Med mediet som motstånd

13 Maj

Allt om tidskrifter, maj 2015. Första gången allmänheten hörde talas om Daniel Poohl var 2001. Han var tjugo år gammal och medlem i Nationaldemokraterna. Betrodd av den högsta ledningen hade han fått i uppdrag att göra en propagandafilm för det högerextrema partiet. Men i själva verket wallraffade han för den antifascistiska tidskriften Expo och efter varje inspelningsdag gick han till deras redaktion och kopierade över materialet. Resultatet blev en stor granskning, och en dokumentär som sändes i TV3:s program Folkhemmet.

Fjorton år har gått sedan dess och i dag är Daniel Poohl VD för stiftelsen Expo, chefredaktör och ansvarig utgivare. När han började var Expo en tidning. Idag är det en kunskapsorganisation som vilar lika tungt på föreläsningar och undervisning och som vill ta sig ännu närmare centrum in i kunskapshubben om de rasideologiska grupperna. Både han och hans medarbetare är flitigt anlitade föreläsare. Idag är Daniel Poohl på väg till Polishögskolan för att prata hatbrott.

– Sätt dig ner så länge. Jag ska bara försöka få tag i ett usb-minne, säger chefredaktören medan han jagar fram genom de ljusa rummen där ett drygt tiotal medarbetare är sysselsatta i möten och framför datorerna.

Medelåldern på redaktionen är relativt låg, kring trettio. Daniel Poohl passar in nånstans i mitten. Ser ut som en sån där duktig kille: prydligt men inte pråligt klädd i skjorta och chinos, vanlig men välklippt killfrisyr och dito ansat cityskägg.

Dagens föreläsning är en han upprepar varje termin. Men den måste uppdateras, för varje gång har hatbrotten blivit fler.

– Det roligaste med att föreläsa är när det uppstår möten med åhörarna, när de ställer spännande frågor eller det uppstår diskussioner.

När usb-minnesfrågan löst sig hoppar vi in i en taxi och Poohl glufsar i sig en Big mac i baksätet medan han berättar om en föreläsning där hela lokalen var fylld av nazister. Jag frågar vad han gjorde då. Om han anpassade sig.

– Tvärtom. Jag bredde på lite extra. De var ju där för att markera sin närvaro, som en maktdemonstration. Men det var ju ändå jag som stod på scenen. Det säger också något om maktförhållandet.

Sådana situationer skrämmer honom sällan, men ”det kan vara viktigt att säkerställa att man kan ta sig därifrån på ett säkert sätt”.

Men Daniel Poohl vill inte prata om de hot han utsätts för eller de säkerhetsåtgärder som vidtas. Även om fler och fler har börjat berätta om hot, så har det under lång tid varit en vedertagen uppfattning att om man talar om dem, så ökar de. Och Expo och des medarbetare har varit rejält utsatta genom åren. När tidningens första nummer skulle komma ut bombhotades tryckeriet som tryckte tidningen. Skyltfönster slogs sönder hos butiker som sålde den.

– Det har alltid varit en del av de här gruppernas själva livsluft att utöva påtryckningar, med dolda eller öppna hot. Att försöka få människor att till exempel skriva på ett annat sätt. Det är så här de rasideologiska grupperna jobbar. Det som har hänt på senare år är att det har blivit mycket lättare.

Den stora förändringen, menar Daniel Poohl, är internet.

– Nätet gör att det finns en mycket bättre infrastruktur för att hota och trakassera människor. Tidigare var det både jobbigt och krångligt. I dag hade de inte behövt hota vårt tryckeri. Det är bara att släcka ner hemsidan.

Men det är inte bara lättare att utsätta andra, utan det är också lättare att upptäcka hoten och trakasserierna mot en själv. Det är bara att googla sitt namn. Och för många har hoten mot demokratin blivit allt mer påtagliga, inte minst i mediesektorn. Enligt Journalistförbundets senaste undersökning har fyra av tio journalister utsatts för kränkningar,  påtryckningar eller trakasserier under de senaste fem åren. En av fyra har låtit bli att skriva om ämnen som en följd.

Som ett svar har nye rikspolischefen Dan Eliasson inrättat tre nya polisenheter med uppgift att motverka hoten mot demokratin. Det handlar om attacker på religiösa och etniska minoriteter, på politiker, tidningsredaktioner och konstnärer. Och i dag är polishögskolans aula full med ett hundratal studenter som kanske en dag blir dem som ska göra jobbet. När Daniel Poohl vänder sig till publiken är han noga med att påpeka att det inte bara är i de högerextrema grupperna som gärningsmännen finns. Men att det är dem han bevakar, så det är dem han kan berätta om.

Poohl utvecklar vit makt-ideologin, visar hur kriminaliteten i gängen ser ut, diskuterar polisens roll när partier som Svenskarnas parti demonstrerar. Hur polisen visserligen måste se till demonstrationsrätten, men samtidigt måste ingripa om personer i den tillståndsgivna demonstrationen begår brott.

– Ibland är det svårt att känna sig trygg som journalist. Polisen måste skydda dem som bevakar demonstrationerna också.

Frågorna är få. Men pennorna raspar i anteckningsblocken.

När Expo startades i mitten av nittiotalet var det som svar på en våg av högerextremt våld. Lasermannen härjade i Stockholm och en rad mord med rasideologiska motiv begicks. Tidningens första nummer gick igenom morden.

– Dagstidningarna hade redan rapporterat om dem. Men vad Expo gjorde var att samla dem och visa på mönstret. Och det är väl själva kärnan i den journalistik vi sysslar med. Att våra läsare ska fatta hur pusslet sitter ihop. Vi vill ge sammanhangen mellan nyhetspuckarna.

En roll som kanske är viktigare än någonsin idag.

– Fast från vårt håll märker vi ju framför allt att det är fler som skriver om de här frågorna. Förr var vi relativt ensamma.

När andra specialtidningar kan göra sina skribenter till specialister i de breda medierna så får Expo istället konkurrens.

– Det gör oss på ett sätt mer relevanta, konstaterar Poohl. Vi erbjuder en fördjupning i frågor som många är engagerade i. Och det behövs. Alla skriver inte utifrån stora kunskaper eller en god analys. Alltför ofta blir Sverigedemokraterna ett slagträ i debatten bara. En Svarte Petter som det gäller att lägga i någon annans knä.

Tidningen växer i alla fall, får fler prenumeranter för varje nummer. Och när jag frågar hur länge Expo kommer att finnas i papper så svarar Daniel Poohl att han inte ser något slut på det. I stället ser han papperstidningen som en affärsmodell som faktiskt fungerar. Expo lever på sina utbildningar, sin tidning och till skillnad från många andra – på donationer.

– Men det går precis runt och vi är i konstant behov av nya gåvor för att vi ska kunna fortsätta som idag.

Ett välkommet tillskott väntar. Tjugofem förlag runtom i västvärlden avvaktar just nu leveransen av manuset till den fjärde Millenniumdeckaren, fortsättningen på Stieg Larssons succétrilogi, och Expo är lovade en del av royaltyn. Larsson var nämligen en av dem som grundade stiftelsen Expo och var också chefredaktör och VD från 1999 till 2004, då han gick bort.

Det nya numret av Expo är förföriskt vackert. På omslaget lutar sig Sverigedemokraternas Mattias Karlsson över mikrofonen. Han är klädd i mörk kostym, ser mer ut som en Hollywoodskådis mot en Marimekkovägg än en politisk gruppledare mot en vägg av partilogotyper. Den gula signalfärgen i Expologgan och huvudpuffen är perfekt avvägd mot det grå.

– Det har varit väldigt viktigt för oss att tidningen är snygg. Vi jobbar mycket med bilder, både för kraften i det sättet att berätta och för att lätta upp de ofta tunga ämnena och texterna. Vi vill vara lättillgängliga. Locka läsarna att inte bara ställa oss i bokhyllan som referens utan också ha med oss i väskan.

Strategiskt väntar en stor omgörning av tidningen, som ska bli ännu mer lättillgänglig. Samtidigt som Daniel Poohl och hans kolleger funderar över hur de kan göra sig till ett ännu mer centralt nav i kunskapsindustrin kring de rasideologiska grupperna.

– Jag tror att insamling av data och kunskap hamnar i centrum. Vi kommer att jobba ännu mer med databasjournalistik och hitta samband, det som kallas ”big data”, än vad vi gör idag. Men för att göra det tror jag vi kommer att agera inte bara i Sverige utan även internationellt. Vi funderar på om vi kan ge ut Expo i andra länder. Det finns en massa journalister ute i Europa som gör fantastiska saker om de här ämnena och det är klart att det är en lockande tanke att kunna samla dem. Men det är ju ett jävla projekt. Fast det blir en logisk konsekvens av tanken att de här frågorna inte bara är frågor för Sverige utan också för Europa och även längre ut än så.

Inuti det senaste numret presenteras Expos senaste årsrapport, Intolerans 14, av aktiviteten i de rasideologiska grupperna. Rapporten visar att propagandaspridning, manifestationer och sociala aktiviteter ökat. En anmärkningsvärd ökning ser man i kategorin ”kampförberedande”  som innefattar fysisk träning och självförsvar. Här har aktiviteterna mer än tredubblats och enligt Expo handlar det främst om att Svenska motståndsrörelsen genomfört kampsportsträning för sina aktivister.

Ni vet, de som gjorde Kärrtorp känt i hela världen.

 

Daniel Poohl

Yrke: Journalist.

Ålder: 33.

Familj: Ja.

Bor: I Stockholm.

Kort cv: Utbildad på Värnpliktsnytt. Gick sedan till Expo där han frilansat sedan 2001 och varit anställd sedan 2006.

Böcker: ”Som om vi hade glömt”, roman 2013. ”Ut ur skuggan: en kritisk granskning av Sverigedemokraterna”, reportagebok tillsammans med Mikael Ekman 2010.

Mål: ”Att det jag gör förändrar saker i den riktning som jag önskar. Mot ett samhälle där vi kan leva tillsammans.”

Om tio år: ”Vem vet? En sak vet jag bara. Jag kommer att ha köpt en stuga där jag kan sitta och skriva. Det är ett mål. Förutsatt att jag lever då.”

 

Text och copyright: Annika Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: