Norska Ingvild Rishöi tar sig rätten att ge röst åt underklassen

 

Svenska dagbladet 2019-12-07. Hon har fått fler litterära priser än hon har gett ut böcker. Med norska Ingvild Rishøi sägs klasskildringen i Skandinavien ha fått en ny HC Andersen, men alla anser inte att akademikerdottern har rätt att ge röst åt underklassen.

Tjugo, trettio hängivna bokläsare har samlats i den lilla bokhandeln på Södermalm i Stockholm. En norsk, hittills rätt okänd novellförfattare, Ingvild Rishøi, är kvällens gäst och moderatorn vill prata om novellens magi: skillnaden mellan all information i hela världen och den yttepyttelilla som ges i novelltexten.

Det serveras vin och salta pinnar och många som är här har kommit för klassperspektivets skull. För att Ingvild Rishøi, akademikerdottern från Oslo, skriver om underklassen utan att göra den mindre intelligent än någon annan.

Den senaste boken”Vinternoveller”, den första som har översatts till svenska, inleds med berättelsen om en mamma och en dotter. Man kommer rakt in i den: ”Alexa kissar på sig när vi kommer till Linderud”. Så börjar det. En mamma och ett barn. Barnet har kissat på sig. Och de behöver gå en bit. Mamman vill inte lägga pengar på att åka fem hållplatser med bussen. Det är kallt och barnet går med benen vitt isär. En tiggare sträcker fram handen.

Som många av hennes texter började den med att Rishøi tjuvlyssnade på okända människor. Ingvild stod i ett provrum och i hytten intill satte en mamma på sin dotter nya trosor. Men i novellen har mamman inte råd att köpa de där trosorna. De kostar 49 kronor. Och det finns inga till nedsatt pris.

Ingvild Rishøi är klädd i svart blus och grå långbyxor. Lite höjd på klackarna, men inget smink. Håret är långt och ostajlat. Hon luktar självförtroende.

Räknat i svenska försäljningssiffror är hon inte särskilt stor. Nystartade Flo förlag, som har köpt rättigheterna till hennes hyllade bok, har knappt funnits ett år. Förlagets båda ägare är här i kväll. Den ena, som själv har översatt två av de tre novellerna, inleder samtalet med att glädjas åt försäljningssiffrorna. 2 500 exemplar. Det är inte direkt Knausgårdnivå.

Men kritikerkåren älskar Ingvild Rishøi. När hon debuterade med novellsamlingen ”La stå” 2007 var de norska kritikerna eniga om att det här var en ny, egen och fantastisk berättarröst. Författaren Jan Kjaerstad skrev till exempel att Ari Behn hade fått sex av sex i betyg för sin novelldebut. Men för Ingvild Rishøi ville han höja. NRK:s recensent tänker sig novellerna som en uppdaterad vuxenversion av HC Andersens sagor.

I dag har hon tre novellsamlingar och två barnböcker bakom sig. Därtill sex litterära priser. Bland annat Bragepriset, som är Norges motsvarighet till det svenska Augustpriset. Och det norska Kritikerpriset. Och PO Enquists pris. Dagen när vi träffar henne ska hon få ännu ett: Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. Priset delas mellan författare och översättare, så Ingvild får dela med sin förläggare Nils Sundberg och med förre Grantaredaktören Stephen Farran-Lee som översatte den första novellen till tidskriften 2013.

Ingvild Rishøi skriver långsamt, säger hon. De tre berättelserna i ”Vinternoveller” kom till en om året. Tre noveller på lika många år. Det är inte det att hon inte skriver mer. Det gör hon. Massor. Varje gång hon startar ett novellbygge ser hon framför sig hur texten liksom ska omfatta hela världen och bli det ultimata mästerverket – och så skriver hon. Hundratals sidor. Som inte kommer med.

– Sen skrapar jag liksom fram novellen som finns där inuti. Hittar det som är bra. Lite här, lite där. Jag skriver ut sidorna, brer ut dem på golvet och klipper ut en rad eller en scen med sax, flyttar den till olika ställen tills den passar.

Det är tur att det blir uppmärksammat, det som blir. Novellen hon läser ur ikväll heter ”Vi kan inte hjälpa alla” och är blott 28 sidor lång.

”Jag hörde henne på bokmässan,” säger en kvinna som står intill mig. ”Det var ett seminarium om klass, och hon lyfts ju upp som klasskildrare, men själv tycker hon inte alls att det är det hon skriver om.”

Hennes svenske författarkollega Stefan Lindberg, som ställer frågorna på scen, säger att en av de speciella sakerna i Rishøis texter är att de som behöver hjälp också själva hjälper andra. Som mamman i den första novellen. Hon klarar knappt av att ta sig och sin dotter hem, ändå ger hon pengar till en tiggare. Eller tonårsdottern i den sista novellen, som försöker hjälpa sina yngre syskon.

När Lindberg själv skriver om människor ”som är där nere”, säger han, har han svårt att göra dem tillräckligt komplexa. Varför kan hon det?

Rishøi tycker inte att hennes novellpersoner är annorlunda än någon annan. Hon verkar inte riktigt förstå frågorna kring hur hon vet hur de utsatta tänker.

– Många säger att jag skriver om en klass som inte är min. Men jag känner inte så. Jag tycker att de har helt vanliga liv. Här är det en mamma som inte räcker till för sitt barn. Det är universellt. Det är lika svårt för den här mamman som för mig eller för kungen. I en annan novell är de pressade för att mamman i familjen är sjuk. Psykisk sjukdom finns ju i alla samhällsklasser. Och den gör lika ont i dem alla.

Sen är ju Ingvild Rishøi författare. Och då ingår det att göra livet jobbigare för gestalterna. Se till att de saknar pengar, att någon tar det lilla de har, att det finns ett fruset barn som lider av konsekvenserna.

– Men alltså, det här med att den som behöver hjälp också hjälper andra. Så är det ju alltid. Man sitter där och syr namnlappar både i sin pappas och i sina barns kläder. Ingen går runt och är en klippa hela livet.

Är det en bra tid att vara författare?

– Ja. I Norge är det bra. Nu. Ibland tänker jag på hur det hade varit om jag hade varit fyrtio år på femtiotalet. Hur jag hade varit som besatt av att stryka gardiner och stå i tvättstugan och mangla. Jag är en sådan som kan göra vad som helst för att göra grannarna nöjda.

Nu har hon i stället möjlighet att göra precis det hon vill. Skriva.

– Min mormor var också bra på att skriva men när skulle hon göra det? Hon var ju tvungen att ta hand om huset och barnen medan morfar skulle jobba ute i världen.

Det som gör det lite svårt nu är möjligen internet, och sociala medier. Ingvild Rishøi för en ständig kamp mot en längtan att kolla om någon har skrivit något om henne. Hon är plågsamt medveten om det oproportionerligt stora koncentrationstapp som följer ifall hon lyder impulsen. Därför har hon ingen smarttelefon och använder varken Facebook, Twitter eller Instagram. Dessutom har hon installerat en internetblockerare på datorn som hon har på mellan klockan åtta och två. Då kan hon varken mejla eller surfa.

– Mina kompisar skrattar åt att jag betalar för att slippa något som jag har betalt för att få, internet. Men jag har inte så mycket självdisciplin. Vet du vad jag gör? Spotify funkar ändå, och då surfar jag på Spotify! Och läser om olika band. Du förstår vilken junkie jag är?

Vi sitter på hennes hotellrum i Stockholm. Det är några timmar kvar till prisutdelningen ska börja. Några kompisar från Oslo ska komma förbi så vi hajar båda till när det knackar på dörren, men det är städpersonalen. Ingvild Rishøi säger att de inte behöver städa i dag.

 

FAKTA: Ingvild Rishøi

Ålder: 41.

Bor: I Oslo.

Yrke: Författare och journalist. Driver den sporadiskt utkommande tidskriften Avsagd hagle (Avsågad hagelbössa) och skriver en intervjuspalt om naturfrågor i den norska affärstidningen Dagens Næringsliv.

Aktuell: Med novellsamlingen Vinternoveller och som mottagare av Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris.

Tidigare böcker (för vuxna): ”La stå” 2007, ”Historien om Fru Berg”, 2011 och ”Vinternoveller”, 2014.

Andra meriter: Har precis fått ett deltidsjobb som troll på en friluftsskola. Ska födas om och om igen ur ett trollägg i skogen.

Hoppas på: ”Att vi på ett eller annat sätt ska kunna lösa klimatfrågan. Tycker att opinionen har ändrats något till det bättre det senaste året.”

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: