Jeanette Winterson

2009-10-24. Ett civiliserat samhälle är en ansträngning. Det råkar inte bara finnas , säger Jeanette Winterson. DN möter en brittisk författare full av energi som skrivit den dystopiska framtidsromanen Stengudarna.

Klockan är halv nio på morgonen när författaren Jeanette Winterson tvingas att springa tillbaka upp på hotellrummet för att hämta sin kappa. Det är morgonkallt. Och fotografen vill ta bilderna utomhus.

Hon är lite kortare än jag tänkt mig, bett i steget, mer terrier än pudel. Redan när hon dök upp i hotellfoajén kom det som en energiskjuts med henne.

-Jag går upp fem på sommarhalvåret, på vintern en timme senare, förklarar hon. Det där första morgonljuset är så speciellt. Men när jag är i lägenheten i London, då blir jag en varulv, super mig full och festar hela nätterna. Där jobbar jag aldrig.

När Jeanette Winterson debuterade 1985 blev hon den brittiska litteraturens Pippi Långstrump. Hon bröt alla kafferepsreglerna: utnämnde sig själv till landets bästa författare, upphöjde sina egna romaner. Men sedan nittiotalets mitt lever hon nu mer som Prussiluska på landsbygden i Gloucestershire och odlar grönsaker och skriver begriplig prosa – i artikelform i The Guardian och The Times, i kolumner på sin egen webbplats (www.jeanettewinterson.com). Och i romanerna som pålitligt kommer ungefär vartannat år. Tvåtusen­talet har varit gott mot henne.

Nu är hon i Stockholm med eko-dystopin Stengudarna , hennes kanske mest politiska roman hittills, som just har kommit ut på svenska.

Det är science fiction som beskriver ett samhälle vi är förtrogna med. Bara uppskruvat några varv. Minns någon den polske författaren Stanislav Lems sannolikhetskanon? Som man kunde rikta mot något och sedan vrida upp sannolikheten för att allt möjligt skulle ske. Lite så.

Planeten Orbus mår inte bra. Den totala miljökatastrofen står för dörren. Centralmakten letar efter en lösning. De finner den i den blå planeten. Som gjord för mänskligt liv om det bara inte var för dinosaurierna.

Winterson leker med en rad ­sf-ingredienser. Här finns de mänskliga robotarna: kökshänder för hushållsarbetet, flygfötter för att springa ärenden. Här finns kroppsingreppen: åldrandet stoppas i tjugoårsåldern. Fast nu vill kvinnorna fixas redan tidigare. För de flesta män är pedofiler. Här finns det stora företaget som löser alla människornas problem: Mer. Här finns mycket korruption. Och framför allt finns här en massa människor som inte kan sluta föröda sina värdplaneters resurser.

Författaren verkar vara arg.
-Ja! Det är jag. För jag älskar den här planeten. Passionerat. Jag står inte ut med tanken på att jorden förstörs. Jag tillhörde ekorörelsen långt innan det var opportunt. På den tiden då man fick man gå in i en telefonkiosk och ringa någon gammal hippie om man ville ha biodynamisk mat. Sen kom han och lämnade en säck av någonting utanför dörren mitt i natten.

Nu driver Jeanette Winterson den lilla butiken och delin Verde’s i London. På menyn finns sallader med anklever, getost eller räkmajonnäs. Allt etiskt och ekologiskt producerat.
-Folk tror att vetenskapen ska fixa miljöproblemen. Men det tror inte jag. Jag tror att vi måste ändra vårt sätt att leva och tänka. I dag blir folk skitförbannade om det kostar pengar att äta. Men det kostar ju pengar att driva vettigt jordbruk.

Hon säger att Stengudarna är hennes första tendensroman.
-Man får vara försiktig så det inte blir alltför mässande.
Fast här mässar du ju ganska rejält, eller hur?
-Ja, jag vet, jag vet.
Hon grinar illa.
– Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jeanette Wintersons fick Whitbreadpriset för bästa debut med Det finns annan frukt än apelsiner 1985. BBC köpte rättigheterna och författaren fick själv adaptera, till ett tevedrama som vann brittiska filmakademins manuspris och för den delen en rad priser till. Dessutom hade hon skapat sig själv. Hon var stolt över sitt verk.

Vid sexton hade hon lämnat sin djupt frikyrkliga adoptivfamilj i norra England och börjat gå sin egen väg. Nu var hon, 24 år gammal, en kommande stjärna i London. Hon röstade på Margaret Thatcher. Envar sin egen lyckas smed.

Sedan dess har hennes författarkarriär haft berg och dalar. Under nittiotalet, efter den experimentella romanen Konst och lögner åkte hon ut i kylan, ansågs svår och oangelägen, grävde ner sig och lämnade staden för landet, fick skrivkramp.

I stället blev 2000-talet en revansch. E-postromanen Powerbook en vändpunkt. Winterson lämnade den postmodernistiska inåtvändheten och började berätta historier igen.
-Jag, som var i den yttersta periferin, befinner mig nu plötsligt i centrum. Och min kompis Carol Ann Duffy blev brittisk hovpoet i år. Vi debuterade samtidigt. Hon är också flata.

Men vad är förklaringen? Att ni helt enkelt hängt kvar?
-Ja! Om de inte dödar dig, då blir du centrum till slut. Jag tror faktiskt det handlar mycket om att bara finnas kvar.

Stengudarna har retat upp en del genom att vara science fiction utan att vara science fiction. De riktiga sf-författarna blir stötta när plötsligt de stora skönlitterära namnen (som Margaret Atwood eller Jeanette Winterson) snyltar på genren och ändå blir stort uppslagna i tidningarna. Ursula K Le Guin recenserade Stengudarna i The Guardian och skrev att det här med att världen väger ett yattogram är löjligt.

Själv viftar Winterson bort frågan med att det är idiotiskt att genrebestämma skönlitteratur. Författare i dag måste skriva hela framtidsscenarier för att kunna förklara vart vi är på väg, säger hon.

-Mitt stora korståg handlar om att kulturen är nödvändig och angelägen för människan. Och när man säger att den är för svår…? Hur kan den vara för svår? Det är ju vi som har skapat den. Konsten uppfanns inte av några akademiker som hade tråkigt en måndagseftermiddag. Minsta barn vill berätta, dansa, rita. Sen tar vi långsamt det ur dem. Och i nästa steg är kulturen plötsligt elitistisk.

I Sverige känner sig en del förtryckta av kultureliten, bland annat har ledarna för det kristdemokratiska och det främlingsfientliga partiet nyligen skrivit debattartiklar om det. Vad ska man säga till dem?
-Jag gissar att de menar att folk ska få slippa tänka. Men det går ju inte. Ett civiliserat samhälle är en ansträngning. Det råkar inte bara finnas. Du måste arbeta på det hela tiden. Och det är inget elitistiskt med det!

Jeanette Winterson kommer själv från ett djupt religiöst arbetarhem i norra England, dit hon adopterades som spädbarn. Bildningen har hon skaffat sig själv. Och den är helt avgörande för henne.

Hon säger att hon måste kämpa för dem som inte får tillgång till språket, historien och kulturen, för att de inte ska bli ännu lättare att kontrollera för de få som faktiskt förstår vad det är som händer i världen.

-Jag är rädd för de stora företagen. Rädd för att de kontrollerar så mycket. Att de inte är valda, men har så mycket makt. Vi vet inte ens vilka de är. Ändå tror vi att allt som genererar pengar är bra.

-I vår största kedjebokhandel, Waterstones, kostar det 40000 pund att få in en boktitel i skyltfönstret under julhandeln. Då blir det bara Dan Brown och kokböcker. Men folk som inte är i branschen tror ju att man har ställt böckerna där för att de är bra. De förstår inte att det bara handlar om pengar.

Men om Jeanette Winterson nu vill skrämmas och predika, varför späckar hon ändå sin nya roman med kosmisk och trösterik kärlek? I Stengudarna mellan en mänsklig dissident och en människolik Robo sapiens.

-Har man läst mina böcker vet man att jag tror att kärleken är det allra högsta värdet. Och då menar jag en kärlek som är stark, offervillig och omfattar mer än bara de närmaste. Alla bra berättelser handlar om kärlek eller avsaknaden av kärlek. Och man måste inge människor hopp.

-På sextiotalet var folk visserligen rätt galna, men de ville förändra. Sen tappades det bort i ekonomiska teorier. Men jag försvarar det fortfarande.

Okej. Så varför läser du horoskop?

-Ha ha ha, det undrar min flickvän också. Hon är supermaterialist och fattar inte hur någon intelligent person kan hålla på med det där. Alltså, jag tror ju inte på tidningshoroskop. Men de där som är riktigt gjorda är faktiskt bra.

Vad är du för stjärntecken då?

-Jag är jungfru! Jag är besatt av att tvätta! Tvätta, tvätta, tvätta. Jag är litteraturens lady Macbeth!

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Publicerad av Annika Persson

Journalist

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: