Magnus Florin

2010-03-06. Magnus Florin pratar inte i rubriker och är lite av en doldis. Likafullt är han chefsdramaturg på stormiga Dramaten. Och skriver aparta och lekfulla böcker. DN:s Annika Persson sökte upp honom för att tala om den nya: ”Ränderna”.

Magnus Florin? Det blir hissen till sjätte våningen. Mannen vid Dramatens sceningång pekar åt vänster. En sliten varuhiss gungar upp till sexan. Där luktar skolmatsal och jag undrar om jag kommit fel, men nej, en vit dörr leder till en liten korridor och på dörren står det Dramaturgiatet. Magnus Florin är chef för det.

Så när man passerat det skruttiga pentryt leder dörren ändå in till ett rätt stiligt hörnrum med både skrivbord och soffgrupp. På väggarna hänger bilder från Dramatens historia och av förre scenografen Lennart Mörk.

Ett piggt ljus strilar in genom fönstret.

Magnus Florin tar emot lång, grå och lite stillsam, som i en fransk film. På det stora mötesbordet framför oss ligger den sparsmakat eleganta boken.

-Det är den där bilden som jag har utgått ifrån. Den med två syskon i en skrinda.

Man kan urskilja två kroppar.

Romanen, eller berättelsen, som Florin hellre brukar kalla sina böcker, utgår från en serie bilder av Maria Miesenberger. De heter Sverige/Schweden och är valda ur hennes tidiga familjealbum, fast de har gjorts oskarpa och vissa figurer har svärtats, så att man får en känsla av försvinnanden.

– Jag fick en fråga från Sveriges Allmänna Konstförening om jag ville skriva i deras årsbok om en valfri bild. Det blev den bilden. Sen växte det till en hel bok.

Huvudpersonen i ”Ränderna” blir beroende av hennes bilder.

”Jag behöver dem för att ta mig vidare genom min bok, hela vägen till dess slut. Jag vill söka upp de svärtade figurerna på de suddiga bilderna och jag vet vad jag är ute efter.”

-Vad är du ute efter?

Ränder.

Magnus Florin är lite av en doldis. En mäktig figur i svenskt kulturliv, med sex år bakom sig som chef för Radioteatern och nu som chefsdramaturg på Dramaten. Men han är inte en person för debattsofforna. Han pratar inte i rubriker. Han rör sig på ett annat plan.

Det verkar som om han befinner sig i ett konstnärligt rum hela tiden. Så där som vi andra känner oss när vi just besöker en konstutställning.

Magnus Florin är en briljant författare med ett av de mest aparta och intressanta litterära projekten i Sverige, skrev DN:s Jonas Thente i sin recension av den förra romanen Leendet. Men vilket är projektet?

– Jag har nog vissa halvt hemliga ärenden, som saknar rubriker. Men också ett envist intresse för sådant som antropologer och filosofer sysslar med. Pengar, immaterialrätt, läkemedel, trädgårdar, gåvor och lek … Jag står ibland på planeten Mars och tittar på jordvarelserna, inklusive mig själv.

Han tänker efter en gång till.

– Det är kanske någon vindfläkt som ska viska i mitt öra just när jag dör vilket mitt projekt var.

Den nya boken är en undersökning av rändernas betydelse i Magnus Florins liv. Han registrerar ränder. Alltid.

– Elementet där till exempel.

Han pekar mot väggen på ett vattenburet element. Men han förnekar att det skulle vara några tvång förknippade med det. Han är varken rädd eller räknar.

– Nej, det var en retning som jag ville undersöka, och som jag följde tillbaka så långt jag kunde. När man skriver är det ofta fruktbart att överdriva vissa egenheter så att de blir oproportionerligt stora. Det som är vanlig realitet kan skruvas upp till nästan psykotiska nivåer.

Ränderna löper genom hela texten. Lekfullt och melankoliskt. De återfinns i spjälsängar, i skrindor, i övergångsställen och på temuggar. De leder huvudpersonen bakåt genom sin egen historia, till gäckande minnen av spiraltrappor och sandlådor i terapirum.

Det är den sjunde lilla boken Florin ger ifrån sig. Med nytt ämne, men samma absoluta lekfullhet och gehör för språket.

– De är inte alls lika långa, protesterar han, utan blir längre och längre. Snart kommer jag att skriva en normal 600-sidorsbok.

Fast det är långt kvar. Den nya är på 104.

Det är drygt ett år sedan han kom till Dramaten. Men det är en återkomst. På åttio- och nittiotalet jobbade han här som dramaturg, innan han gick till Radioteatern.

Han vill gärna öppna teatern och göra huset mer tillgängligt.

– Ja, jag tycker det är viktigt med en teater att den är en mycket speciell halvoffentlig plats mellan samhället och det privata. Inte bara ett ställe där man ser en föreställning och sedan störtar till garderoben och hem igen. Teatern ska leva på flera sätt. Med sammankomster och arrangemang vid sidan om det ordinarie spelprogrammet. Och det håller vi på med mycket nu inom Dramaten.

När det gäller uppsättningarna betonar Florin att teatermaskinen ska vara till för de personliga visionerna och inte tvärtom.
– Det är det subtilt personliga som ska fram.

Skillnaden mellan radion och Dramaten upplever han huvudsakligen som fysisk.
– Här sys hattar och peruker. Inredning byggs och maskiner konstrueras. Allt det där fysiska präglar skådespelarna och det har också påverkat min fantasi och mitt sätt att skriva. Det jag skriver är som tablåer, små scener som äger rum.

På teatern är det väldigt tydligt att det blir något konkret av fantasierna. Magnus Florin gillar det, säger han. Och ett tydligt tema i hans nya bok är också frågan om man kan skapa verklighet med hjälp av ord.

”Man sätter ihop några bokstäver och så finns det! Den andra mannen frågar: – Vad finns? Den första mannen säger: – Det finns! Hör du inte? Du flyttar om bokstäverna och så finns det!”

– Det finns en performativ kraft hos litteraturen. Du utför något i fiktionen och sen överförs den kraften på något sätt. Genom en läsare eller åskådare som tagit starkt intryck. Psyket rör sig ju fram och tillbaks mellan konstområdet och den vanliga världen. Metamorfoserna finns absolut där.

Bokstäverna görs konkreta i form av klossar. De kan flyttas om. Magnus Florin kan bli glans, fira och salong, men också lam, urin, galon.

– Jag testar möjligheten att man kan säga indian och att det då i samma ögonblick uppstår indianer.

Men hur har han ro att hålla på med sådana finstilta frågor i en värld som brinner?

– Min egen upplevelse är inte att jag skriver med en blyertspenna med fint streck. Min känsla är den av en oemotståndlig kraft som bara kör på.

”Jag berättar för S att det är någonting jag tänker på, ränder på gardiner och annat.
Hon undrar varför? Jag svarar att jag fäster mig vid det. Ja? Ja, eftersom jag just nu sysslar med ränder. Sysslar … Ett vekt ord, men kanske relevant. Och något ska man väl syssla med, man vill väl inte vara sysslolös!”

– När jag skrev om pengar handlade det också om tro. Om folk tappar tilltron till pengar och banker så förvandlas det där förtroendeingivande klirret av mynt till ren aska. Det blir inte värt något längre, säger han.

Magnus Florin refererar till sin bok ”Cirkulation” från 2001. Några stycken återpublicerades i Expressen i samband med den nya finanskrisen 2008. Bland annat det här:

”Direktören: – Jag tycker om växlar. Alla får mera pengar.

Jag: – Men alla får väl inte lika mycket?

Han: – Alla får mera. Det är magi.”

Fotografen kommer och tar med oss ut för att leta upp någon bra fotomiljö i huset. Själv letar jag efter något som kan bryta igenom Magnus Florins lite stela fasad. Så jag frågar om han tycker om att dansa. Musiken är så påtaglig i hans språk. Och han skriver ju libretton, nu senast till en opera om Swedenborg.

Då plötsligt ändras hela författarens statur. Han ler med hela ansiktet och tar ett par hastiga steg fram och omfamnar mig.

Men varför ränder? Tja, varför inte? Rutigt må tjusa skottar i kilt, prickigt må behaga dalmatinerhundar, spräckligt må förnöja somliga kor, men randigt, det är toppen, ja, ränder, det är alladar!

Magnus Florin tar stora kliv och vi får skynda för att hinna i fatt honom i de vindlande trapporna i teatern. Han lotsar oss vant in mellan spanten ovanför Stora scenen och ut genom dörren till det snöklädda taket, med utsikt över hela Stockholm.

”O-gatan, R-gatan och S-gatan, de är mina tre gator. Så skönt att jag kan gå torrskodd på dem! Asfaltarbetare är där varje dag på morgonen och lägger fast mark för mina fötter. De ropar till mig:

-Nu är vi färdiga, nu kan du börja gå!

Och jag går. Det är bra.”

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: