Ständigt i rörelse

10 Okt

Dagens Nyheter 2009-10-17. Olga Tokarczuk är besatt av rörelser och gränser. Kanske för att hon i ungdomen satt instängd i det kommunistiska Polen. När det här porträttet skrevs var hon aktuell med romanen ”Löparna”. I dag, den 10 oktober 2019 har hon fått Nobelpriset i litteratur. För 2018.

– När vi lämnade Wroclaw i morse för att resa hit till Stockholm regnade det. Och den där starka känslan infann sig redan när jag ringde taxin. Så fort jag är på väg någon annanstans är det som om jag slappnar av.

Olga Tokarczuk har kommit till Stockholm för att uppträda på Internationell författarscen på Kulturhuset, och för att presentera sin sjätte roman ”Löparna”. Hon gillar inte precis att marknadsföra sig (”jag är blyg”), själva resandet ger henne mer.

– Det kanske har med min familj att göra. Mina farföräldrar tvingades lämna Galicien och bosätta sig i västra Polen efter kriget. Och de rotade sig aldrig. Det förlorade paradiset var ständigt närvarande. Eller också beror det på att jag fortfarande minns hur det var under kommunisttiden. Vi fick inte ha pass. Vi satt totalt instängda, som i en bur.

Tokarczuks genombrottsroman ”Natthus, daghus” handlade om gränser. ”Löparna” tar i stället rörelsen som sitt tema. Romanen är döpt efter en rysk sekt med uppfattningen att alla fasta samhällsstrukturer är styrda av Antikrist och att det enda sättet att undkomma är att ständigt befinna sig i rörelse. Att leva och dö som en främling.

– De var emot allt som fixerar dig. Som pinkoder, eller mantalsskrivning. Jag vet inte om sekten lever kvar, men nutida människor lever ju så här. Och utför en massa moderna pilgrimsfärder, som att se Louvren i Paris.

Rastlösheten verkar inbyggd i författaren. Men för några år sedan bestämde hon sig för att försöka rota sig. Hon köpte ett hus i byn Nowa Ruda, i det bergiga Sudetområdet i södra Polen. I själva verket sticker regionen ut som en vårta in i Tjeckien. Olga Tukarczuk ritar på mitt anteckningsblock.

– Sudet har varit tyskt och tjeckiskt, men egentligen aldrig polskt. Vi fick det efter andra världskriget. Men det var ingen som trodde att vi skulle få behålla det, så ingenting har gjorts här. Man har inte renoverat några hus, inte byggt. Inte investerat i någonting överhuvudtaget.

Varför ville du bo just där?

– För att det var så vackert.

Är det som att resa?

– Ja, nästan. Om jag nu skulle försöka rota mig är det ju lättare att rota sig på en plats som känns tillfällig i sig själv.

När hon har skrivit har hon försökt ta reda på om det över huvud taget finns något som är stabilt i ett människoliv. Och det enda hon hittade var kroppen.

I ”Löparna” försöker vetenskapsmännen fullända konsten att för­eviga människokroppen. Men är det någon poäng med att spara döda kroppar?

– Ja! Det är en gammal dröm. Själen har varit odödlig, kroppen tillfällig. Nu när folk inte är reli­giösa längre blir det ännu viktigare. När man inte ens tror på själen. Se på hur plastikkirurgin ökar. Och så försöker man plastinera kroppen.

Plastinera kroppen? Ja, inspirationen har hon hittat hos den polske anatomen van Hagens. Hans utställningar har inte visats i Sverige, men han arbetar med döda kroppar, på gränsen mellan anatomi och konst. De visas, utan hud, i olika positioner, som skateboardåkare eller diskuskastare.

Jag kommer mig inte för att fråga vad Olga Tokarczuk själv tycker. Hon verkar inte göra det själv heller. I stället tittar hon intresserat på hur andra reagerar.

– I Polen får man inte visa hans utställningar, det är förbjudet av religiösa skäl. Folk har protesterat mot hans verk på flera ställen. Dels för att han bryter tabun. Dels för det sätt han skaffar sig kroppar. Han har bland annat köpt döda från Kina.

Tokarczuks översättare Jan Henrik Swahn pekar ut en nyckelscen från hennes genombrottsroman ”Daghus, natthus”.

– Det är en scen där den polska polisen hittar en död kropp alldeles vid den tjeckiska gränsen. De tycker det är jobbigt, så de rullar över den på andra sidan. När sedan den tjeckiska polisen kommer så gör de likadant, de rullar över den till Polen.

I dag är gränserna inom Europa helt oviktiga, konstaterar Tokar­czuk. Där idkas ingen handel, där är dött. Att energin i stället finns vid EU:s yttre gräns blev tydligt när hon nyligen reste i Ukraina och gjorde research för sin nya bok.

– Gränsen mellan Ukraina och Polen präglas av evighetslånga köer. Ukrainarna måste ha visa, men det får de inte. Och de kan inte ens få turistvisum för alla vet ju att de kommer för att arbeta. Det är fruktansvärt.

– Vi är tillbaka i buren även om den är större och lyxigare. Och nu handlar det om att stänga ute och inte stänga inne.

(c) Annika Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: