgivningen.

– Ofta skildras den här tiden med ett stort avstånd, tycker jag. Men jag skriver i jagform, och då måste jag gå in i de här personerna. Då kan jag inte börja förklara tidens bristande hygien — för den upplevde ju inte de som levde då. För dem var det bara normalt. Man måste skriva utifrån att deras vardag är självklar.

Samma dag som jag pratar med Therése Söderlind berättar Svenska Dagbladet om pågående häxjakter på flera ställen i världen. En tjugoårig flicka har nyligen tillfångatagits och lynchats, anklagad för häxkonst, i Papua Nya Guinea, utan att polisen ingripit.

I sextonhundratalets Sverige anklagades man för samröre med Satan. Och prästerna satt inte precis på de anklagades bänk.

– Nej, det var hårda tider. Man hade svältvintrar, skördar slog fel och folk dog. Då vill man  en enkel förklaring och en syndabock. Folk förändras inte så mycket över tiden. Vi vill att det ska finnas en förklaring. Det vill vi fortfarande.

 Hon jämför med dagens ekonomiska kris i Europa. Hur vi söker enkla svar, ett exempel är den växande nationalismen.

– Men det kanske inte är så lättlöst. Man kanske måste ha de här cyklerna.

Romanens perspektiv växlar mellan tre tidsplan. Sextonhundratalet, 1970-talet och vår tid. De knyts ihop genom Veronica, en av huvudpersonerna, som är tonåring 1970 och börjar söka efter Olofs och hans mor Malins historia.

Therése Söderlind är hela tiden på jakt efter hur tidens tro påverkar människorna som lever i den. I nutidsperspektivet handlar det delvis om synen på barn och familj.

– Att ha barn eller inte är fortfarande ett laddat ämne. Att inte kunna få barn eller att välja bort barn, som Veronica gör, är tabubelagt. Jag fick själv barn sent och hann känna på de där kommentarerna om barnlöshet.

– Sen drabbas kvinnor fortfarande av mäns övermakt. Den kampen måste fortfarande föras, även om det är bättre idag. Den som har möjlighet att styrkemässigt sätta sig över en annan kommer att göra det. Och så fogar sig de andra.

Det finns en ödesbestämdhet som ligger över mänskligheten hos Therése Söderlind. Något evigt hos dem, som bara uttrycker sig på olika sätt under olika villkor. Och som lätt leder till undergång. I hennes första roman, ”Norrlands svårmod”, går en familj under. I den andra går en hel bygd under.

Vad ska gå under i nästa?

– Jag tror inte det kommer att växa på det sättet. Jag är intresserad av människors relationer, som ju aldrig är smidiga. När de raseras, vilket de ju gör för alla någon gång. Efter fyrtio tycker jag det händer något i våra samtal. Man berättar sådant man inte berättat innan. Om misslyckanden, familjetragedier. När man ser att livet är ändligt kanske behovet av att dölja saker krymper.

 

Fakta/Therése Söderlind

Född: 1965

Bor: I Uppsala, men har växt upp i Ångermanland.

Familj: Man och tre barn.

Aktuell: Med romanen ”Vägen mot Bålberget”.

Tidigare böcker: ”Norrlands svårmod” 2010.

Just nu: Har påsklov i Paris med barnen och skriver en novell för Sveriges Radio.

 

(c) Annika Persson

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: