”Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fan. Fan. Fan. Fy fan. Djävlar. Djävla skit. Djävla helvete. Djävla förbannade helvete. Och magen är åt helvete också. Fan. Och ont i huvet. Gud, om jag fick sova. Om jag kunde sova. Tänk om dom ville ge mig lite curare.”
Lena skriver från sjuksängen på SÖS. Det är 1971 på våren. Hon är bakis på sömntabletter. Flera av de sorter som totalförbjöds tretton år senare. Det kliar på benen. Och framför henne ligger ett oöverstigligt berg av återuppbyggnad. Lena Nyfiken Rädd men kommer att Klara Sig andas djupt och skriver.
Boken om Lena Nyman håller på att skriva sig här i min dator. Vill du hjälpa till? Mejla mig vad du tänker på. annikatmpersson@gmail.com
Annika Persson 