De 5 000 mest slukade sidorna

Dagens Nyheter 060513. På bästsäjarlistorna kan man månad för månad se vad svenska folket läser. Annika Persson sträckläser de tio böckerna som toppar listan i maj och blir deppig över att det finns så mycket oro som tycks behöva få utlopp.

Det är ett ganska knäppt företag att läsa hela bästsäljarlistan. Varför ska man göra det? Det är väl ändå inte så folk läser? Nej, det är det inte, men listan är en mätare på vad vi sätter i oss för litteratur i det här landet. Den retar också gallfeber på dem som inte gillar kommersialiseringen av bokbranschen.

Redan vid första steget ut på uppdraget möter jag den värderingen. Expediten i bokhandeln säger att deras kunder inte precis köper bästsäljare. Fast han tillfogar snällt att det är ju bra att läsa brett. Han ville inte peka ut mig som en med dålig smak.

Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler, som för fem år sedan utvecklade vår samlade svenska topplista, läser själv sällan böcker som ligger på listan.

– Jag hittar mina böcker på annat håll. Jag är mer elitist.

Jag tvingas börja i den här konflikten.

Det är den som Margaret Atwood refererar till i sin bok om skrivande ”Att förhandla med de döda”. Hon besöker Paris och hamnar i samtal med en intellektuell. Med rösten full av förakt säger han: ”Är det sant att ni skriver bästsäljare?”

Atwood biter av: ”Inte avsiktligt.”

Bästsäljare är nämligen traditionellt inga ”bra” böcker.

Jag frågar Håkan Nesser om han är en bästsäljarförfattare.

– Nja, jag vill inte kalla mig det. För mig har det en negativ klang, dumt nog. Det är väl något elitistiskt skit man har kvar. Samtidigt är det bra om folk köper mina böcker.

Men ursäkta, det här är ett kvasiproblem, tänker kanske du. Jo, fast i så fall ett utbrett kvasiproblem. I USA skrev man för några år sedan med krigsrubriker om att författaren Jonathan Franzen påtalat att det kanske inte var så bra för hans bok ”Tillrättalägganden” att den fick epitetet ”Oprah’s choice” nystämplat på hela upplagan, sedan han valts ut till megastjärnans populära tv-bokklubb. Det kunde sända ”fel” signaler till läsaren. Oprah straffade ut honom med att vägra ha med honom i sitt program.

Litteraturkritikern Laura Miller konstaterade i Salon.com att Franzens misstag inte gjordes i ett vakuum. ”Amerikas bokkultur tycks bestå av två förbittrade läger som kurar i var sin rävlya och då och då kastar en handgranat mot de andra medan de klagar över sin belägenhet.” Ena sidan lider av föraktet mot deras bästsäljande böcker, den and­ra sidan bär självutplånande den litterära facklan, försmådda av den vulgära massan som föredrar medel­måttighet.

Första svenska handgranaten kastade Björn Ranelid i Expressen när han sa att en miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund och att han inte var säker på att det var bättre att läsa henne än att inte läsa alls.

Med deckarexplosionen och förlagens ökade marknadsföringssatsningar inträdde nämligen skiktningen också på allvar i den svenska litteraturen. Tidigare hämtades bästsäljarna från den anglosaxiska världen i form av Jackie Collins och Stephen King. Nu heter de Kajsa Inge­marsson och Karin Wahlberg.

Jan Guillou gick till Liza Marklunds försvar i Aftonbladet med en rasande attack mot snobbismen: ”Storhetsvansinniga producenter av obegriplig experimentprosa tycker det är orättvist mot dem själva att det förledda folket läser begripliga böcker i stället för sådana böcker som kräver en hel yrkesgrupp av experter som kan tala om för folket vad som egentligen står i de obegripliga böckerna.”

Ändå lämnades Björn Ranelid nästan ensam i det storhetsvansinniga laget. Till och med DN:s kultur­chef Maria Schottenius kallade honom pappskalle.

Nåja. Med mina egna fördomsfulla uppfattningar delar jag sedan raskt upp den olästa listan i tre högar. Khemiri, Claudel och Foer i kategorin oavsiktliga bästsäljarböcker, Lindell, Nesser, Jansson, Wahlberg, McCall Smith och McNab avsiktliga, Alfvén mitt emellan.

Sedan läser jag dem. Allihop. Det är ett grannlaga arbete och det första jag kan konstatera är att alla böckerna är fullt begripliga. Möjligen inte Johathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”, det tar gans­ka lång tid för mig att fatta vem som skriver vilka brev och hur alla hänger ihop. Men det ger sig så småningom. Man kan tryggt lita på författaren.

Allihop är också rätt samhällstillvända. Författarna är engagerade i aktuella debattämnen, från fågelinfluensan hos Anna Jansson, via klottret hos Unni Lindell, till dokusåpornas hänsynslösa rovdrift hos Håkan Nesser. Åttiotalets navelskåderi syns knappt till.

Men sammantaget gör de mig lite deppig. Jag tittar på bokhögen med samma känsla som när jag gick ut från årets utställning med samtida svenska konstnärer på Moderna museet. Med en lite ledsen känsla av att folk nog inte har det så bra just nu.

På Moderna var det UNA-bombaren, äldrevården, folkpartiet på tyska – och på de plakat som skulle kunna bära hopp och visioner stod det ingenting. I bokhögen har människorna förlorat sina mammor, pappor, levt i dysfunktionella kärlekslösa familjer, skadat sina barn och inte talat med varandra. Folk är drabbade, lika meningslöst och ensamt som de förorättade i kvällspressen, vars ansikten konstnären Magnus Bärtås samlat i sitt bidrag till Modernautställningen.

Vad betyder det att sju av tio listböcker är spänningsromaner? När jag har funderat en lång stund över varför vi så gärna vill bli skrämda så går det upp ett ljus. Det handlar förstås inte om rädsla utan om oro. Var fjärde svensk kvinna lider av oro och ångest, enligt Folkhälsoinstitutet. Och precis som tidningsbranschen vet hur man ska leva gott på den oron, så vet också bokbranschen numera det.

Den här malande oron som folk bär varenda dag, för att det ska hända barnen något, för att mannen ska vara otrogen, för att den globala konkurrensen ska lämna dem utan arbete, den får sin ka­tharsis här.

Det kommer något otäckt farande utifrån. En anomali! Hos halva listan, Wahlberg, Jansson, McCall Smith, Lindell, McNab, är liksom den vanliga verkligheten normal, hyfsat god och förväntad. Men så kommer fasan. Hos Anna Jansson kommer en vitryss med virus. Hos Karin Wahlberg en helknäpp psykopat. Hos McCall Smith en konkurrerande detektivbyrå. Så, storyn i gång.

Jag är snart beredd att ge Stig Larsson rätt i att han förmodligen kan hålla handen över en bok och avgöra dess konstnärliga kvaliteter. För här skils de böcker åt som jag själv fördomsfullt kallat de oavsiktliga bästsäljarna från dem avsiktliga. Kritikerfavoriterna från de som inte recenseras. De skrämmer oss inte med monstret utanför, utan med de hjälplösa förövarna inuti.

Philippe Claudels mörkt groteska kammarspel ”Grå själar” (som i och för sig kallas deckare på marknaden) utspelar sig under första världskriget. Brutaliteten finns där, kriget rasar precis bakom kullen. Ändå är det vardagens brutaliteter i den förskonade byn han berättar om. Gungflyet under den förespeglade ordningen.

Hos Foer kommer, den 11 september, terrorister farande rakt in i de två tvillingtornen och har ihjäl huvudpersonens far och tusentals andra människor. Men hos Foer är det inte terroristerna som är anomalin. De är förvånansvärt onämnda. Anomalierna är de som finns där hela tiden, i familjen, i fastigheten, i språket, i de otaliga personer med namnet Black som han ger sig ut för att besöka för att hitta svaret på gåtan om sin far.

I mötet med Khemiris gäckande fadersgestalt ser jag plötsligt också hur låsta folk är i de andra böckerna. Hur svårt det är för dem att röra sig i sina tunga identiteter. Fadern i Khemiris roman är rörlig och det känns överraskande oväntat. Klass-
orörligheten, arvedelens tyngd plötsligt bortlyft när han härmar karriär. Tar namn och strategi från Sveriges meste fotoikon och affärerna går som smort. Khemiris fader har inte bara humor. Han har också en övertygelse om att han är en individ som visserligen befinner sig under omständigheter, men som inte helt utgörs av dem. Ett humanistiskt hopp.

”Jag vill skriva böcker som förmår skilja utsida från insida”, säger en av personerna i Foers bok. Och det är en sann konst att skilja individen från identiteten.

Bara en av böckerna på bästsäljarlistan är egentligen riktigt dålig (”Pojksoldaten” av Andy McNab). De andra är alla välskrivna, genomarbetade, driver berättandet framåt. Väcker intresse. Knappt hälften ger mer än en känsloutlevelse. Och frågar man vad som sällan skildras är svaret enkelt: uppfinningar, humor, skapande. Allvaret vilar tungt över minst fem tusen sidor.

Huvuddelen av spänningsromanerna ger mig precis samma bild av världen som de bredaste massmedierna, de upprörda samtalen om Bobby, löpsedlarna om hemska sjukdomar som 100 000 svenskar inte vet att de lider av. Mer av samma. Och i likartade former. Se förs­ta­meningarna här under. Skickligt hopkomna, modellerade för att utlösa mina känslor.

Det finns i och för sig hybrider. Håkan Nessers Barbarottiroman startar med den obligatoriska genredeckaröppningen: klockslag, plats och person. Men sedan vecklar den ut sig som en stor svensk samtidsroman. Lite som just Jonathan Franzens ”Tillrättalägganden”. Det skär och skaver i ett unikt familjedrama ända fram till sidan 184. Då kommer polisen. Och det blir som det brukar bli när polisen kommer. ”Freeze.” Rörelsen stannar. Kaoset stagas upp med ordentliga reglar och en person som kan stå för en fast punkt. Som om det fanns en.

I umgänget med litteratur och författare har jag närt en teori. Den går ungefär ut på att personer som är alltför trevliga och alltför lätt gör sig förstådda i det vardagliga livet inte skriver så bra böcker. Och jag har tänkt att det hänger ihop med att det inte är lika akut för dem att göra sig förstådda. Jag vet inte om det är sant.

Utifrån maj månads bästsäljarlista år 2006 ser det i alla fall ut som om det är huvudpersonerna som inte är ett med sina roller som gör en roman värd att spara. Åtmin­stone för den läsare som vill se, hellre än spegla sig.

Text och copyright: Annika Persson

 

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: