”Älskarinnor får skylla sig själva”

Amelia, nov -14. Ester Nilsson är tillbaka. Vår tids kvinnliga superantihjälte tar sig an kärleken igen – den här gången som den andra kvinnan. Och precis som i Augustbelönade ”Egenmäktigt förfarande” står hon ständigt beredd att kasta fram en ny välvillig tolkning i varje läge där det går henne emot.

När vi möter Ester Nilsson igen är hon trettiosju år, ”den ålder då man blir äldre av att fylla år”. Fem år har gått sedan hon avslutade sin envetna uppvaktning av den måttligt intresserade konstnären Hugo Rask i förra romanen. I den nya vänder hon istället sina heta blickar mot den gifte skådespelaren Olof Sten.

Författaren Lena Andersson tyckte det behövdes en bok om otrohet, ur älskarinnans perspektiv, förklarar hon när vi träffas i förlagshuset på Karlavägen i Stockholm inför boksläppet.

– Älskarinnans roll är sällan belyst inifrån, utan nästan alltid ur familjens synvinkel. Man pratar inte om hur hon upplever det. Man konstaterar bara att om den som valt att engagera sig i en upptagen part får skylla sig själv.

Redan efter det första mötet med Olof Sten känner Ester ”en bekant fladdrande rörelse inombords” som hon inte har ”en tanke på att hejda.” Och bara en månad senare, på sidan 16, konstaterar hon att det inte råder någon tvekan om att Olofs äktenskap är på väg att upplösas. ”Det var bara att vänta.”

Eftersom romanen är nyutkommen avslöjar vi inte hur det går. Antyder bara att den är 367 sidor lång.

Ester Nilsson är på, hårt, redan från start. Efter bara någon dejt säger hon till Olof Sten att hon vill dela sitt liv med honom. Han invänder att hon inte känner honom. Men även om invändningen gör henne lite generad, beslutar hon att inte backa. ”Tillräckligt för att veta”, säger hon istället medan mannen mittemot nervöst river sönder sin servett. ”Och snart känner jag dig bättre.”

— Många skulle ge upp mycket tidigare. De skulle inte höra av sig igen efter sommaren, Men Ester har inget att förlora, förklarar Lena Andersson.

”Vera varnade henne för tilltaget. Det var Olof som måste ta kontakten efter sommaren, annars var det inget värt och hon fick inget veta. Det hade Vera rätt i, tänkte Ester och tog kontakt ändå, för hon stod inte ut med tomheten som hans frånvaro utgjorde i hennes liv, i synnerhet som hon inte trodde att den motsvarade hans innersta vilja.”

Vad är det för fel på Ester?

– Det är svårt att sätta fingret på, men jag tror att hon frågade Hugo Rask i något skede i förra boken och att han då svarade att hon går på för hårt.

Själv tänker Lena Andersson att det handlar om Esters uppfattning om tillvaron. Övertygelsen om att männen helt enkelt har fel om de inte bejakar henne.

– Om de har öppnat den där första dörren, alltså. För gör de inte det så låter hon dem vara. Men hon förstår inte deras ambivalens. För hon har inte den förmågan. Hon kan inte förstå varför de ringer och träffar henne om de inte vill ha henne fullt ut, och det kan man säga är en defekt.

Hon verkar inte ha lärt sig ett dugg av sina erfarenheter?

– Nej, hon tänker istället att en vacker dag kommer det att funka. Sen har hon ett problem till, att hon inte bara kan rycka på axlarna och gå därifrån.

Lena Andersson tycker att hennes romanfigur Ester Nilsson borde återvända till den franske filosofen Jean-Paul Sartre. Han säger nämligen att det människor gör är det de vill.

— Om hon hade lyssnat på det så hade hon kunnat få lite ro. Men eftersom hon inte tror att männen vill det de gör så måste hon fråga en gång till.

Hur mycket av dig själv finns det i Ester Nilsson?

– Ester Nilsson är en fiktiv figur och som sådan lever hon sitt eget liv. Men all fiktion bygger på observationer från verkligheten så hon har fått låna känslor och tankar från lite här och där, antingen sådant jag känt och tänkt eller sådant som jag delgetts av människor jag mött genom livet och som jag diskuterat den här typen av problem med. Jag förstår henne väldigt väl och kan tyvärr inte säga att jag skulle handla annorlunda än hon.

Gensvaret på förra romanen om Ester, ”Egenmäktigt förfarande” har varit enormt och Lena kommer just från en signering i Oslo. Som vanligt kom det fram läsare och antydde med bara några få ord att de var Estrar själva. En av dem viskade att hon ”hållit på i fyra år”.

– Jag frågade om hon hade slutat hoppas nu. Hon svarade att hon försöker, berättar Lena Andersson med något systerligt vänligt i blicken.

En annan hade läst boken efter att hon blivit dumpad av en dejt.

– Hon fångades av de där raderna på slutet om att det bara är den försmådda som har behov av att prata efteråt. Så hon skickade aldrig det sista sms:et.

För Lena Andersson är de reaktionerna fantastiska. De är kvittot på att hon har nått fram och gjort sig förstådd. Det går också att mäta. Första upplagan trycktes i 4 000 exemplar. Nu har den sålt i 175 000.

– Jag tror att den fyllde en lucka och ett behov. Det är sällan vi får höra historier om människor som satsar och förlorar, som inte belönas på slutet. Ester gör saker som ses som skamliga eller i vart fall pinsamma. Och hon fortsätter bortom vad de flesta gör. Det kanske har gett upprättelse åt dem som försökt tränga bort liknande handlingar ur det aktiva minnet, men även en irriterad fascination åt dem som fördömer beteendet både i verkligheten och i fiktionen.

Det handlar också om de könsroller som inte riktigt har utvecklats i takt med tiden och därför skaver mot oss själva allt mer. Det är inte bara Ester som upplever dem.

– Ester tror att könsrollerna inte gäller henne. Men för att det ska funka så måste hon träffa någon som inte heller bryr sig om dem.

Tyvärr träffar hon rätt patriarkala män, konstaterar Lena Andersson.

– Och när hon då inte beter sig ”rätt” skickas motstridiga signaler till männens hjärnor som gör att det blir kaos. Hon blir något tredje och de förstår inte hur de ska behandla henne.

Och det är så klart Ester Nilsson som är förloraren. Det är hon som får lida. Samtidigt är det ett förbjudet lidande. Precis som ingen tycker synd om någon som hängt efter en ointresserad man till tidens slut, så tycker ingen synd om en älskarinna som inte lyckas bräda hustrun. Familjen skyddar sig, männen skyddar varandra. Men ingen skyddar Ester Nilsson.

Hur kommer det sig att Ester har så lite nytta av sin hjärna trots att hon tänker och analyserar så mycket? Har den ingen funktion i kärleken?

– Hjärnan? Jo, jag tror att den till en viss gräns är lite attraktiv för den andre. Det är den hon använder till att få motparten intresserad. Samtidigt är den ett hinder. Hugo Rask upplever att ”det är som att prata med en kille” när han pratar med Ester. Det spär på förvirringen om hur hon ska behandlas.

Är du rädd att du bara kommer bli ihågkommen för Ester nu och i evighet? Att du har skapat ett monster sådär som Tove Jansson beklagade att ingen såg hennes konst för bara Mumintroll?

– Nej! Jag har gjort mitt yttersta rent konstnärligt i de här böckerna. Jag undrar snarare vad jag gjorde för fel med de andra. Det talas så lite om kärlek på riktigt och på allvar.

– Och förresten har jag blivit rätt uppskattad för mina politiskfilosofiska analyser också!

 

 Fakta/Lena Andersson

Född: 1970

Bor: I Tensta

Yrke: Författare och krönikör

Familj: Sambo

Läser: ”Vårt matematiska universum” av Max Tegmark

Framtiden för kärleken: ”På sikt befriad från könsroller. På lång sikt.”

Fem bästa kärleksfilmerna:

  • Mitt Afrika, 1985
  • Spetsknypplerskan, 1977
  • Törnfåglarna (tv-serie), 1983
  • En alldeles särskild dag, 1977
  • Breezy – fri som kärleken, 1973

 

 (c) Annika Persson

 

 

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: