De egyptiska kvinnornas kamp har bara börjat

”Det är inte Mubarak som är vår största fiende. Det är ni”, säger den egyptiska feministen Nawal El Saadawi och viftar med en H&M-påse. ”Kvinnorna i textilfabrikerna svälter fortfarande.” Den egyptiska revolutionen är långtifrån över.

Nawal El Saadawi slår trött ut med armarna.
– Så fort jag gör någonting förbjuds det.
Vi sitter i den åttioåriga författarens och feministens vardagsrum, i Shoubra, en av Kairos största stadsdelar. Utanför fönstret flyter Nilen. Åt nordöst fortsätter den bruna stadsbebyggelsen så långt man ser. Det har gått nästan fem månader sen det egyptiska folket störtade president Mubarak. Adrenalinet i samhällskroppen har börjat lägga sig och ersättas av trötthet. Men Saadawi verkar piggare än någonsin.

Revolutionen har förändrat henne, säger hon.
– Jag har blivit en annan. Mer optimistisk, ännu radikalare och mycket yngre.
Första gången jag träffar Nawal El Saadawi är under en intervju i Stockholm. Hon är huvudtalare på internationella bokmässan i Botkyrka, och säger så här om den egyptiska revolutionen:
– Det är inte Mubarak som är vår största fiende. Det är ni.

Nu reser hon sig ur sin vardagsrumsfåtölj och förevisar sin viktigaste souvenir från Sverige, en plastpåse från H&M med röd logga på spräcklig blålila bakgrund.
– Så klart att jag har den kvar. Vad trodde du? Jag är så glad att jag fick den.
För Nawal är H&M en kolonisatör bland andra. Ett av alla varumärken i väst som syr i de egyptiska textilfabrikerna.
– De suger ut oss, säger hon. De betalar ingenting. Kvinnorna jobbar för mindre än två dollar om dagen. För varje krona era företag betalar oss, tjänar de själva tjugo.

Den egyptiska revolten har i Europa beskrivits som en medelklassrevolution, men den bilden delar inte Nawal El Saadawi. För henne handlar kampen om bröd. Om svält. En av fem kvinnor som förvärvsarbetar i Egypten är anställda inom textilindustrin. Och de har bland de lägsta lönerna i landet.
– Jag har sett arbetare i Alexandria som svälter. Regeringen och medierna framställde upproren som om de handlade om ”värdighet”. Bah! Som om det inte fanns något samband mellan bröd och värdighet?

Nawal går till köket för att hämta något att dricka.
– Här! Vill du ha multinationell mangojuice?
Hennes dotter har köpt den, ”ifall det skulle komma journalister”. Själv dricker Nawal bara hemgjord lemonad. Hon är så mycket antikapitalist man kan bli.

Omar, 21, är en av Nawals närmaste medarbetare i den politiska kampen. Han är feminist, liberal, rojalist – och ansvarar för sociala medier i hennes nystartade organisation Egyptian women”s union.
Inte heller han har något vidare förtroende för de utländska företagen.
– Egypten har hög arbetslöshet. Fackföreningar utanför statens kontroll har varit förbjudna. Så företagen behöver varken betala minimilön eller ge några rättigheter.
Han säger att många bara stängde igen när revolutionen kom.
– Men visst. Deras enda uppgift är att leverera vinst. De har inte ens betalt skatt här.
Omar jobbar på Sony Ericsson i Kairo, men liksom många av sina landsmän saknar han anställningskontrakt.
– Vi måste lära oss att kräva vår rätt. Hittills har vi bara lärt oss att säga ”yes sir” och tiga om det blir bråk.

Kairo är en enorm stad med sina över 20 miljoner invånare. Det tar ett par timmar att köra från den ena änden till den andra. Jag bor i området som kallas Downtown, bara ett par kvarter från Tahrirtorget.
Dinas hostel ligger på femte våningen i ett brunt kolonialhus från 1900-talets början. Det är slitet, den stora hissen orkar knappt bära två personer, men i rummen är det nyrenoverat, rent och högt i tak. De stora öppna fönstren får luften att röra sig åtminstone lite grand.
Dina Abou El Soud är den enda kvinnliga hotellägaren i Kairo som själv driver sin verksamhet.
– Många kvinnor äger företag, men det är männen som driver dem. Folk lyssnar inte på kvinnor. Jag har tvingats bli väldigt tuff.

Hon ser tuff ut. Dina tar plats, fast med stor värme. I varje politiskt samtal ingår minst ett skämt och en liten särskilt charmig knix med vänstra ögat som förebådar skrattet. Hon tillhör den inre kretsen både i Nawal El Saadawis kvinno­förbund och i en annan ny gruppbildning, Women”s coalition som består av sjutton olika fria kvinnoorganisationer.
– Jag har aldrig hållit på med politik trots att många av mina vänner är aktivister, säger hon. Jag såg det så här: driva hotell är mitt jobb, driva politik är deras.
Men i dag kallas Dina Abou El Souds hotell för ”Revolutionens hus”. Under demonstrationerna förvandlades det till tillflyktsort, sambandscentral och möteslokal. Dina blev snabbt en centralfigur på torget.
– När det var som mest intensivt var jag på Tahrir från nio på morgonen till tre på natten. Det är där de nya demokratiska organisationerna skapas.

På fredagen gör jag henne sällskap till torget. Redan på ett kvarters avstånd hör vi de megafonförstärkta rösterna skalla mellan fasaderna: ”Militären och folket är ett!”

Överallt har olika organisationer byggt upp podier där de nu står och ropar slagord, möter folk och
delar ut flygblad. Precis intill den militärtrogna demonstrationen står en annan grupp och ropar att militärregimen måste gå. De vill ha en civil övergångsregering. Nu! Så börjar ett tredje gäng gå runt i en rondell. Vad de vill hör vi inte.
Revolutionströjorna, som hänger längs trottoarkanten, förblir osålda. Turisterna har inte hittat tillbaka till Kairo än.
 
En aktivist kommer fram och sjunger:
”Landet brinner,
ögat gråter,
bomber exploderar,
ungdomar dör,
Snälla gud gör oss starka.”

Han har armen i mitella efter strider med polisen.

Stämningen är svår att förstå sig på. Det krävs fingertoppskänsla för att kunna bedöma läget. Besvikelsen över att förändringarna inte sker tillräckligt snabbt gör folk frustrerade. Samtidigt har polisen dragit sig tillbaka.
Om bara en kvart kommer torget att ha förändrats radikalt. En folkhop omringar en kvinnlig reporter. Polisen försöker ingripa, men släpps inte fram. Militären kallas in i stället. De accepteras av åtminstone hälften av befolkningen. Men den general som leder dem tvingas ta skydd i ett intilliggande hus innan den regeringsvänliga hälften ger honom en mänsklig korridor att fly i.
Men ännu är det lugnt. Och jag har redan lämnat torget när det börjar. Det är Dina som berättar om den kvinnliga reporten när vi möts på hotellet.
Kvinnorna i Kairo är oroliga, konstaterar Dina. När revolutionen genomfördes på Tahrirtorget var de lika delaktiga som männen.
– Nu när de demokratiska organisationerna byggs upp är de plötsligt borta. Från början fanns det inte en enda kvinna i kommittén för den nya konstitutionen. Sedan tog de in en. Men vi var inte på torget för att hjälpa männen.
Det finns redan etablerade skämt om vart de tagit vägen. Som de här: ”Var är kvinnorna?” ”På Citystars.” (Ungefär motsvarigheten till Stockholms NK.) eller ”Varför gick kvinnorna ut i demonstrationerna?” ”För att hitta män att gifta sig med.”
Som många kvinnor och sekulära är Dina Abou El Soud orolig över valet som planerats att ske redan i september.
– Valet måste skjutas upp. Vi behöver mer tid. Det är bara militären, muslimska brödraskapet och salafiterna som är beredda. Blir det de som bildar det nya styret så förlorar kvinnorna allt de vunnit under revolutionen, menar hon.

Muslimska brödraskapet och salafiterna uppvaktar redan muftin för att skrota de kvinnorättslagar som den förre diktatorns hustru Suzanne Mubarak instiftade, berättar Dina.
– Just nu är det opportunt att säga att allt Mubarak-stämplat ska bort. När de kom till muftin, den högste religiöse rådgivaren, och ville ha Suzannes lagar ersatta med sharialagar, sa han att de inte behövde oroa sig. Han hade redan utarbetat ett sådant förslag.

 
Att få till en ny konstitution, en sekulär sådan, innan den nya regeringen tillsätts, är därför den kanske viktigaste punkten för de sekulära kvinnoorganisationerna. Annars kan man få en konstitution som bygger på sharia.

Men hur ska de hinna? Egypten har 90 miljoner invånare och nästan ingen har någon demokratisk erfarenhet. Nu måste kvinnorna lära sig att agera politiskt.
– Vi håller på att samla oss här i Kairo. Men vi måste snabbt ut lokalt och engagera kvinnorna också på landsbygden.

 
I sällskapsrummet på Dinas hostel står en whiteboard lutad mot väggen. Hon vänder på den och visar prydliga anteckningar på arabiska. Där är målen för Women”s coalition, uppskrivna efter det senaste mötet.
Det handlar om att stödja kvinnor politiskt. Att få valbara kandidater i varje parti. Att lära kvinnor både hur man ställer upp i val och hur man röstar. Att skapa nya lagar på alla områden där kvinnor diskrimineras. Och sist men inte minst: att dokumentera kvinnornas insatser i revolutionen.
Dina vänder tavlan mot väggen igen.
– Det är för farligt att ha den framme.

Tjugo procent av de förvärvsarbetande kvinnorna i Egypten jobbar inom textilindustrin. Det är Dina som ser till att vi får träffa Fatma Ramadan, en av de statliga inspektörerna i textilfabrikerna. Hon kommer körande från Nildeltat sent en kväll för att delta i en konferens i vårt kvarter.
– Inspektionerna är ett skämt, säger hon snabbt. De har ingen som
helst effekt. Arbetarna här har inga lagstadgade rättigheter. Så om jag inte ska bli tokig måste jag arbeta som aktivist också.
Fatma är trött, det är en tung kropp som reser sig för att rikta om den stora fläkten i ena hörnet för att få lite svalka i det fyrtio­gradiga sovrummet vi fått låna av Dina som intervjurum.
Jag frågar hur läget i fabrikerna är nu.
– Det kokar. Arbetarna väntar på en förändring, men ingenting händer. Av de förbättringar de krävt har det blivit intet. Revolutionen infriade inte förväntningarna.
Också den här helgen strejkar man på flera ställen. Textilarbetarna har bland de lägsta lönerna i landet, motsvarande 800-1 200 kronor i månaden, säger Fatma. I snitt 33 kronor om dagen.
– Ändå jobbar de flesta tolv timmar om dagen, mot de lagstadgade åtta. Samma sak sex dagar i veckan. Många blir inkallade också på fredagen, som är vilodag. Säger de nej får de avdrag på lönen.

Är min skjorta tillverkad här? Den kliar plötsligt lite obehagligt. Vad var det den kostade? 279 kronor? Det är många sömmar. Snörband och krage.
Enligt Fatma är det helt godtyckligt vilka som får sjuk- och olycksfallsförsäkring. Vissa blir kompenserade vid skador, andra inte.
– Det kan vara femhundra arbetare i en fabrik. Tvåhundra försäkras, de andra inte. Det finns ingen förklaring, mer än att det kostar för mycket att ge till fler.
Innan jag reste till Egypten försökte jag ta reda på i vilka fabriker H&M syr. Det visade sig omöjligt, ”av konkurrensskäl”. När jag kommer hem försöker jag igen, men utan resultat. I stället läser jag företagets uppförandekod, alltså en beskrivning av deras etiska åtaganden. Där står att de inte betalar under den lagstadgade minimilönen i landet. Och att de kräver att leverantörerna ska följa de skydds- och hälsoföreskrifter som gäller där.
Men om de lagstadgade villkoren är dåliga då? Det står ingenting om att arbetarna ska ha rätt att organisera sig.

Jag frågar om Fatma Ramadan håller med Nawal El Saadawi; är väst huvudfienden?
– I viss mån. Ni och Mubarak har hjälpts åt för att göra oss till offer för den västerländska rovkapitalismen. På sätt och vis äter ni oss fortfarande.
Hur då?
– Ni vill inte ha miljöförstöring och arbetsskador. Därför låter ni oss göra allt arbete som smutsar ner eller är farligt. Så är systemet uppbyggt.
Händer det att de västerländska företagen ställer några krav på förbättringar?
– Nej, det har jag inte sett.
Skulle det hjälpa om de gjorde det?
– Jag tror inte det. Vi måste kräva våra egna rättigheter.
Hon reflekterar en stund.
– Men det skulle kunna hjälpa med tillfälliga konsumentbojkotter.

Textilarbetarna är för den egyptiska revolutionen lite som polska Solidaritet var för glasnost. Det var i Mahalla i Nildeltat, där de största textilfabrikerna ligger, som man började förstå att det över huvud taget gick att protestera mot Mubarak. Det var här man brände hans bild offentligt första gången 2006.
Kvinnliga arbetare i Misr Spinning and Weaving Company, Egyptens allra största textilfabrik, startade en strejk som kom att omfatta 27 000 anställda. Och protesterna riktade sig inte bara mot landets styre utan också mot deras egna fackföreningar – som kontrollerades av regeringen och ansågs motarbeta de anställdas intressen i stället för tvärtom. Strejken ledde till nya strejker på andra ställen. Någonting hade förändrats.

Egypten är motsägelsefullt. Å ena sidan kan landet frambringa unga män som Omar Ahmed, han som går emot sin konservativa familj och kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter. Landets kan hysa en rabiat feminist som fortfarande lever och skriver, även om hon både tvingats i fängelse och exil under perioder. Det kan också till slut lagstifta om förbud mot kvinnlig omskärelse (2007).
Å andra sidan är det bara tre år sedan barn födda utanför äktenskapet fick rätt att gå i skolan. Och enligt Omar har frågan om kvinnor verkligen bör köra bil, tagits upp igen för första gången på decennier. Den här helgen har det varit en protestmarsch för de 19 unga kvinnor som utsattes för oskuldstester av militären efter en
demonstration i april. Först nu har militären erkänt att kvinnornas berättelser var sanna.

Dina suckar när vi pratar om oskulden. Hon förstår inte hur ett helt samhälle kan vara så upphängt på det. Här måste blodiga lakan fortfarande hängas ut efter bröllopsnatten. Bemedlade unga kvinnor opererar in mödomshinnor. För andra har det under en kort period funnits ”kinesisk mödomshinna” att tillgå, berättar Dina.
– Du vet, ett slags grej fylld med något blodliknande som man tog på sig när man skulle förlora oskulden. De började sälja dem på apoteken här. Det gick skitbra. 70 spänn. Men när stormuftin fick höra talas om den fördömde han den genast, så nu går den inte att få tag i längre.

I Kairos utkanter ligger flera industriområden. Det tar en dryg timme att köra till det närmaste, i 6:e oktoberstaden. På vägen passerar vi ökenområden och byggarbetsplatser. Det byggs konstant. Nu bor en
halv miljon i den nya stadsdelen, men den ska rymma fyra miljoner när den är klar. Vi passerar också flera cementfabriker. Ju strängare utsläppskraven blivit i Europa, desto mer cement tillverkar man i Egypten, berättar fotografen Muhamed Boraie.

Då och då blir vi omkörda av färgglada minibussar. Det är så arbetarna kommer till jobbet. För sju kronor om dagen. Hit går det ingen tunnelbana. Pyramiderna i Giza ligger bara några kilometer bort, men här ligger överallt skräp. Vägen är översvämmad. Vi ser barn som bär på stora sopsäckar i värmen.
– Visst, barnarbete är förbjudet men det är ingen som kollar, förklarar Dina. Vart man än vänder sig ser man barn som jobbar. I snickerier, restauranger, verkstäder och som budbärare.
Det har just stått i tidningarna om en skandalstädning av motorvägen som huvudsakligen sköttes av tioåringar i vuxen­overaller. Barnen bodde nitton stycken i en tvårummare och jobbade skift. Ett av dem dog på vägen.

Höga murar löper kring flera av de byggnader där man färgar, skär och syr. Men vissa har små butiker på framsidan där man kan köpa kläder från den egna tillverkningen. De flesta verkar sy för flera varumärken. Men de stora exportvolymerna till våra västerländska varumärken sys i fabrikerna i Nildeltat, i Mahalla och Alexandria.
Vi åker vidare till H&M:s butik i Kairos största shopping­galleria Citystars. Den ligger i Heliopolis, en av de rikaste stadsdelarna, och innan vi får köra ner i garaget omringas bilen av tre säkerhetsvakter som begär att vi ska öppna bakluckan.
– Så här är det jämt, säger Muhamed. När demonstrationerna tog fart i januari kommenderade Mubarak ut militära elittrupper för att försvara Citystars.

Vi passerar en metalldetektor och ytterligare vakter innan vi släpps upp i rulltrappan. Inne i H&M-butiken hänger skjortan som jag har på mig. Den kostar 249 egyptiska pund, ungefär detsamma som hemma. För en svensk fabriksarbetare utgör det runt en hundradel av månadslönen. För en egyptisk – en fjärdedel.

Hur stor del av inkomsterna är det för H&M:s styrelseordförande Stefan Persson? Det finns inga uppgifter om hans månadslön, men amerikanska tidskriften Forbes har angett hans förmögenhet till 159 miljarder
kronor. Det motsvarar 638 miljoner skjortor.
Väst stödjer revolutionen och G8-länderna har lovat stora lån. Saudiarabien vill också investera. Svenska exportrådet funderar på att lansera Egypten som ett alternativ till Asien för svensk textilproduktion.
– Men vi vill inte ha era pengar. Vi vill ut ur det här systemet,
säger Nawal El Saadawi. Producera det vi äter och äta det vi producerar. Av fem limpor som säljs här kommer fyra från USA. Det skapar bara svält.

Mubarak har fortfarande inte ställts inför rätta.
– Nej, han ligger på ett femstjärnigt sjukhus i Sharm el-Sheikh. Det är som om den gamla korrupta ledningen bara varit borta och fått plastikoperationer. Vips, så var de nya.
Jag kommer hem och försöker få en intervju med någon ansvarig på H&M. Jag vill veta hur de ser på sin roll i den egyptiska revolutionen. Om mina kläder sys av kvinnor som inte kan leva på sin lön. Och hur de i
så fall står ut med det.

De svarar så här: ”Vi koncentrerar oss på vår egen verksamhet. Vi är ett politiskt och religöst obundet företag och kan därför inte ge några ytterligare kommentarer. Av konkurrensskäl uppger vi inte vilka leverantörer vi arbetar med. Vi hoppas kunna vara till bättre hjälp vid något annat tillfälle.”

(c) ANNIKA PERSSON

Publicerat i tidningen VI

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: