Kvinnorna på Fogelstad

Nu kommer årets tredje bok om kvinnornas intåg i den högre utbildningen i Sverige. Ulrika Knutson skriver lättsamt och roande om tio halvkända kvinnor som drev en folkhögskola på tjugotalet. Hur viktiga var de egentligen?

Det händer faktiskt på riktigt. Min manliga kompis med doktorsgrad frågar så när jag berättar om Ulrika Knutsons kommande bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor”. ”Visst, visst”, säger han när jag försöker förklara hur härligt det är att få nya kvinnliga förebilder. ”Men hur viktiga var de? Egentligen?”

_ Vad är det för dumheter? ropar Ulrika Knutson roat. Det är en underbar fråga. Hur pass stor betydelse hade de — egentligen?

Boken som skulle ha kommit ut redan i våras handlar om kretsen kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Ulrika Knutson har valt att närma sig tio kvinnor: två svenska riksdagsledamöter, en sovjetisk minister, tre författare, en läkare, en religionspsykolog, en pedagog och en konstnär som alla är knutna till skolan och tidskriften ”Tidevarvet”.

Här finns kända namn som Alexandra Kollontay och Elin Wägner, men också doldisar som läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin och kritikern och författaren Klara Johansson.

Det går dessvärre inte att återge Knutsons tvåtimmarsföreläsning om vikten av vars och ens värv. Men den börjar med Klara Johanson.

_ Klara Johanson har stor betydelse egentligen. För den gruppen lyhörda tidningsläsare som får sin näring och sitt livsmod av god stilistik och skärpta tankar var hon en av de små stora. Hon var kritikens Vilhelm Ekelund. Fast med humor. Och vem frågar hur pass viktig Vilhelm Ekelund var, egentligen? Löjligt, skulle jag vilja säga.

Ulrika Knutson viftar argt med kryckorna över köksbordet. Hon har opererat höften, men låter sig inte nedslås.

Boken om Fogelstadskvinnorna började i en önskan att skriva om Klara Johanson. Hon har varit Knutsons litterära följeslagare ända sedan studietiden.

_ Jag tycker att hon är så rolig. Hennes röst har en klangbotten i mig. Hon skuttar mellan melankoli och lättsinne, och mellan allvar och gyckel.

Men flera av rösterna är viktiga.

_ Dit hör Emilia Fogelklou, som var mycket viktig egentligen. I de kvinnohistoriska samlingarna finns hundratals läsarbrev angående hennes självbiografiska äktenskapsskildring ”Arnold”. Hon var den första som studerade och lyfte fram Heliga Birgitta och hon var vår första religionspsykolog. En annan som jag tycker om är pedagogen och skolans rektor Honorine Hermelin. Och absolut Siri Derkert som konstnär. Hennes plats i den moderna svenska konsten är självklar idag. Men hon visar sig också vara en lysande skribent i sina dagböcker. De är rent litterära texter, hennes beskrivningar av tanterna på Fogelstad. (Tanterna på Fogelstad är också allesammans med i Siri Derkerts utsmyckning av Östermalms Torgs t-banestation.)

Och tillsammans utgör kvinnorna en viktig bit av modernitetens historia.

_ De här kvinnorna verkar i en brytningstid. De står med ena benet i ett urgammalt samhälle. Medvetna om det ska de sedan skapa nya sätt att leva, i allt från det sociala till det politiska och det erotiska.

Vad de gjorde var att driva demokrati frågor på hög nivå, genom sin folkhögskola Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad och genom sin radikala veckotidning ”Tidevarvet”. Radikalitet genomsyrade allt deras arbete. De flesta var liberala, några kommunister, alla var pacifister, några sovjetbenägna. Flera av dem levde lesbiskt, andra gifte sig. De levde intensivt och ställde de avgörande frågorna. Från ”Hur håller man demokratin levande?” till ”Vad är meningen med livet?”

”Kvinnor på gränsen till genombrott” kommer i ett stim av uppmärksamhet åt kvinnornas intåg i den högre utbildningen och i den demokratiska processen. I somras kom antologin ”Förbjuden frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år”. Och i vintras lade Hanna Markusson Winkvist fram avhandlingen ”Som isolerade öar. De lagerkransade kvinnorna och akademin under 1900-talets första hälft”.

I Sverige fick kvinnor rösträtt 1921. Elisabeth Tamm, lantbrukare på Fogelstad, blev invald i riksdagen redan året därpå. ”Om det skall märkas att kvinnorna kommit in i samhällslivet, måste de bli många och kunniga”, konstaterade hon och öppnade sin gård för Kvinnliga medborgarskolan. Det var inte glamourösare än så.

Honorine Hermelin blev skolans modernistiskt drivna rektor. Ny var inte bara tanken att man skulle lära av varandra, att läraren skulle träda tillbaka. Hermelin drev också en mycket medveten och för sin tid närmast stötande klassblandning.

_ Man måste stryka under detta, säger Knutson. Det här var tjugotal. Tanken att blanda arbetarkvinnor, borgarfruar, läkare och lärarinnor i samma sovsalar mötte skepsis från båda håll. Det var mycket avancerat.

För kursdeltagarna var skolan en plats att hämta kunskaper om internationell politik, om sociala frågor och barnuppfostran och filosofi.

_ Procentuellt sett var det många av kursdeltagarna som sedan blev opinionsbildare. Som riksdagsmän och kommunalpolitiker, som lärare, insändarskribenter och föreningsmänniskor.

Men också för föreläsarna, för läkaren Ada Nilsson, ryska ambassadören Alexandra Kollontay, riksdagsmannen Kerstin Hesselgren och författarna Emilia Fogelklou och Elin Wägner blev skolan en injektion.

_ För där är det inte bara att sitta i kretsen av de redan frälsta spjutspetsarna, utan där blir frågorna verkliga, säger Ulrika Knutson. Där handlar det om liv och död, om hur kvinnornas förhållanden kan förbättras, men också om hur man som individ ska reda sig i en förvirrad värld: Djupa existentiella frågeställningar som vi alla har. Och jag tycker att jag märker på de här durkdrivna aktivisterna att mötet med kursdeltagarna ger dem själva så mycket.

Men vad ska vi ha dem till idag?

_ Uppmuntran, livsmod, svarar Ulrika Knutson utan att tveka.

_ Jag åtar mig inte att säga ”titta på deras briljanta analyser — använd dem, titta på deras program — använd det”. För det tror jag är svårt. Men man kan ha dem som sällskap eller som en spark i baken. Själv använder jag dem friskt som andlig vägledning, för kärleksrecept och för skratt. Jag tycker att de är kul.

 

Text och copyright: Annika Persson

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: