Suzanne Brøgger

Foto: Cato Lein

2008-03-15.I sin nya bok skildrar Suzanne Brøgger en bys förvandling från lantbrukssamhälle till shoppingparadis. DN:s Annika Persson åkte till Västsjälland och talade rikedomsrevolution, fetmaepidemi och skrivande med den danska författaren.

Vi har åkt åtskilliga kilometer längs en smal och skumpig landsväg. Fram till några hus som ligger utslängda vid ett vägskäl.

Där ligger det. Huset där Suzanne Brøgger skrivit alla sina böcker, alltifrån debuten med Fräls oss ifrån kärleken 1976, via klassiker som Crème Fraîche och Ja , till släktbiografin Jadekatten och mer meditativa böcker som Torkväder .

Här har inga journalister fått klampa omkring förut, de offentliga besöken har dirigerats till enrumslägenheten i Köpenhamn.

Suzanne Brøggers nya bok Sølve – en plats i Danmark handlar om den här platsen. Om den lilla byn. Om mossen där författarinnan tar sina dagliga promenader. Och så om de människor som levt och verkat där genom tiderna. Som kristnats, demokratiserats och slutligen varit med i den stora rikedoms­revolutionen – globaliseringen.

En rätt lång stund är den tråkig att läsa. Kanske för att Väst­själlands historia är ganska trist och för att de som befolkar den är alldagliga. Dessutom känns författaren lite trött. Och det är inte tröttheten som fått kvinnor i hela Norden att rusa till bokhandeln för att köpa böcker. Men efter halva piggar den på sig. Och jag är ändå lite nyfiken på vad hon håller på med här ute. Och vad hon egentligen vill med Sølve-boken.

Väl inne på gården, under carporten, står en slank mansfigur med lite deprimerad hållning blickstilla. Jag mäter honom med blicken medan jag parkerar. Kalla kårar längs ryggraden. Han är lite lik Suzanne Brøgger.

-Ha ha ha, det är min man, skrattar författarinnan som klivit ut genom dörren på framsidan. Blev du rädd? Han har faktiskt blivit polisanmäld en gång för att han stod där.

Ja, det är alltså inte hennes riktige man, utan en Madame Tussauds-variant av honom. Han ser ut som en sjuttiotals-intellektuell med beige manchesterkavaj och bruna skor.

Suzanne Brøgger verkar må oförskämt bra. Hennes ögon ser ­flickigt nyfikna ut i blåsten över den bruna åkern när vi traskar längs lands­vägen för att få några bilder där man ser att jorden är rund. Hon berättar om sin bok.

-Boken om Sølve är en månskensbok, om ett skugglandskap, ett imaginärt ställe som inte finns på kartan, men som funnits i min hjärna i många år. Jag försöker bevittna övergången mellan två kulturer, från lantbrukssamhälle till globalisering. Det fanns en gång ett lantbrukssamhälle, det finns inte längre. Det fanns en gång en by, den finns inte längre. Vad fick vi i stället? Köpcentrum. Jag ser globaliseringen som en rikedomsrevolution där det handlar om att bli rik och omsätta mycket pengar. Därför använder folk väldigt mycket tid till att köpa saker.

Men det är väl ändå många som inte deltar?

-Jag tror alla deltar, lite. Man ser inte några uppror, någon kritik eller något avståndstagande. För alla vill ju köpa ett eller annat. Och det finns erbjudanden i alla prisklasser. Systemet är både totalitärt och helt fritt samtidigt.

Men – jag tänker på grannen mitt emot det Brøggerska huset, han med den halvrenoverade fasaden och de skitiga fönstren. Längre kommer man knappt från bilden av konsumtionskulturen. Han köper väl inte så mycket?

-Jo då, han både köper och säljer … du kan köpa allt hos honom. Narkotika … oxstek … gamla båtar, begagnade campingvagnar med inspärrade hundar i.

Hundarna på andra sidan skäller medan Suzanne Brøgger grubblar över vad som händer med mänskligheten på lite längre sikt om den bara lever för att shoppa.

-Människor har förstås alltid varit inställda på det materiella. Det har handlat om att överleva. Men nu har vi tagit ett steg längre. Vi arbetar inte för brödet längre. Nu arbetar vi med siktet inställt på våra extra behov.

Och sedan låter Suzanne Brøgger plötsligt så där helt otänkbart överklassig.

-Du vet, frisören ska till Tibet och slaktaren ska till Thailand och bonden här nere hade också varit på safari i Sydafrika och bodde på samma hotell som vi. Sådan är den nya världen!

I sin egen bransch ser hon också inkomstklyftorna öka. Danmarks mest framgångsrike bildkonstnär tjänar hundra gånger så mycket som deras mest framgångsrike kompositör, konstaterar hon. Och på samma sätt tjänar deckar­författarna enorma summor medan poeterna inte klarar sig.

-De unga pratar om förlorarna. Att det gäller att till varje pris inte höra till förlorarna. Första gångerna jag hörde talas om det blev jag chockerad, men samtidigt är det en rätt precis beskrivning av verkligheten. Och om man ändå blir förlorare gäller det att dölja det.

Själv känner hon sig numera som en del av rikedomskulturen. När hon först kom hit var hon fattig och överlevde tack vare kredit i handelsboden.

Vad är det för skillnad på att vara fattig nu och när du var det på sextio- och sjuttiotalet?

-Då var det ju ingen skam förbunden med fattigdom. Då blev fattigdomen närmast fetischiserad som något romantiskt och de intellektuella identifierade sig med arbetarklassen i hopp om att den skulle vara fattig nog att göra revolution. Hippierna åkte till Afghanistan och levde på en sten och det var idealet. I dag kan man tvärtom säga att det finns ingen skam förbunden med rikedom. Den visas fram med all önskvärd tydlighet och man konkurrerar om den helt öppet. Och det går i alla fall emot de gamla borgerliga idealen.

Var du socialist på sextiotalet?

-Nej, jag har aldrig varit något som slutar på -ist.

Men feminist har du väl ändå varit?

-Ja, feminist är jag då och då, minst några gånger i veckan. Men jag har aldrig varit med i rörelsen. Jag har varit på ett rödstrumpemöte. Och mina böcker blev ju utskällda av feministerna. De tyckte jag var för borgerlig.

-Men i dag kan jag gott bli lite socialistisk. För nu är det ingen som vill vara det. I dag saknas det helt ett offentligt samtal som tar upp kritiska frågor. Det är en allvarlig brist i ett samhälle som vi kallar demokrati.

I Sverige pratar man mycket om tystnaden i Danmark.

-Jag vet, och vi försöker, mina kolleger och jag. Vi skriver krönikor och uttalar oss stup i ett. Men vi talar för döva öron. Vi lever i en populistisk tid och det betyder tyvärr att om du har bättre utbildning eller kallas intellektuell så är du dömd på förhand.

Hon ser med oro på hur populismen växer i hela den västliga världen. Och på hur Danmark blivit extremt högerradikalt . Hon menar att det är en generationsfråga.

-De unga vill bekriga islam och vara korsriddare och de orkar inte höra på oss gamla som kallas pladderhumanister och politiskt korrekta. Vi har fått ett klimat där intellektuell analys är bannlyst och där magkänslan har blivit det nya politiska credot.

I boken påpekar hon på flera ställen upprört att bildningen inte längre tillerkänns något värde. Men samtidigt får ju mycket fler människor tillgång till utbildning i dag. Hur går det ihop?

-Jo, men i stället för det borgerliga bildningsidealet har vi fått ett vetenskapssamhälle. Det är en del av rikedomsrevolutionen. Man kräver att människor sugs upp i den tekniska revolutionen. Också här produceras förlorare som aldrig kommer in i några sammanhang och som aldrig kan bli något annat än konsumenter.

-Jag tror att man ser protesten i fetmaepidemin. Du kan se den på kroppen. När man blir så stor att man inte kan sitta på en buss eller på ett flyg och man till och med riskerar sitt eget liv. Och det är ju mest de fattiga som blir så tjocka. Vetenskapsrevolutionen har den skuggsidan och det är på ett sätt den jag lever i här. För den här regionen är en sådan som inte riktigt kan hänga med i revolutionens krav.

Jag ser mig omkring i rummet där vi sitter och där finns inte en enda sladd. Den tekniska revolutionen är långt borta. Men det finns desto mer bladguld och divaner av sandfärgade rep och textilier. Ett par hörlurar ligger förstås på en silverbricka på soffbordet. Men där det brukar sitta små högtalarklumpar sitter det i stället två snurriga snäckor att sätta för öronen.

-De där använder jag stup i ett. Man kan ju höra evigheten i dem, säger Suzanne Brøgger nöjt.

Allting ser nästan likadant ut på bilderna som hon plockar fram från sin första tid i huset. Författaren själv ser likadan ut, iklädd en lång päls och med sjalett runt huvudet. Och i Sølve-boken blandas episoder från flera århundraden följdriktigt samman. Suzanne Brøgger säger att hon bedriver ett slags skywalking , där allt äger rum samtidigt. Också vardagslivet är misstänkt likt sig genom de dryga fyrtio åren.

-Ja, jag lever mycket strukturerat och ritualiserat. När jag kom hit kände jag mig som en Pippi Långstrump. Med total frihet. Men så upptäcker man att den friheten är belastande. Man kan inte varje dag uppfinna livet på nytt. När man vill koncentrera sig på skapande som ju i sig är kaotiskt så behöver man en grundordning. Och jag kom att leva med ritualer som fortfarande är kvar.

Vilka då?

-Jag försöker att varje dag göra något med händerna: handarbeta, spela piano eller måla akvareller. Och så gör jag något med fötterna: dansar eller gör träningsrörelser, går i mossen eller cyklar på vägen. Jag sjunger varje dag. Skriver gör jag på morgonen. First things first, det har jag lärt mig av Karen Blixen. Av Hemingway har jag lärt mig att skriva en bestämd tid varje dag. Och att sluta när det går bra.

Men vänta nu? Cykla på vägen? Gå i mossen? Vart tog den där förföriska Br ø ggerska livslusten vägen? Som gav läsarna lust att flyga och dansa och resa och bejaka allt som ville komma till dem?

Hon hänvisar till livskänslan igen när jag frågar om hon känner skuld gentemot dem som blir besvikna på henne som guru. Maria Sveland, till exempel, i Bitterfittan . Hon känner ingen skuld. Möjligen för att hon förför läsarna att tro att de kan följa henne, men då måste hon ju känna skuld för att hon är författare över huvud taget. Och det verkar överdrivet.

-Men jag har tänkt på en sak med trilogin ( Crème Fraîche , Ja och Transparance ). Att allting har blivit precis tvärtom. Crème Fraîche , livslustens sjuttiotalsevangelium, mynnar ut i något som blir till aids, så att döden kommer in och kastar en slagskugga över evangeliet.

-Ja skrevs mot bakgrund av skräcken för ett atomkrig på åttiotalet. Men det har också blivit fel för atomkriget kom inte.

-Transparance från nittio­talet behandlar frågan om identitet, det traumatiska med identitetens skröplighet. Och den slutar med att en man kommer och räddar kvinnan och så slutar alltihop i idyll. Men ingen människa har ju blivit räddad ur identitetshelvetet. Det har bara blivit värre, med internet där alla stjäl allas och ingen kan göra något åt det. Och samlivets idyll är ju både paradis och helvete, men det är ju inte någon räddning. Så alla mina böcker är fel.

Suzanne Brøgger är dessutom fortfarande lika skeptisk mot äktenskapet i sin senaste bok. Trots att hon själv är så gräsligt lycklig i det.

-Ja – ha ha ha – och det är min man också. Alltså, det är ett mirakel.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: